Med musiken fortfarande ringande i öronen skumpar jag i sidled norrut i vårt avlånga land. Jag slår mig ned i restaurangvagnen där det är nära till både varmt kaffe och goda mackor. Redan två tuggor in i den avlånga mackan med något som jag gissar är kyckling känner jag mig redan på bättre humör. Blodsockret är tillbaka på plus igen och hjärnan går från grötig till seg. Mittemot mig sitter två vuxna män på var sin sida om en liten gosse. Gissar på att han är runt 13, de pratar om hans prestationer på plan. Vad han vill satsa på, och hur han sak förbättra sig till nästa match. På något sätt väcker det obehag i mig, en känsla av krav hänger i luften. Det ska levereras och presteras, utvärderas och diskuteras. Den lilla gossen tittar mest ner i golvet när han blir tilltalad. Kanske är han nervös eller så lyssnar han skrämd på vad tränarnas dom ska blir. Hur allvarligt ska sport vara när man är tretton?
Jag får mår genast lite bättre, han är kanske inte så nervös som jag först trodde. En av tränarna, han med långt modellhår lutar sig närmare och viftar häftigt med händerna för att illustrera hur den senaste matchen gick. Han får delge sina tankar om hur hans lagkamrater fungerar som kompisar och som spelare på planen. Gossen tycker att det skulle vara en bra ide att sätta busarna på bänken och låta de som kan spela fotboll göra det.
Vad händer då om busarna är bra på att spela? Hur långt går då en tränare för att laget ska vinna. Tar han med busen i laget för att han gör många mål? Det kommer jag inte få reda på, egentligen är jag inte så intresserad av det heller. De får spela bäst de vill så länge de tycker att det är roligt. Men om man redan i knatteligan börjar snacka satsning och prestationer mår jag dåligt. Barn ska få vara barn helst så länge som det går.
Samtalet är slut och gossen tackar för sig vänder sig om för att gå och hämta en av sina kamrater och nästa feedback ska göras. Jag höjer volymen i mina lurar och byter vagn det får räcka med feedback för idag trotts att jag bara tjuvlyssnade.