Kylan smyger sig in under mina tår. Det ska föreställa juni men jag fryser som om det vore höst redan. Jag sitter på en bänk med nött trä som är blekt av solen. Framför mig myllrar det av människor som gör sitt yttersta för att hinna med att vara ledig. ”Det är ju ändå lördag så vi måste ju passa på” hör jag den kvinna säga i folkmassan.
En liten flicka släpar på sitt mjukdjur, tror det är en kanin. Den är något stor för henne att bära då ena benet släpar i marken.
Det är vackert, saker vi bara bestämmer oss för att släpa med. Det kan vara en väska, ett instrument eller en något förstor kanin. Som om de där sakerna blir en förstärkning av oss själva. En slags spegelbild från insidan.
Idag ser min insida något frusen ut men jag gör mitt bästa för att värma det med ett leende.
Ett leende som växer då jag kommer att tänka på min mormor. Förr hade man i Hälsingland och kanske även på andra ställen i landet en Ljugarbänk som stod utanför bron. Eller trappan in till husen som det heter på svenska. På ljugarbänken kunna man sitta och prata lite om allt möjligt, en skvaller ventil.
Min mormor hade en sån, fast i skepnad av en hammock. En väl använd sådan. När jag svängde in på den lilla vägen upp emot min mormors hus var det mer en regel än ett undantag att jag fann henne sittandes i den slitna orangea hammocken med en kaffepanna redo att slåspå så fort det vankades främmat.
Välkommen i sommar hem till oss så ska vi ha både ljugarbänken och kaffepannan redo!
För varje dag som går nu så kommer den största dagen i mitt liv allt närmare. I går var det exakt 4 månader kvar till den 28 juli. Dagen då jag gifter mig med världens underbaraste kvinna. Alla ni som har planerat och genomfört ett bröllop vet hur jag känner mig nu. Förutom att jag är ny på jobbet så ska vi mitt upp i allt planerande komma ihåg varandra också. Jag citerar flitigt min gode vän Kristian. ”Klarar man av att planera ett bröllop tillsammans och samtidigt säga ja i kyrkan, då klarar man vad som helst efter det.”
Det ligger mer sanning i den är vad jag först trodde. All romantik och rosenblad drunknar i val av servetter och vilka sorts ljusstakar som ska stå på bordet. Självklart tycker jag att sådana saker är viktigt också, men det blir väldigt mycket praktiska saker innan vi äntligen står där framme vid ”lillprästen”. För 2 dagarsedan var det inte ens säkert vilken präst som skulle viga oss. Ett samtal på telefonen, i andra änden den lokala kyrkoherden. – Hej, jag ringer och kontrollerar om det skulle kunna gå för er att flytta fram vigseln ca 2 timmar vi har nämligen ingen ledig präst som kan innan dess.
Mitt korta svar efter den dumma frågan var, självklart inte! Vi har redan så tidigt som i januari skickat ut inbjudningar till närmare 130 personer. Hur mycket tidigare de andra hade bokat sin vigsel strutande jag i. Tyvärr så var vårt huvud val av präst upptagen. Han var bortrest och rätt långt bort dessutom. Men efter två dagars nagelbitande meddelade han att han åker enkom för att viga oss. Vilken hjälte!
Emellan alla support samtal har jag pratat med både kocken, fotografen och kyrkan igen. Dessutom är det en massa gamla kunder som nu helt plötsligt snokat reda på mitt nya nummer och nu vill att jag ska släppa allt jag har och komma och klippa deras får. Men med tusenmiljoner saker i skallen är det VÄLDIGT skönt att veta att vi är två om det här. Att hur det än bli och vad som än händer är vi i alla fall två stycken som tar den smällen tillsammans.
Martina fick ett tråkigt samtal i förrgår om att hennes barndomsvän inte kan komma. Ruskigt tråkigt, och ärligt talat tycker jag det var på rätt skumma grunder dessutom. Visst är det så att när man planerar sitt eget bröllop så blir man väldigt ego, hela världen kretsar kring oss och det är en själklarhet att alla som är bjudna vill komma. Så är det självklart inte, och det vet både jag och Martina innerst inne. Men vissa av de namnen på gästlistan förväntar vi ju oss att de ska dyka upp, så är det ju. Lyckligt vis är det inte så många fler som har tackat nej. Men det är ju inte OSA deadline än. (hehe optimistiskt lr hur)
I helgen ska jag verkligen passa på att vara ledig för nästkommande 5 är jag fullbokad, där rök den vilan. Men sova kan man göra när man blir gammal eller hur? Det känns ungefär som när man var liten och väntade redan på julafton i april fast trehundra gånger värre och med tusenmiljoner fler fjärilar i magen. Men jag har hört att det är så det ska vara.
