Snart står jag där med den välbekanta känslan i magen, publiken nedanför scenen fyller luften med ett tjockt mummel. Intalar mig själv att jag inte är nervös, har ju gjort det här hur många ggr som helst. Vi står i en ring, håller fram händerna och likt ett fotbollslag som peppar inför en match skriker vi högt Åååh RYSSLAND!! En ritual vi ägnat oss åt i snart 10år. Underlig ja men den funkar bra. Brun, Hati, Raab, Elin, Isak, går ut en efter en sen jag och sist Britta. Nu står vi alla där på scenen och spelar av ren reflex, där precis då är vi ett. En bubblande kittel som kokaröver i en dansande explosion. Mcknuttar som tanter, dagisbarn som kostymsnubbar ingen kan stå still. Var enda en har ett svettigt leende i ansiktet medan de dansar.
Nypåstigna Söderhamn! Hör jag konduktören säga.
