Ta hand om mig!
Järnhjälmen skruvas åt allt hårdare medan jag drar jackan tätare om överkroppen. Allt startade i morse då jag huttrande undrade om det var morgon på riktigt. 2 min senare ringer väckarklockan med sitt gälla tjut, för att brutalt basunera ut att morgonen är här vare sig feber eller inte. Jag klär på mig mina mysisar och intalar mig själv att det bara är morgon huttrande. Martina sätter sig i bilen och blåser iväg 04;20, jag ropar in hundarna och drar mig för att ta av mig jackan. Lägger mig i sängen igen och förtränger att jag egentligen borde plugga, likt en struts stoppar jag huvudet i sanden och låssas som om det fortfarande är natt. I halvdvala ligger jag och vrider mig, smärta i rygg och höft får mig att fundera på om jag inte av en händelse råkat sova i sisådär 60år. Med ett ögonblicks panik för att jag kanske bryter lårbenshalsen när jag stiger upp tar jag det piano, bara för att vara på den säkra sidan. Lovar mig samtidigt att inte somna till Si-fi filmer något mer. Haltar ner som Gösta 82 och möter Martina i hallen.
Ett antal timmar senare så sitter jag fortfarande lika ynklig på ett tåg norröver. Det förvånar mig att det inte kommer dimma ur munnen på mig när jag andas, nu kanske det är dags att sluta grina över min ynka feber det finns ju faktiskt de som har de värre. Men ni vet ju hur vi killar kan bli när vi är det minsta förkyld. Det enda vi vill är ju att få lite medhåll på hur uselt det är. – Ta hand om mig!
Och ja jag håller på att bli bättre, det är säkert över i morgon. //Kram på er.