Det är en kittlade känsla av förväntan som bubblar i luften. Jag mår som om jag just fått en sammetslen kram lagom lång så där så att man längtar efter en ny så fort den tagit slut. Jag tassar runt i sköna skor och flinar löjligt mycket, ungefär hela tiden. Vi är inne på fjärde dagen som villagnidare och jag trivs redan som Baloo i djungelboken när han sjunger om bananer och bär. Jag är nöjd, riktigt lycklig för att vara mer exakt, får man säga så utan att få hela ”du ska inte tro att du är nåt” Sverige på sig?
Är det någon som tycker det är jobbigt att läsa detta så saknas bara en kram, hör av dig till mig då för jag har hur många som helst på lager!
Har tänkt en del på något jag hörde på P1 för ngr dagar sedan, ja jag lyssnar på Sommarpratarna det är ju as mysigt ju!
I det avsnitten som Ulf Ellervik var sommarvärd. Mycken han berättade var intressant men jag fastande för just dessa funderingar.
– Hur kommer det sig att vi inte kan se på varandra att vi är kära?
Man kan lätt se på en människa att hon är arg eller ledsen, glad eller förvånad. Men att se på en människa att hon är kär är omöjligt.
Varför klarar man inte av banala saker om att komma ihåg att äta när man är kär, men det går hur bra som helst att köra bil?
Jag gillar det! Att det inte är så svart och vitt det där med kärlek. Det syns inte på utsidan att någon är kär, man kan på sin höjd se lite dum ut. Kanske är just den där mystiken som gör det så fantastiskt att vara kär.
Det bästa med kärlek tycker jag är att den växer ju mer jag delar med mig av den, att den är absolut och kan övervinna vilka hinder som helst.
Säg något fint till någon som behöver det idag!
♥ Wiktor
Koffeinet kittlar mina synapser till ett tillfredsställt tillstånd medan jag intalar mig att jag visst inte är beroende. Men må så vara tänker jag det är ju i alla fall inte heroin. Tänker en sekund till och inser att det är ju så man rättfärdigar ett beroende eller ett missbruk av alla slag. Följt av ”det är farligt att leva man dör av det” Eller ”man måste ju få leva lite också inte bara springa runt i joggingskorna och äta spenat”
Telefonen ringer, jag svarar, lyssnar, pratar och meddelar andra änden att jag jobbar på det, kaffet nu mera ljummet näst in till kallt. Ska jag hämta mig en kopp till? Väntar till lunchen tänker jag och finner mig två minuter senare på väg nedför trappen till kaffemaskinen. En dräng utklädd i kontorskläder, på de fötter där det brukar sitta gröna gummistövlar finns ett par lågskor i luftig modell.
Vant knappar jag in kombinationen på maskinens knappar av glas. En liten animation visar mig hur lång tid det är kvar innan jag kan ta mitt svarta hetvatten med malda bönor i. Jag tycker det tar för lång tid de där 15 sekunder det tar för kaffet att rinna ner i koppen. Minns jag inte hur lång tid det tar att få kaffepannan att koka på spisen? Jo visst gör jag det, men det är där hemma i klockans avslappnande tickande som jag kan njuta av att sitta och vänta på pannan att bli färdig. Här väntar det 15 blinkande mail jag ännu inte hunnit svara på och de ska minsann hinnas med innan lunch.
Koppen är klar och jag tar två steg i trappen upp tillbaka till mitt kontor, blir stoppad halvvägs då det är någon som behöver hjälp, jag sätter mig ned vid dennes skrivbord medan mitt kaffe i min kopp kallnar.
På en helt vanlig tisdag om sju veckor så åker jag och Martina HIT på bröllopsresa. Idag skulle jag gärna redan varit där då det blåser snåla juni vindar i endast 16°C. Mulet vad annars, men jag och min käre bror gick duktigt hem de 11.2km hem. Det ska erkännas att jag har lite ont i mina klena höfter idag men det är sånt som kommer på köpet när man gjort något ovant.