Sitter på ett skumpande tåg och hoppas på att resan med detta tågbolag med två stora versaler ska ta mig ända hem helskinnad och gärna i tid. Jag reser, än en gång åt fel håll känns det som. Tröstar mig med att det är bara i vår som det kommer vara så här knöligt, bit för bit faller på plats i mitt livspussel. Förr seglade de ner en och en som höstlöv för att sedan hamna på fel plats, nu haglar de ner och lägger sig i vackra mönster. Jag kan ana vad motivet kommer att bli, leende sitter jag och bara ser på när allt bara ordnar sig. Det är en underbar känsla, en jag önskar er alla.
Dagdrömmar, de kommer allt oftare nu. Ögonen svider till då jag suttit och dagdrömt om blommor och ljusstakar, skrattar åt mig själv, måste finnas miljoner tillfällen då folk har sett mig stirra ut i luften som en skyltdocka. Jag bjuder på den, låt dom titta. Jag skäms inte för mig, det är bara onödigt. Med bröllopet från helgen friskt i minnet har jag en mys känsla i hela kroppen, planerar vidare.
På väg hem tidigare i dag satt jag och M och pratade så som vi ofta gör nu förtiden om vårt stundade bröllop. Allt från hur vi sak vika servetterna till om det kanske går att ställa borra efter vatten på en tomt vi pratat om att smälla upp ett hus. ”Vad kostar sånt?” ”Vet du, det finns ju såna där stormlyktor, du vet med en veke i mitten.” ”Ahh, sen ska vi inte ha så långa tal heller.” Allt blir till en gröt men vi tänker samma tankar. Och nickar instämmande innan vi byter hastigt ämne för kanske 20:e gången den senaste timmen. De knappa två timmarna som resan skulle ta var snabbt över, jag svängde förvånad av vägen medan jag utbrister, ”Är vi redan här?!”
Tiden rasar iväg när man trivs, och segar sig fram när sysselsättningen inte är lika fantastisk. Jag lever hellre i räserfart då isåfall.
Det kommer in en man i väntsalen och letar i soptunnorna efter tomburkar. Jag som precis avslutat min dryck ger man en burken, han hade ju ändå plockat upp den ur soporna. Det finns ingen skam i hans ögon, bara ett tacksamt leende får jag när han tar emot burken. Det är fler människor i väntsalen, mannen som sitter mittemot sneglar åt vårt håll. Bara ett ögonkast men tillräckligt länge för att jag ska hinna uppfatta det. Undrar vad han tänker, ser han mannen med burken nu först när jag presenterat honom för rummet? Eller tycker han att jag är udda som bryter hans vardagsbild, man ska inte prata med folk som letar i soporna.
Men de har också kommit skrikande till världen som du och jag. Det har bara hänt oss olika saker fram tills nu. Mannen med burken går ut ur rummet och försvinner i det som finns kvar av november kvällen.
Ökar på reskontot med några timmar till. Det har blivit ett sätt att leva, ut med vägen/rälsen runt om i Sveriges långa land. Om jag varit född i den Amerikanska västern under den tid den fortfarande var vild skulle jag garanterat spendera större delen av dagarna på hästryggen. Hade nog haft ett svart sto, stark och envis efter alla mil av sten och grus hon lagt under hovarna. Osäker på om jag skulle bära vapen… humn isåfall ett gevär med sån där cool ögla som man laddar om snabbt. Med det skulle jag jaga för att slippa bära med mig så mycket proviant. Inbillar mig naivt att jag skulle vara rätt bra på att jaga om min vardag nu krävde det.
Resorna skulle gå från stad till stad med bara korta stopp på högst några dagar. Jobba ihop ett kapital för att starta upp en egen gård, ta alla jobb som erbjuds. Ingen aning om jag hade blivit en duglig kopojke men jag hade nog ansträngt mig till att försöka vara en. Vill utan att nu låta som en kaxig stropp mena att jag är bra uthållig rent fysiskt. Sånt som man övar sig på när man klipper får till yrket. Tillslut är det inte styrkan i kroppen som avgör om man orkar eller inte utan psyket.
Sista halvan av orken sitter i skallen (om den nu funkar på de som klipper får), trött blir man ändå efter bara någon timme med hårt fysiskt arbete.
Klippte fåren hemma hos mina föräldrar idag därav allt svammel om får. Tog även det första steget mot en alldeles egen besättning genom att beställa en bagge, med lite köttras inblandat för att få upp vikten på småkrakarna. Som om allt jag tar i bara ordnar sig. Hur långt vi kommer med kviguppfödningen under nästa år är svårt att svara på i dagsläget med målet är att börja lite smått och se hur det hela artar sig. Hurom, spännande tider!