Det är lördag och svennebanan sitter på en barstol i något fjäll någon stans och rör lite förstrött med drinkpinnen i glaset medan han spanar in kvällens byte på andra sidan baren. Han är bara lite trött i benen efter dagens 3 timmar långa skidpass i backen. Resten av dagen har han spenderat bakis och likt en vampyr avskytt alls som heter solljus. Bara de sista timmarna efter lunchen tvingats ner i den protesterade magen har han kunnat masa sig ut i den friska luften. Svennebanan har inte ont i ryggen idag, inte heller är han så där gött trött som man bara kan bli av hårt kroppsarbete. Inte heller sitter han vid sin dator och knappar ned något i bästa fall går att läsa utan att somna innan sista raden. Men han kommer heller inte att vakna i morgon och vara hur pigg som helst redo för ännu en dag i fårhuset. Istället kommer han vakna lite smått ångestfull och med den lilla del av hjärnan som hunnit vakna ur bakis geggan räkna på hur många drinkar blev det igår? Och vem i hela friden är 40-taggaren som ligger och dreglar på kudden intill?! Med en snabb koll i sina fickor på jeansen kommer minnen tillbaka om än lite suddiga. Det blev nog några kalla för många igår igen. Han lovar sig själv att aldrig dricka mer och att det här var definitivt den sista gången. Det kvittar vilken som frågar, eller hur många asballa bananer som finns på den där festen han kommer inte komma, lovar han sig medan den varma duschen långsamt tar honom tillbaka till verkligheten.
Tolv timmar senare dansar han vatenspridarn framför vilken han tror samma person som dreglande sovit vid hans sida samma morgon. Men det skiter han i nu WOHO! PARTY!!!
Jag tycker lite synd om Svennebanan, han är precis en sån person som man bara kan tycka synd om, klumpig som han är. Det är inte hans fel att det blir som det blir, det har bara alltid varit så och kommer nog att vara det framöver också. Själv sitter jag nöjd hemma på min datorstol trött efter dagens arbete och njuter över hur skönt det är att slippa vakna i morgon, och med ledtrådar från mina fickor lista ut vad det egentligen var som hände igår.
Musik ska upplevas under stängda ögonlock kristall klart och ärligt. Jag tycker intryck från omvärlden stängs ute bättre när jag blundar. Vad alla ni andra tycker spelar med ens ingen roll. Det är bara jag och musiken. Först då kan jag skaffa mig en ärlig uppfattning om hur vida jag tycker om den eller ej.
Varför låtsas tycka om något bara för att någon annan gör det? Ni som har ett twitter konto har knappast missat snackisen #KiwiRiot. I den tråden uppmanas alla att prova kiwi med skalet på. Som ett äpple ungefär. Det köper jag, och visst är det skoj att prova något nytt. Uppenbarligen väldigt smakligt dessutom. Men det kryper i mig när massa Svenssons hävdar att de ätit kiwi med skal på for ever. Det vet ju både du och jag att de ljuger. Och varför påstå något sånt? Skulle samma människa på stå att hon ätit banan eller coccosnötter med skalet på om liknande trådar kom upp? Ständigt denna strävan att vara någon, blir så trött på den. Vad är det som är så svårt med att bara vara sig själv? Ät skal med kiwi om du gillar det! Prova något nytt, tipsa andra, kramas och tyck om varandra! Men ljug inte om struntsaker! Säg istället något i stil med – åh låter ju jätte gott det måste jag prova! Allt annat blir väldigt mycket sandlåda.
Wohoo nu har jag klagat färdigt pjuh!