Jag börjar förövrigt bli ruskigt less på all fotboll, fottbollsprat och fottbollsmat. Det är en enda gröt av de fanatiska tv tittare runt om i landet.Varav min far kanske är en av de värre. Jag har aldrig förstått det där med fotboll, hur det kan vara så fantastiskt roligt att titta på. Spela det är en annan sak då får man ju göra något, men att sitta med näven långt ner i chipsen och skrika STRAAAAAAFFFF!!! Det fattar jag inte. Vad är det som lockar?
Men sen så tänker jag en gång till och rättar mig med att jag sitter och tittar på en kille på andra sidan Atlanten som pratar Starcraft och kniper igen min glappa käft. För om man ska gnälla på något så ska man inte vara värre själv 😛
/kram på er
Minuterna tappas bort i vimlet av alla måsten, jag kippar efter luft då jag för en sekund glömmer att andas. Det är mycket som händer nu, allt på samma gång, tröstar mig med att denna alltpåsammagång tid är snart över.
Jag vill ha knäckebrödsmornar med klockans tickande i bakgrunden medan jag förstrött bläddrar i den lokala tidningen, (digital version så klart). Det ska vara rykande svart kaffe i komuggen på bordet, jag ska inte ha några planer till helgen och uppgifterna på jobbet har jag redan gått igenom dagen innan. Kanske sover Martina fortfarande, eller så är hon på väg hem från morgonmjölkningen.
På gården står en bil med en full bensintank och jag har betalat alla räkningar redan i förra veckan. På kontot finns det tillräckligt med pengar för att vi ska kunna köpa bröd till och med sista veckan denna månad.
Jag har väntat länge på det här, nu när det är så nära att jag nästan kan smaka på det kryper det utav sockerdricka i hela kroppen. Snart så, snart är jag där jag så länge längtat efter att vara och jag inbillar mig att det är först då som mitt liv kan ta fart ordentligt. Det är under dessa år som de största förändringarna kommer, och jag ser fram emot det med spänning!
Jag tackar alla mina nära och kära för att de orkar med oss under denna hektiska tid då allt verkar kretsa runt vårt bröllop. Under en tid nu har jag blivit ett med sommarens festligheter, jag pratar, tänker och andas bröllop. Det är fantastiskt roligt på samma gång som det är en prövning. Både för mig personligen men också för oss som par. Det är inte bara att slänga ihop ett bröllop, det är så många frågor som kommer allt eftersom och ju fler vi besvarar desto fler dyker det upp. Men i grund och botten är det ju ändå bara en fråga vi måste svara på 😉
Det återstår ungefär en månad kvar av detta pyssel att få ihop allt, pysselpussla in de sista bitarna.
*Pjuh!*
I jättefönstret framför mig sträcker E4an ut sig som en lång svart orm norrut tills den tar slut i vad jag tror är världens ände. Planerar att hoppa av innan vi faller över kanten. Känns en aning riskabelt i den här farten dock, busschaffisen verkar tro att det är en tävling mot alla små bilar och blåser på i fullfräs för att komma om så många som möjligt.
Med hjärnan full av rosa fluff och magen full av Max sväller jag nöjt i väntan på att antalet kvarvarande km ska minska till noll.
Kan ana en ljusare framtid på jobbfronten efter idag. Har ihärdigt övat mig på att svara avslappnat på anställningsintervjuer utan att flacka med blicken eller rapa ohämmat. Tro det eller ej men jag kan faktiskt föra mig bland folk. Muttrar lite över att jag inte längre äger ett par lurar till fruktluren och får istället socialisera mig med mina medresenärer *pust*
Det är med mätt mage och tunga ögonlock som jag knackar ner dessa rader. Julmaten ligger som bomull i magen och knäcken sitter fortfarande fast i tänderna.
