Det var en sådan här dag som allt verkade gå baklänges från början. Telefonen och plånboken glömdes hemma så jag fick halvvägs vända för att hämta dem. Jag missade avfarter, och kommer på efter ett par kilometer att jag skulle ha svängt. När jag vänder bilen för andra gången och kör tillbaka samma väg så ser jag flinande på klockan att jag är en halvtimme sen till jobbet.
Undrar hur den här dagen kommer att sluta tänker jag och noterar i huvudet att jag har en tid hos frisören. Kommer bergis därifrån utan hår och pengar precis så som det brukar vara.
Men med några snabba mail och en halv kopp nu mer ljummet kaffe är jag tillbaka på banan, kanske ska komma lite sent i morgon med, blir ju sjukt effektiv!
Koffeinet kittlar mina synapser till ett tillfredsställt tillstånd medan jag intalar mig att jag visst inte är beroende. Men må så vara tänker jag det är ju i alla fall inte heroin. Tänker en sekund till och inser att det är ju så man rättfärdigar ett beroende eller ett missbruk av alla slag. Följt av ”det är farligt att leva man dör av det” Eller ”man måste ju få leva lite också inte bara springa runt i joggingskorna och äta spenat”
Telefonen ringer, jag svarar, lyssnar, pratar och meddelar andra änden att jag jobbar på det, kaffet nu mera ljummet näst in till kallt. Ska jag hämta mig en kopp till? Väntar till lunchen tänker jag och finner mig två minuter senare på väg nedför trappen till kaffemaskinen. En dräng utklädd i kontorskläder, på de fötter där det brukar sitta gröna gummistövlar finns ett par lågskor i luftig modell.
Vant knappar jag in kombinationen på maskinens knappar av glas. En liten animation visar mig hur lång tid det är kvar innan jag kan ta mitt svarta hetvatten med malda bönor i. Jag tycker det tar för lång tid de där 15 sekunder det tar för kaffet att rinna ner i koppen. Minns jag inte hur lång tid det tar att få kaffepannan att koka på spisen? Jo visst gör jag det, men det är där hemma i klockans avslappnande tickande som jag kan njuta av att sitta och vänta på pannan att bli färdig. Här väntar det 15 blinkande mail jag ännu inte hunnit svara på och de ska minsann hinnas med innan lunch.
Koppen är klar och jag tar två steg i trappen upp tillbaka till mitt kontor, blir stoppad halvvägs då det är någon som behöver hjälp, jag sätter mig ned vid dennes skrivbord medan mitt kaffe i min kopp kallnar.
Världen snurrar med bruten fart, kalendern, mobilen, nyckar och komihåglappar. Allt fortare och fortare tills de suddas ut till stäck och färger. Jag ser ingenting längre bara en gröt av uppgifter och löften. – Jajamän, klart jag kan fixa det! Hör jag mig säga och i samma mening funderar jag på hur jag ska hinna med. Kvällen kommer och jag har då hunnit med mer än vad jag trodde var möjligt. Precis så som man säger ”vill du ha något gjort fråga den som är mest upptagen, han har tid”. Det ligger en hel del i det, jag behöver nog lite stress och en fullproppad kalender för att jag ska vara effektiv. De veckor som kalendern är några kilon lättare finner jag mig själv skjuta upp saker till morgondagen.
Vad är det som tar emot ibland? Vad är det som får mig att låta bli att ringa de där samtalen? Jag vet ju att det är bara att ringa så är det gjort, ändå sitter jag där på den sista dagen innan deadline och funderar på varför jag inte ringt innan!
Kommer framförhållningen med erfarenhet eller är det något man måste bestämma sig för att skaffa sig?
Jag hoppas på att jag bättrar mig på det här. För vem tycker om att alltid vara ute i sista stund?
Nu ska jag lämna tillbaka en bil jag tacksamt fått låna i en hel månad.
Trevlig måndag!