Ökar på reskontot med några timmar till. Det har blivit ett sätt att leva, ut med vägen/rälsen runt om i Sveriges långa land. Om jag varit född i den Amerikanska västern under den tid den fortfarande var vild skulle jag garanterat spendera större delen av dagarna på hästryggen. Hade nog haft ett svart sto, stark och envis efter alla mil av sten och grus hon lagt under hovarna. Osäker på om jag skulle bära vapen… humn isåfall ett gevär med sån där cool ögla som man laddar om snabbt. Med det skulle jag jaga för att slippa bära med mig så mycket proviant. Inbillar mig naivt att jag skulle vara rätt bra på att jaga om min vardag nu krävde det.
Resorna skulle gå från stad till stad med bara korta stopp på högst några dagar. Jobba ihop ett kapital för att starta upp en egen gård, ta alla jobb som erbjuds. Ingen aning om jag hade blivit en duglig kopojke men jag hade nog ansträngt mig till att försöka vara en. Vill utan att nu låta som en kaxig stropp mena att jag är bra uthållig rent fysiskt. Sånt som man övar sig på när man klipper får till yrket. Tillslut är det inte styrkan i kroppen som avgör om man orkar eller inte utan psyket.
Sista halvan av orken sitter i skallen (om den nu funkar på de som klipper får), trött blir man ändå efter bara någon timme med hårt fysiskt arbete.
Klippte fåren hemma hos mina föräldrar idag därav allt svammel om får. Tog även det första steget mot en alldeles egen besättning genom att beställa en bagge, med lite köttras inblandat för att få upp vikten på småkrakarna. Som om allt jag tar i bara ordnar sig. Hur långt vi kommer med kviguppfödningen under nästa år är svårt att svara på i dagsläget med målet är att börja lite smått och se hur det hela artar sig. Hurom, spännande tider!
Här sitter jag alldeles för tidigt en måndagsmorgon. En något yngre Wiktor hade ryst av tanken att kliva upp tidigare än han måste. Redan första skolåren var det en kamp mellan mina päron och sängen, skolbussen gick 07,05 vare sig jag var snuten eller inte. Nu så här i efterhand känns minns jag det som om det var frost jämt, ofta med en glasaktig isskorpa i de små vattenpölarna på grusvägen. Jag förstod aldrig vart vattnet under isskorpan tog vägen.
Hur mycket jag än vill att det ska vara sommar med grillning i Spjutnäs så är det snart vinter. Antagligen en lika kall vinter med snö upp till taken som förra var. Känner på mig att det kommer bli en lång vinter, för att bara nämna en sak, SJ! Jag spenderar allt mer tid efter järnvägen och kan inte skryta om mina fantastiska minnen av SJ vintertid. Med det är också en tid av extrapengar, alla som vågar sig upp på taken kan tjäna fina slantar. Slänger upp en liten mysig bild om hur det sågut utanför fönstret en morgon i januari i år.
God morgon 🙂
Det sitter en man i fönstret mittemot mitt omedveten om att han just blivit offer för min uttråkade hjärna. Iklädd vit skjorta, pressade brallor med tillhörande portfölj (kalvskinn så klart). Han befinner sig någonstans mitt i livet. ~40 med stadig inkomst och bortglömda drömmar. Varje morgon stoppar han ner sina fötter i de två prydligt uppradade tofflor som står nedanför sängen, går ut i hallen och plockar upp morgon tidningen. Läser den under en överambitiös tillredd kaffedrink.
Rubrikerna får bara hans uppmärksamhet under bråkdelen av sekund, skummar vidare och fastnar på en kort liten notis om dagens… hinner inte läsa mer klockan är alldeles för mycket, det svindyra armbandsuret varslar om tidsbrist. Hejdar sig framför spegeln i hallen för att scanna av sitt yttre. Frisyren är inte mycket att tänka på den har han sedan länge gjort sig av med då hårfästen vandrat allt för långt. Han är ju inte direkt en sån som skulle kränga sina brallor på kungsgatan en fredagsnatt (sånt händer förövrigt i storstan). Nä den här mannen har bara karriären som sikte, vilket har gjort honom till den beige-färgade torrboll han är. Knappt några vänner med nära millen på banken. Ute på parkeringen tar han på sig sina bilhandskar även dom i kalvskinn, innan han kommit fram till bilen har den låsts upp av ett chip som sitter i nyckeln. På vägen till jobbet sitter han och funderar på vilka som skulle kunna sägas upp med minsta möjliga krångligheter. Elsa får det bli bestämmer han sig för och trycker på hissknapp 7, hon är ju så pass tyst och försynt att hon vågar knappt protestera. Förresten intalar han sig själv så har hon ändå inte långt kvar till pension. Alla andra på firman skulle bråka så förfärligt så det får bli Elsa.