Martina har somnat mot min axel efter en lång dags arbete på gården. Jag låter henne sova ett tag till, mest för att hon är så söt. Imorgon ska vi skrota här på fårgården, flytta lite får göra något annat än knappa på en dator eller mjölka kor. TVn går i bakgrunden, något amerikanskt bröllopsdrama. En till sån där film som man ser en gång och sen glömmer bort den.
Nu ska jag ta och försiktigt väcka Martina och gå och borsta tänderna. En ny dag väntar i morgon.
My Kodak mometns <3
För att hänga med på vad som kommer att hända måste ni få veta vad som tidigare hänt.
Allt började i våras då jag efter några nedklottrade mail äntligen fick hennes nummer. Blotta tanken på henne fick mitt blod att bubbla likt sockerdricka. Vanligtvis brukar man vid sådana här känslor prata om fjärilar i magen, i mitt fall var det örnar som rev och slet inuti mig. Att sitta still gick inte längre, rastlös och oförmögen att tänka på något annat än den lena rösten i andra änden av telefonen. Dagarna gick allt långsammare, minut för minut närmade jag mig ändå dagen med stort D. Den dagen vi bestämt möte i Örebro, jag skulle ta tåget dit, hur det gick kan du läsa mer om ”HÄR”
Det har gått 6 månader sedan den dagen och jag stod inför valet av en födelsedagspresent, den första, den som lägger ribban inför kommande presenter. Jag ville ge något som kom direkt ifrån hjärtat, mer en förmedlad känsla än en dyr pryls som skulle ligga i badrumsskåpet resten av evigheten. Vi hade tidigare pratat om en mindre gård, kanske något större, planerna låg redan utlagda inför framtiden. Redan från första dagen på perrongen visste jag att det var hon, ni vet så där som alla säger men man tror inte på sånt, det händer ju bara i romantiska komedier med ”love” i titeln. En klassisk klyscha har jag alltid hävdat, men så föll jag PLADASK som den pannkaka jag lovat mig själv att inte vara. Varje cell i mig måste vara i närheten av Martina. Jag vet att jag vill leva resten av mitt liv med henne så att stå i en guldsmedsaffär och kläcka ur mig att jag ville titta på förlovningringar kändes inte så läskigt för ens den äldre man lägger fram ringproverna under näsan på mig. Då kommer jag på att jag inte har en aning om vad det är för sorts ring hon vill ha. Han sitter mittemot mig med glasögonen nedhasad på näsryggen, han ser ut precis som en guldsmed bör göra, grått hår, tjocka glasögon, lätt krökt rygg och med knotiga händer formad efter allt pillande i arbetet. Låda på låda plockar han fram, med prydligt uppradade ringar nedstoppad i något mjukt filtmaterial. Det är då handsvetten börjar komma trots att jag är kall om händerna. Herregud vad ska jag göra nu? Och Priserna ligger på det dubbla än vad jag kan betala… Erfaren som han är ser han tack och lov min vånda och visar mig lådan med förlovningringarna och medger att de nyss visade var vanligtvis vigselringar. Är glad att jag kommer ha sällskap av Martina nästa gång det ska köpas ring. Att döma av hennes reaktion när hon fick den så dög den alldeles utmärkt.
Så till sommaren kommer det dukas till bröllop i Rogsta med fulla fat och blommor och blad från golv till tak. För att citera min gode vän Brun ”Om man som par klarar av att planera ett helt bröllop och sedan säga ja till varandra i kyrkan, ja då klara man vad som helst sen!”
Hur kalaset kommer att bli? Den som lever får se…
Ökar på reskontot med några timmar till. Det har blivit ett sätt att leva, ut med vägen/rälsen runt om i Sveriges långa land. Om jag varit född i den Amerikanska västern under den tid den fortfarande var vild skulle jag garanterat spendera större delen av dagarna på hästryggen. Hade nog haft ett svart sto, stark och envis efter alla mil av sten och grus hon lagt under hovarna. Osäker på om jag skulle bära vapen… humn isåfall ett gevär med sån där cool ögla som man laddar om snabbt. Med det skulle jag jaga för att slippa bära med mig så mycket proviant. Inbillar mig naivt att jag skulle vara rätt bra på att jaga om min vardag nu krävde det.
