Det var inte meningen, men rätt som det var så läste jag fruktansvärda texter som andades hat. Det gick att ta på det svarta kalla hatet. Rakt ut var texten så städad det bara går när någon försöker linda in sitt egentliga budskap. Min puls steg, jag började känna mig lite yr, nästan illamående. Varför?! Hur kommer det sig att en människa kan känna detta han? Och mot människor han inte känner, eller ens kommer att träffa. Varifrån kommer tron på att alla problem går att skylla på alla andra?
Jag måste sluta mitt i texten, så outhärdligt, oförståeligt, oförlåtligt. Det kalla hatet satt kvar länge i mig. Är mr Hat med stort ”H” rädd för förändringar? Att om det bara kunde vara som det alltid har varit så kanske världen har en chans. Att om det inte kommer in fler folk i Sverige så kommer det finnas jobb så det räcker åt alla. Kanske tror han att det inte finns något val. Att om han inte är aggressivt offensiv, en hatare helt enkelt, så kommer alla de där andra vara det. De okända, det där farliga, de som tar våra jobb, snor våra saker, bränner våra bilar, tillagar vår kebab, kör vår taxi, utbildar våra barn, räddar våra liv. Det där sista vet han innerst inne men han vill inte erkänna det, inte så någon annan märker det i alla fall. För tänk om det skulle vara så att de inte är så farliga som han tror? Men osäkerheten gör att han fattar beslutet att slå först och tänka sen.
Hur många argument alla ”haters” kommer med så går det faktiskt att älska sin nästa. Låt oss tänka lite naivt. Tänk om alla verkligen skulle älska sin nästa? Hur skulle världen se ut då? Ja den som säger något annat än underbar måste verkligen tycka om att hata.
Nä kompisar, lova mig att ni gör vad ni kan för att sprida lite kärlek där ute i den kalla stora världen. Jag lovar att spridd kärlek kommer tillbaka. Det är inte bara en sliten lite mening, prova! Det är så mkt lättare att leva med varm kärlek i själen en med kallt hat. Gör något osjälviskt och njut av den mjuka känslan. Krama någon som ser ut att behöva det, (mest en hater de är nog de minst kramade människorna).
Rätt som det är så kommer den värme du spritt runtomkring dig komma studsande tillbaka. Kanske när du behöver den som mest. Hat är verkligen en sjukdom! När det väl har bitit sig fast så sitter de där. Det kalla svarta hatet och smittar av sig på allt. Det är alltid lättare att hata något andra gången och det mest otäcka av allt är att det går fruktansvärt fort att lära sig hata och att applicera det på allt. Till slut finns det inget kvar som är värt att älska.
Nu är det inte helt kört för mänskligheten. Det är nämligen så att motsatsen funkar ännu bättre. Det är lättare, trevligare och framför allt roligare med kärlek. Som att vara ny kär, det finns inget i hela världen som är farligt. Inga hus behöver målas om och att få en P-bot känns som en belöning.
Människor i min omgivning är inte jobbigare än vad jag tillåter mig själv att tycka.
Det går att hitta något trevligt i nästan allt. När du väl spräckt det hårda skalet på den du ogillar så kommer du hitta allt fler saker som går att tycka om. Vem vet ni kanske tom blir kompisar i slutändan.
KRAM / Wiktor
Har suttit en lång stund i kväll och utforskat winamp, ett kärt gammalt återseende. Det var säkert minst 10år sedan jag använde det senast, men efter att ha sett programmet på kollegans dator bestämde jag mig för att ge det en chans till. Sånt kan ju faktiskt vara roligt, en liten flykt in i nostalgins värld. När jag satt där och nötte ctr+e var jag med ens tonåring och program som Kazaa och Napster var det hetaste som fanns. Lunarstorm var stället man hängde på. Jag minns fortfarande den elektroniska melodin som det svarta modemet gav ifrån sig när det skulle ringas ut på det stora Internet. Hör du det också? Duurdudnnuuuuee. skchhhhhhh.blip
Det var en annan värld där på andra sidan telefonsladden. Jag kunde sitta och fantisera om alla de miljontals bitarna som färdades igenom sladdarna för att sedan ploppa upp som bilder på min dataskärm. Nu är både din skunk, ditt apberg och din lunar borta. Uppätna av större sajter med mer trafik och dyrare annonser. Tror det är bara bilddagboken som har överlevt men nu under ett annat namn. Dayviews eller något sådant heter det nog. Som ni kanske vet så tog jag bort mitt facebook konto förra året, vilket så här i efterhand mest har för med sig positiva saker. Jag pratar mer i telefon/skype med mina nära vänner och då menar jag mina vänner inte alla de 300 hundra på min ”vänlista”. Det enda jag saknat hittills är att en del sidor använder sig av Facebooks openID för att logga in eller prenumerera på tex en video blogg. Även det super populära musikprogrammet spotify använder sig av facebookID. Där går det dock att klara sig utan det om man vill.