I landet brunsås där alla pratar med sig själva i hastiga steg alltid på väg någon anna stans. Där har jag pausat för ett par sekunder mest för att min väska är så tung att mina fingrar nog är ett par cm längre än igår. Mitt i smeten av alla myror som springer åt alla håll på det stenbelagda golvet. Jag ser deras fötter snabba, smattrande springer de ihopp om att spara några minuter. De är så upptagna med att hinna med sitt att de inte ser de andra myrorna som korsar deras väg. De pratar inte med varandra utan med några andra, någon annan stans i andra änden på det vita snöret i deras öra finns det nog en anna myra med smattrande fötter oxå påväg någon annan stans. Skygglappar på? Japp då drar vi. Det verkar inte finnas tid för att stanna och vila, andas eller ens plocka ner sina skygglappar och för några sekunder för att se det som händer.
Vad är det som krävs för att vi ska stanna upp och se oss omkring?
Jag hade förmånen att bo i vår huvudstad under ett halvår. Det tar ett tag för en lantis att hänga med i holmarnas tempo. Det ska drickas en snabb latte på tuben, för att spara några minuter här och där springer de flesta de sista metrarna till tåget. De kanske inte vet att det kommer ett till redan om 5 minuter. Men de är förmånga för att jag ska hinna uplysa dom om den informationen.
Nu känns det som om jag skulle orka släpa väskan en liten bit till. Vaggande tar jag mig ändå framåt, lite pingvinstyle men det än ändå ingen som ser mig där ifolkhavet. Väl framme på perongen släpper jag ner väskan med en duns och ser en bit bort att en gammal klasskamrat kommer gående. En person av alla tusen som jag känner igen och jag får genast en chans att kasta mina skygglappar. I tre år gick vi till samma klassrum och åt samma skolmat. Det så längesen att det kändes lite skumt när jag kläckte ur mig frasen. ”Men tjena! Säg vad har du haft för dig de senaste åtta åren? ” Som tur är kan det vara bra att vara lite slapp i käften för rätt som det var hade vi pratat i en lång stund. Tåget låses upp och han sätter sig på sin plats, jag går till bistron. Undrar om det tar ytterligare åtta år till nästa gång vi ses?
Så här känns det allt som oftast när jag inte förstår!
Jag läser texten på skärmen men den fastnar inte inne i hjärnan. Allt blir till en gröt och jag suckar för kanske tusende gången. Varför ska det vara så svårt att få in lite info från en text i min skalle? Jag provar att byta taktik och göra lite mer praktiska övningar, de funkar bättre men självklart missar jag en liten detalj som tvingar mig att börja om från början med det jag höll på med. Gör om gör rätt, som det brukar heta.
Bästa sättet för mig att lära mig saker är att prova dom själv. Det kallas att vara taktil har det berättats för mig. Jag skiter i vilket bara jag lär mig det jag ska. Irriterad över att det inte blir som jag tänkt mig släpper jag koncentrationen och riktar den åt helt fel håll. Tex nu, bloggen. Ska bli skönt att komma ut i verkligheten och göra någonting praktiskt igen. Säga vad man vill om att läsa sig till kunskap men jag måste få ta i saker för att jag ska förstå dom fullt ut.
ghaa slutar klaga här innan det blir ännu löjligare. Pust…
Det sitter en man i fönstret mittemot mitt omedveten om att han just blivit offer för min uttråkade hjärna. Iklädd vit skjorta, pressade brallor med tillhörande portfölj (kalvskinn så klart). Han befinner sig någonstans mitt i livet. ~40 med stadig inkomst och bortglömda drömmar. Varje morgon stoppar han ner sina fötter i de två prydligt uppradade tofflor som står nedanför sängen, går ut i hallen och plockar upp morgon tidningen. Läser den under en överambitiös tillredd kaffedrink.
Rubrikerna får bara hans uppmärksamhet under bråkdelen av sekund, skummar vidare och fastnar på en kort liten notis om dagens… hinner inte läsa mer klockan är alldeles för mycket, det svindyra armbandsuret varslar om tidsbrist. Hejdar sig framför spegeln i hallen för att scanna av sitt yttre. Frisyren är inte mycket att tänka på den har han sedan länge gjort sig av med då hårfästen vandrat allt för långt. Han är ju inte direkt en sån som skulle kränga sina brallor på kungsgatan en fredagsnatt (sånt händer förövrigt i storstan). Nä den här mannen har bara karriären som sikte, vilket har gjort honom till den beige-färgade torrboll han är. Knappt några vänner med nära millen på banken. Ute på parkeringen tar han på sig sina bilhandskar även dom i kalvskinn, innan han kommit fram till bilen har den låsts upp av ett chip som sitter i nyckeln. På vägen till jobbet sitter han och funderar på vilka som skulle kunna sägas upp med minsta möjliga krångligheter. Elsa får det bli bestämmer han sig för och trycker på hissknapp 7, hon är ju så pass tyst och försynt att hon vågar knappt protestera. Förresten intalar han sig själv så har hon ändå inte långt kvar till pension. Alla andra på firman skulle bråka så förfärligt så det får bli Elsa.