Elsa är 51år och bor i en liten villa med sina två katter. Hon kör en röd liten golf med rosfläckar på sidorna, låset kärvar när det är kallt och passagerardörren öppnas bara från insidan. I 15år har hon jobbat med att se till så alla företagets anställda har det bra. Skött om blommor, tagit hand om pappersåtervinningen och ansvarar för företagets fikarum. En syssla hon bara tagit på sig för att ingen annan vill. Det ställs kaffebuggar på bänken i ren tanklöshet, ett jag ställer den här så kanskenågonannansominteärlikaviktigomjag tänk. Kaffemuggar flyttar inte på sig av magi det är faktiskt någon som måste göra det.
Lyckligtvis har jag bara fantiserat ihop allt så Elsa behöver inte vara orolig att hon ska bli av med jobbet. Tur är väl det, för sånt här händer väl inte i verkligheten eller?
Ställer ner ljusstyrkan på skärmen för att få några extra minuters batteritid. Utanför fönstret bakom mig kommer hösten allt närmare, gula löv lite varstans och kalla mornar påminner om att sommaren kämpar nu tappert i sina sista veckor. Vi har ju gått mot mörkare tider ett bra tag nu men det är inte för ens nu som jag har börjat att märka de allt mörkare kvällarna. Någonstans känner jag ändå att det kommer bli rätt gött med höst iallafall. Friskare luft, kyligare mornar, mysigare filmkvällar… Det är väl bara att erkänna vare sig jag vill det eller inte men ok då.. Jag är en liten sketen höstromantiker, visst är det härligt men ljumma sommarkvällar, glittrande vatten och naken hud. Med frågar du mig skulle jag välja doften av löv och blöt asfalt, en lång kyss framför den tända brasan, varför inte en promenad i den gula höstljuset hand i hand på väg någonstans. Det kanske är så att jag ser fram emot hösten då min tid i Stockholm snart är över och en ny termin står inför mina fötter. Det har varit en lärorik tid här i storstan, bodpojk som jag är klappar jag mig själv på axeln och säger; – Det här gjorde jag bra. Trodde aldrig att det skulle gå så här smärtfritt.
Mycket är ju så klart tack vara godavänners uppoffringar i form av husrum, och att jag hamnade med så trevliga arbetskamrater. Det hade kunnat vara fruktansvärt. Istället för att gråta mig tillsömns på en möglig gammal kartongbit har jag fått varm mat och tak över huvudet. Jag överraskas ofta över att ha så många fantastiska vänner som gång på gång ställer upp utan att knorra. Det är jag evigt tacksam för! Klart att jag vet att ni inte ställt upp om ni inte visste att jag hade gjort det samma för er.
Tack för att ni finns!
Stänger ner burken nu innan det blir ännu sliskigare.