Vem vet kanske är det något annat som tar över efter Facebook. Vi vill ju vare sig vi erkänner det eller ej, alltid hitta nya spännande saker. Kanske inte direkt på stört men när grannen, kompisen och till och med syrran hoppat på det där ”nya balla” ja då vill ju inte ens du vara utanför. Kanske blir det inne att synas så lite som möjligt på nätet? Ett så kallat ”digitalt självmord”. För visst är det och kommer säkert vara en bra tid framöver roligt att hänga på nätet. Men det kanske inte är så dumt att fråga sig ifall det har hänt att man prioriterat bort ”IRL” för att hänga på Lunar eller vad det är nu du gör 😉
Sitter åter igen instängd på en mycket liten yta, men det är min yta. Bra plats att ta en paus ifrån den elastiska familjen. Ibland behöver man en dörr att kunna stänga om sig. Om så bara en mental, många gånger räcker det bara med att sitta tyst en stund utan krav på att svara på tilltal. Att sitta och bara fundera på, låta tankarna flyta iväg utan att avbrytas. Det är så lätt att tålamodet rinner mig ur händerna. Tills jag står och kokar likt en ångpanna nära på att explodera. Då är det skönt att bara stänga av och släppa på ventilerna i en enda djup SUCK! Sen är det över, mer behövs sällan.
Frosten har kommit tillbaka till den lilla byn Norrbyås. Vintern kanske inte har gett upp ändå, den bara hämtade andan för att komma tillbaka med större kraft denna gång. Fast det förstås, större kraft än Gudrun behövs knappast. Vi har ännu inte kollat över skadorna på skogen men med tanke på hur det såg ut runt om i Hälsingland gissar jag på en hel del jobb framöver.
Hundarna meddelar att det är dags att gå ut, jag har inget emot att ta en paus från datorn. Det är ovant att få kall luft i ansiktet. Känns nästan som om det skulle vara minusgrader ute. Jag vänder i dörren och tar på mig en mössa, det skadar ju inte att klä på sig lite för mycket. Med mina jätte lurar tryckt över mössan liknar jag nog Musse Pigg där jag går med grymt sväng i öronen. Vattenpölarna har frusit till en sån där mysig glas skorpa vilket Teja tycker är jätte festligt. Hon skäller högt och biter i isen, varpå hennes lilla syster står bredvid och undrar vad det är som är så roligt.
Jag myser i den kalla luften, solen står fortfarande ovanför trädtopparna och bidrar till att allt verkar spraka i silver. Tankarna dansar iväg över plugget, framtiden, jobb allt i en enda röra. Precis så som det är, allt på en gång. Inte nog med att bröllopet närmar sig, jag ska i mars pynta strax över 20 tusen till skattmasen för gamla synder. Något som skulle vara lättare med en månadslön istället för studielån. Nu kanske det skulle vara mer troligt att jag grävde ner mig i den djupaste grop jag kunde hitta men jag funkar inte så. Kanske den gamla versionen av mig hade gjort just det, men nu är jag säker på att det kommer fixa sig. Med tidigare kriser i ryggsäcken känner jag ett större självförtroende denna gång. Jag har lyxen av att omges utav fantastiska människor som utan tvekan hjälpt mig ur det mesta. Nu när mitt liv börjar ordna upp sig är det min tur att finnas till hands.