Resorna skulle gå från stad till stad med bara korta stopp på högst några dagar. Jobba ihop ett kapital för att starta upp en egen gård, ta alla jobb som erbjuds. Ingen aning om jag hade blivit en duglig kopojke men jag hade nog ansträngt mig till att försöka vara en. Vill utan att nu låta som en kaxig stropp mena att jag är bra uthållig rent fysiskt. Sånt som man övar sig på när man klipper får till yrket. Tillslut är det inte styrkan i kroppen som avgör om man orkar eller inte utan psyket.
Sista halvan av orken sitter i skallen (om den nu funkar på de som klipper får), trött blir man ändå efter bara någon timme med hårt fysiskt arbete.
Klippte fåren hemma hos mina föräldrar idag därav allt svammel om får. Tog även det första steget mot en alldeles egen besättning genom att beställa en bagge, med lite köttras inblandat för att få upp vikten på småkrakarna. Som om allt jag tar i bara ordnar sig. Hur långt vi kommer med kviguppfödningen under nästa år är svårt att svara på i dagsläget med målet är att börja lite smått och se hur det hela artar sig. Hurom, spännande tider!
Här sitter jag alldeles för tidigt en måndagsmorgon. En något yngre Wiktor hade ryst av tanken att kliva upp tidigare än han måste. Redan första skolåren var det en kamp mellan mina päron och sängen, skolbussen gick 07,05 vare sig jag var snuten eller inte. Nu så här i efterhand känns minns jag det som om det var frost jämt, ofta med en glasaktig isskorpa i de små vattenpölarna på grusvägen. Jag förstod aldrig vart vattnet under isskorpan tog vägen.
Hur mycket jag än vill att det ska vara sommar med grillning i Spjutnäs så är det snart vinter. Antagligen en lika kall vinter med snö upp till taken som förra var. Känner på mig att det kommer bli en lång vinter, för att bara nämna en sak, SJ! Jag spenderar allt mer tid efter järnvägen och kan inte skryta om mina fantastiska minnen av SJ vintertid. Med det är också en tid av extrapengar, alla som vågar sig upp på taken kan tjäna fina slantar. Slänger upp en liten mysig bild om hur det sågut utanför fönstret en morgon i januari i år.
God morgon 🙂
Det är alldeles för nära inpå tentan för att det ska vara någon vits med att plugga mer nu. Men det ger mig ett visst lugn att sitta här 23;35 och mosa in info i hjärnan i hopp om att något av en händelse faktiskt skulle fastna. Hur som har helgen varit kalas. Någon stans bakom Karlavagnen har tankarna på att plugga i helgen befunnit sig, så det är väl en smula självförvållat att jag sitter här och skäms över att jag inte riktigt fattar allt. Det är lite som om allt kan gå lite hur det vill det, heller spelar det inte någon roll, känslan av att allt fixar sig ligger där i bakhuvudet och dämpar allt som vad oro heter. Om jag kommer kunna rapa upp alla egenskaper med OSPF-protokollet har jag inte en susning om, jag får ta och lita på det jag lärt mig under föreläsningarna.
Nog om min tentaångest. Vi har pratat en hel del i helgen om framtiden, en framtid som ser allt ljusare ut och blir allt mer verklig. Vi har kollat på kurser och pratat om att boka ett möte på banken för att undersöka våra möjligheter inför kommande hus köp. Känner att det är bra att börja i tid och samla på sig så mycket information som möjligt. Framtiden formas fortfarande på drömstadiet men blir allt mer verklig för varje steg vi tar. En sak är säkert, det ska bli ruskigt spännande att få vara med om det. Fram tills dess ska jag fortsätta stångas med OSPF protokollen. Önska mig lycka till! 😉
/kram på er