Elsa är 51år och bor i en liten villa med sina två katter. Hon kör en röd liten golf med rosfläckar på sidorna, låset kärvar när det är kallt och passagerardörren öppnas bara från insidan. I 15år har hon jobbat med att se till så alla företagets anställda har det bra. Skött om blommor, tagit hand om pappersåtervinningen och ansvarar för företagets fikarum. En syssla hon bara tagit på sig för att ingen annan vill. Det ställs kaffebuggar på bänken i ren tanklöshet, ett jag ställer den här så kanskenågonannansominteärlikaviktigomjag tänk. Kaffemuggar flyttar inte på sig av magi det är faktiskt någon som måste göra det.
Lyckligtvis har jag bara fantiserat ihop allt så Elsa behöver inte vara orolig att hon ska bli av med jobbet. Tur är väl det, för sånt här händer väl inte i verkligheten eller?
Mumlande laddar jag ännu en skiva i brödrosten, kan så vara. Det surrar från en ensam fluga någonstans i rummet. Jag bryr mig inte om att leta efter den, det kommer ju bara in fler så fort jag öppnar dörren. Smörkniven raspar mot den nu krispiga brödytan, hummar för mig själv när jag tuggar i mig marmeladen och Västgöta kloster ost. En pappa ost tänker jag för en kort sekund innan mitt intresse fastnar på datorn och morgonens nyheter. Jaha vad har hänt idag då? Erländer erlände och åter erlände, nej förlåt mig Erlander ska det visst vara. Ett skämt som inte är så speciellt roligt längre då man idag inte vet vem Erlander är, trotts det sitter det hårt fastklistrat bakom pannbenet på mig. Men gissar ni på en gammal politiker så träffar ni rätt, statsminister till och med. Jag hinner knappt skumma igenom det mest intressantaste innan jag får brott ut igenom dörren. Men rostmackan nedknölad till en klump i halsen trampar jag så hårt jag kan för att tjäna in några minuter. Jag är förhållandevis ensam på cykelbanorna sånär som på några gatusopatre som tappert stigit upp långt innan alla andra för att hålla staden ren och fin. Någon måste ju ge de där killarna lite uppskattning tänker jag och hejar högt och glatt istället för att först stanna och berömma mannen men en massa ”oh vad ni är bra” som jag först tänkte. Morgon trafiken hinner ikapp mig lagom till jag flåsande låser cykeln vid jobbet. Svettig och så långt ifrån den frasande rostisen man kan komma. I kväll ska jag gå och lägga mig tidigare lovar jag mig själv dyrt och heligt.
Men nu sitter jag ju här kvart över för mycket och skäms…
Har lyssnat på Mark Levengoods sommarprogram känner mig nu både lite gladare och lite snällare än innan. Jag satt ensam på jobbet och skrattade flera gånger för mig själv. Han berättar med en värme och en humor som gör att man kan inte annat än att tycka om honom. Jag hade turen att träffa Mark en kort stund under inspelningen av en deltävling i melodifestivalen 2004 i Sundsvall. Han kom och satte sig vid oss och småpratade lite under den tid det tar att dricka upp en kopp kaffe ur en pappmugg och stoppa i sig en torr kanelbulle. Nu känner jag ju inte Mark men jag inbillar mig att han tror det bästa om alla tills motsatsen är bevisad. Till skillnad från en del av mina bekanta som fungerar tvärt om, tråkigt kan jag tycka men så fungerar vissa. Men skulle inte det vara trevligare med lite mindre misstänksamhet, ”Jag litar inte på dig” och fördomar i allmänhet. Det låter hur slitet som helst, och jag kan bara gå till mig själv för att konstatera att det är väldigt svårt att ändra på något sådant, men det går! Den som påstår sig vara helt fri från fördomar ljuger antagligen. Fördomar är ju en överlevnadstaktik för att förutse faror i omgivningen. För den sakens skull tycker jag inte att det är ok att tro att man ska bli påhoppad bara för att man möter ett gäng med högljudda killar en sen natt. Trotts det så händer ju faktiskt sånt skit