Jag ökar takten, det kommer rök från andedräkten när den träffar luften. Syret får min sega hjärna att vakna till, hundarna springer några tiotal meter framför mig med uppmärksamheten riktad åt varandra, tur att de är två tänker jag och ropar till mig dom. Det är dags att vända hemåt. Martina meddelar att hon kommer snart och önskar lax till lunch. När jag kliver upp på bron in till huset har solen klättrat ned bakom träden, kvällen är redan här, jag går in och stökar fram lunchen snart kommer hon.
My Kodak mometns <3
För att hänga med på vad som kommer att hända måste ni få veta vad som tidigare hänt.
Allt började i våras då jag efter några nedklottrade mail äntligen fick hennes nummer. Blotta tanken på henne fick mitt blod att bubbla likt sockerdricka. Vanligtvis brukar man vid sådana här känslor prata om fjärilar i magen, i mitt fall var det örnar som rev och slet inuti mig. Att sitta still gick inte längre, rastlös och oförmögen att tänka på något annat än den lena rösten i andra änden av telefonen. Dagarna gick allt långsammare, minut för minut närmade jag mig ändå dagen med stort D. Den dagen vi bestämt möte i Örebro, jag skulle ta tåget dit, hur det gick kan du läsa mer om ”HÄR”
Det har gått 6 månader sedan den dagen och jag stod inför valet av en födelsedagspresent, den första, den som lägger ribban inför kommande presenter. Jag ville ge något som kom direkt ifrån hjärtat, mer en förmedlad känsla än en dyr pryls som skulle ligga i badrumsskåpet resten av evigheten. Vi hade tidigare pratat om en mindre gård, kanske något större, planerna låg redan utlagda inför framtiden. Redan från första dagen på perrongen visste jag att det var hon, ni vet så där som alla säger men man tror inte på sånt, det händer ju bara i romantiska komedier med ”love” i titeln. En klassisk klyscha har jag alltid hävdat, men så föll jag PLADASK som den pannkaka jag lovat mig själv att inte vara. Varje cell i mig måste vara i närheten av Martina. Jag vet att jag vill leva resten av mitt liv med henne så att stå i en guldsmedsaffär och kläcka ur mig att jag ville titta på förlovningringar kändes inte så läskigt för ens den äldre man lägger fram ringproverna under näsan på mig. Då kommer jag på att jag inte har en aning om vad det är för sorts ring hon vill ha. Han sitter mittemot mig med glasögonen nedhasad på näsryggen, han ser ut precis som en guldsmed bör göra, grått hår, tjocka glasögon, lätt krökt rygg och med knotiga händer formad efter allt pillande i arbetet. Låda på låda plockar han fram, med prydligt uppradade ringar nedstoppad i något mjukt filtmaterial. Det är då handsvetten börjar komma trots att jag är kall om händerna. Herregud vad ska jag göra nu? Och Priserna ligger på det dubbla än vad jag kan betala… Erfaren som han är ser han tack och lov min vånda och visar mig lådan med förlovningringarna och medger att de nyss visade var vanligtvis vigselringar. Är glad att jag kommer ha sällskap av Martina nästa gång det ska köpas ring. Att döma av hennes reaktion när hon fick den så dög den alldeles utmärkt.
Så till sommaren kommer det dukas till bröllop i Rogsta med fulla fat och blommor och blad från golv till tak. För att citera min gode vän Brun ”Om man som par klarar av att planera ett helt bröllop och sedan säga ja till varandra i kyrkan, ja då klara man vad som helst sen!”
Hur kalaset kommer att bli? Den som lever får se…
Kockradion bryter tystnaden, sänglampan skrämmer bort mörktet, det är dags för Martina att sätta sina små fötter på det kalla golvet och tassa sig ner för trappan med hundarna i hälarna. Tio minuter senare startar hon bilen kl04,24. Jag beundrar hennes beslutsamhet. Det är fascinerande att se människor som brinner för sitt jobb. Och Martina älskar verkligen kor. Redan vid sju års ålder visste hon att mjölka kor var det hon skulle jobba med. Imponerande kan jag tycka då jag som 26 fortfarande inte är säker. Blir det IT branschen? Mm, till en början sen får framtiden forma mitt val av yrke och plats. Hur som ser jag fram emot den med spänning. Vi pratar ofta om framtiden, drömmer och fantiserar. Självklart är du också välkommen hem till oss. Lovar att ha mormors gamla godisburk fylld till bredden.