/Kram på er
Mumlande laddar jag ännu en skiva i brödrosten, kan så vara. Det surrar från en ensam fluga någonstans i rummet. Jag bryr mig inte om att leta efter den, det kommer ju bara in fler så fort jag öppnar dörren. Smörkniven raspar mot den nu krispiga brödytan, hummar för mig själv när jag tuggar i mig marmeladen och Västgöta kloster ost. En pappa ost tänker jag för en kort sekund innan mitt intresse fastnar på datorn och morgonens nyheter. Jaha vad har hänt idag då? Erländer erlände och åter erlände, nej förlåt mig Erlander ska det visst vara. Ett skämt som inte är så speciellt roligt längre då man idag inte vet vem Erlander är, trotts det sitter det hårt fastklistrat bakom pannbenet på mig. Men gissar ni på en gammal politiker så träffar ni rätt, statsminister till och med. Jag hinner knappt skumma igenom det mest intressantaste innan jag får brott ut igenom dörren. Men rostmackan nedknölad till en klump i halsen trampar jag så hårt jag kan för att tjäna in några minuter. Jag är förhållandevis ensam på cykelbanorna sånär som på några gatusopatre som tappert stigit upp långt innan alla andra för att hålla staden ren och fin. Någon måste ju ge de där killarna lite uppskattning tänker jag och hejar högt och glatt istället för att först stanna och berömma mannen men en massa ”oh vad ni är bra” som jag först tänkte. Morgon trafiken hinner ikapp mig lagom till jag flåsande låser cykeln vid jobbet. Svettig och så långt ifrån den frasande rostisen man kan komma. I kväll ska jag gå och lägga mig tidigare lovar jag mig själv dyrt och heligt.
Men nu sitter jag ju här kvart över för mycket och skäms…
Kvällen står i lila medan Stockholm gör sig redo för natten. Men ungefär 2 miljoner saker innanför mina blå ögon har jag inte en tanke på att sova. Har fram till idag somnat somnat som en kattunge, men denna kväll är annorlunda. Otroligt vacker tillexempel, låter som en gammal tant när jag står här och beundrar utsikten men ni får ta det. Proppmätt på godis skäms jag lite över att jag inte ätit middag. Lovar mig själv att bättra mig i morgon. Men ikväll räcker det med att stå här och sucka som Ferdinand…och titta på.. bilarna?!
Vart ska dom alla människorna? En del försöker desperat springa ikapp beatch 2011, andra glider runt i dyra blanka bilar. Vissa cyklar med reflexväst, andra med hundar. Själv står jag och lutar mig mot broräcket och tittar ner över kanten. Svart vatten, ser kallt ut. Blanka bilarna mullrar igen, hinner skymta en väldigt välkammad pojke i solbrillor trots att det börjat skymma för ca en timme sen. Värmen från brädåkningen har nu bytts mot en klibbig kylig känsla. Tankarna återvänder till bron där jag står, kanske dags att gå hem. Lutar mig ut över räcket, spottar och vänder hemåt.
Tar mina skor och ställer dom utanför dörren, farligt ställe att ha skor på. Rätt var det är stoppar jag fötterna i dom och då är det omöjligt att gissa vart jag hamnar. Kanske går jag tills magen knorrar som lurar in mig på något mysigt mat äventyr. Eller så har skorna bråttom och sparkar allt vad de kan min bräda snabbare och snabbare tills vinden tårar mina ögon. Här om veckan hade mina skor fått för sig att promenera på jakt efter parker. Stockholm har (och det här är svårt att erkänna för en bondpojk som jag), väldigt fina parker. Träd som jag pinsamt nog inte vet vad de heter hade slagit ut i blom, hela parken var full av nyklippt gräs och sommar känslor. Just såna här stunder kan man uppleva bara man ser till att låta skorna får bestämma lite, kanske tar de mig till ett mysigt litet fik på söder, en regnig busshållplats utan buss, ilskna alkisar utanför bolaget, eller till mitt livs största äventyr det kan man aldrig veta. Men sitter man som det är så lätt att göra bara framför TV-apparaten och väntar på att något ska hända får man nog vänta alldeles för länge i onödan. En gammal gamer som jag har spenderat tusentals timmar framför datorn (vilket i och för sig senare blivit min utbildning). Har nu tröttnat på att sitta och vänta på att något ska hända, så jag tar och kör ner mina strumpbeklädda fötter ner i äventyret och går ut igenom dörren… Ska du med? ==>
