På väg genom Sverige, återigen på ett tåg svischande genom verkligheten. Det är ett tillstånd man vänjer sig med efter några hundra mil under fötterna. Avstånden krymper allt eftersom milen ökar i antal. Det är ett grått snart sovande Sverige som jag åker förbi, blött, snart fruset och kallt inbäddad i den mjuka snön. Vintern är inte en lockande tanke när man känner höstens kalla fingrar längsmed ryggraden hur hårt jag än drar jackan om mig. Planerna växer sig större, en mer fantastisk än den andra. ”Vi ska minsann inte nöja oss med det halvfärdiga. Nej ordning ska det vara”
Våren känns långt borta men hur lång än vintern blir så kommer den. Då är det dags för att börja leta på allvar… Vaknar till av två pladderdonnor två säten bort. De pratar om precis ingenting, mycket fylls ut med ”typ”, ”bah”, ”Aah eller hur!?” Av mitt ofrivilliga tjuvlyssnande förstår jag att de jobbar som någon sorts säljare. Garanterat köper en stor del av deras kunder allt de vill bara de håller snattran. En av dom har en sån där röst som skär igenom allt. Likt samurajsvärd genom meloner, det går bara inte att låta bli att tänka på den. En vass ton utan botten. Ingen röst jag skulle lita på om det så var livsviktigt. Med ens tycker jag synd om henne, kanske vet hon inte om att hon låter som om man råkat klämma en spädgris i dörren. Bestämmer mig för att någon annan får berätta det för henne. Jag har då ingen lust att stövla fram och verka drygare än en bakåtkammad slemkrypare. Nä det får någon annan göra, en som kan försvara sig med vassare ord än jag känner till. För att slippa spädgrisen siktar jag in mig på restaurangvagnen, en kopp svart skulle sitta fint kanske lyxar till det med en bulle.
Det dammar när jag tänker, sitter så stilla det bara går för att inte förstöra spindelväven som täcker större delar av min sittande kropp. IT-livet är nog lite mindre superhjälte än vad jag inbillat mig. Men ska det klagas så ska man klaga ordentligt tycker jag, därför låter jag bli. Har spenderat senaste timmen på att undersöka tillsalu marknaden för mindre till medelstora gårdar i Hälsingland. Det var en ny upplevelse som verkligen sparkade igång drömtröskverket. Nästan på varje objekt kunde jag se möjligheter. Känner att jag står inför en avsatts redo att kasta mig ut i det okända. Oooh vilken kick! Ska du med?
Kockradion bryter tystnaden, sänglampan skrämmer bort mörktet, det är dags för Martina att sätta sina små fötter på det kalla golvet och tassa sig ner för trappan med hundarna i hälarna. Tio minuter senare startar hon bilen kl04,24. Jag beundrar hennes beslutsamhet. Det är fascinerande att se människor som brinner för sitt jobb. Och Martina älskar verkligen kor. Redan vid sju års ålder visste hon att mjölka kor var det hon skulle jobba med. Imponerande kan jag tycka då jag som 26 fortfarande inte är säker. Blir det IT branschen? Mm, till en början sen får framtiden forma mitt val av yrke och plats. Hur som ser jag fram emot den med spänning. Vi pratar ofta om framtiden, drömmer och fantiserar. Självklart är du också välkommen hem till oss. Lovar att ha mormors gamla godisburk fylld till bredden.