dagligen, så det är kanske inte så konstigt att hjärtat slår lite fortare när jag hör steg av dom bakom mig när jag går hem i mörkret. Jag önskar att jag slutar fantisera ihop en massa blodiga hemskheter en dag, det gäller väl bara att öva mig. Jag kommer ju från den lilla hamnstaden Hudiksvall, där ifrån kommer ju den numer välkända teatergruppen Glada Hudik teatern. Dessa underbara människor har lärt oss alla att se varandra genom andra ögon. Leva i nuet, det går inte att göra bort sig, det är ok att vara annorlunda och att fördomar går faktiskt att övervinna! Från att ha setts som mindre värda och undangömda på olika institutioner har de nu gjort stor succé från Hudiksvall till New York och är nu de största marknadsförarna av Hudiksvall. Jag tycker det är nyttigt att fundera en stund över om det jag tror mig veta är något jag vet egentligen eller om det bara är vad jag tror. Är det något jag hört någon annan säga eller har jag tagit faktiskt reda på det själv. Övar mig på att respektera och tycka om de i min omgivning, det tror jag man aldrig kan bli för bra på, och ett vänligt leende eller ett uppmuntrande ord sprider sig. Fick tex. igår beröm på omvägar, vilket värmer kanske ännu mer än om jag fått det rätt i ansiktet. Det är så lätt att bara tänka vassa armbågar, karriär och lön att de vänliga orden försvinner mellan stress och avundsjuka. Låt oss öva oss på att skämmas lite mindre, älska lite mer och strunta ifall grannens gräs är grönare det måste ju ändå klippas hur grönt det än är, njut istället över utsikten av grannens fina gräsmatta 😉
Rush
Vaknar alldeles för sent, slänger en trött hand på väckarklockan och vänder på mig. Somnar om… Det ringer på mobilen, – Var är du?! hör jag en irriterad arbetsledare säga i andra änden. – Eeh.. jag är på väg, får jag ur mig i ett taffligt försök att låta vaken. Sätter mig upp och tittar mig runt i det avlånga sovrummet. Med de två dörrar in hit är det snudd på omöjligt att inreda det, sängen står längs med väggen och ett skrivbord i ena hörnet. Resten täcks av ett hav av strumpor, t-shirts, kalsonger, byxor och något som ska föreställa mina arbetskläder med det välkända M:et på bröstet. Spenderar en mindre evighet att hitta strumpor som inte riskerar att fräta sönder mina skor. Väljer ett par som ser nästan lika ut och tar mig hoppande på ett ben ut i köket innan jag lyckas få på mig strumpan. Kylskåpet bjuder på en halv falukorv och ett tomt mjölkpaket. Pfffft.. jag äter på jobbet tänker jag och smyger ut i hallen för att inte väcka Hati som garanterat sover fortfarande. Tröstar mig med att han snart ska klippa gräs hela sommaren, och då måste gå upp lika tidigt. Hittar min klocka på det lilla vita bordet i hallen nedtryckt i lampan, ser att klockan redan passerat skit mycket! Lovar mig själv att bättra mig medan jag slänger på mig Donken skorna och sliter med mig brädani farten. Jag har precis hunnit vara 20år i ca en månad, funderar på hur det skulle vara att försöka bete sig vuxet för en gångs skull. Komma i tid till jobbet, hålla kolla på alla räkningar, tvätta, gå och lägga sig tidigare än kl 04.12, Kommer ner på gården och möts av en kall morgon. Vaknar till ordentligt när jag är bra nära på att smälla in i en vit Volvo. Det går fort nu i nedförsbackarna, så pass att tankarna på att stiga av verkar som ren galenskap. Sicksakar mellan bilarna på sjukhus parkeringen och hör tutande bilar bakom mig innan jag försvinner ner för ännu en backe. Lycklig över att komma ner till till jobbet helskinnad knappar jag in mig på stämpelklockan och ler ursäktande till Sara som inte kan vara arg på mig mer än några minuter. Dags för ännu en dag av hamburgeflippande, kanske skulle ta och hitta på något annat tänker jag emellan pipande brödrostar och fräsande frityrolja.