Sovmorgon ända till klockan slog nio, vardagslyx jag uppskattar för lite. Hundarna är redan rastade och frukosten framdukad på bordet.I dag är det dags för avslutning på vallhundskursen, det har lovats smörgårdstårta så jag följer snällt med. Kursen avslutas hemma hos Ingamaj som bor på en trevlig gård i mysiga Värmland. Det är varmt och soligt trots att det är första oktober idag. Det sysslas med vallträning till en början för att finslipa det man lärt sig under sommaren. Tidigare i sommar besökte jag samma kurs och de gick med koppel och hade hundar överallt men i dag ser det annorlunda ut. Hundarna flyttar fåren precis dit de ska och det hörs inte lika mycket råd ifrån instruktörerna idag. En av dom sitter och klappar den lilla vita hunden med de stora öronen. Kanske ingen fårhund men den är trevlig att klappa på. Martinas tur att gå, det börjar bra. Man kan se att det har hänt mycket med henne under sommaren. Från alla VA HÅLLER DU PÅ MED!! har det nog fastnat en del. Nu mer gör hon ju det hon ska, ah ja menar ju hennes hund Swischa såklart 😉
Ibland kan jag komma på mig själv sitta och fantisera, mest om allt möjligt. Alldeles nyss var jag på besök i ett hus som skulle kunna vara mitt eget en dag. Det fanns torkade brödkanter på köksbordet och en halvt urdrucken kaffekopp som hade lämnat två bruna ringar på den uppslagna tidningen. Där kunde man läsa om det som hänt i världen just då, jag lät den ligga där. På andra sidan bordet låg det en klädhög på den slitna kökssoffan, ingen hade ännu hunnit ta reda på den. Tydligen fanns det annat som var mer brådskande. Varmt var det i det hemtrevliga köket, den enda som hördes var surret av en fluga som desperat skallade köksfönstret i hopp om att ta sig ut i friheten. Långt bort utanför kunde man höra en ensam traktor sega sig fram över åkrarna, ett stillsamt arbete som lämnar plats åt tankarna. Med inte mycket mer i kalendern än halva måsten längre fram sätter jag mig ner på trappan utanför ytterdörren och suckar nöjt för mig själv. Kanske blir det så att jag en dag bor här, det får framtiden visa. Fram tills jag finner mig själv sitta i det där köket med klädhögen på kökssoffan ska jag bara njuta. Idag på en cykel i morgon på… en häst kanske.. eller en segelbåt. Vill du följa med?
Det är varmt och bara det tappraste är uppe i snorottan med cykelhjälmar och kortbyxor. Fast beslutsamma att vara lite mer hurtig än vanligt så gör de samma sak som jag, pustar och grymtar sig upp för alla de branta backarna. Inte förens nu har jag förstått hur backigt det är i Stockholm. Det är ju massa broar tunnlar som går över och under varann i en enda spagettiröra. Överallt är det alltid något som man håller på att bygga, vägar, fula hus, små lekplatser och så gräver man gropar med stora maskiner. Jag glider in på jobbet med morgon solen fortfarande värmande i nacken och i tid dessutom, en hel kvart. Kontoret hade ekat om det inte var för den mörkblå heltäckningsmatta som ligger på golvet. Det underlättar för folk att smyga sig på, läskigt… Har flera gånger fångat upp hjärtat då det hoppat ur bröstet på mig då någon knackat mig på axeln när jag sitter med djupa veck i pannan grunnande på något kryptiskt mail eller liknande. När jag tittar ut igenom fönstret skrattar sommarvärmen mig i rakt i ansiktet och jag känner mig ens som Sprint – Öskars Hugo. Fast i en enorm bur med glas väggar bara för att reta mig. Sörplar vidare på mitt kaffe och drömmer mig tillbaka till mina två underbara semesterveckor. Då det inte fans felmeddelande och låsta konton, trasig datorer eller borttappade filer. Tar nog en omväg hem bara för att få andas lite grann…
🙂 Glider
Men sköna låtar i örat glider jag över asfalten, friheten känns i brösten när jag lätt glider förbi bilar efter bilar som muttrande svär vid röljusen. Vart ska dom alla människorna? Vet du vart dom ska? Inte dit jag ska i alla fall, jag ska hit, hit till nuet. Svänger in på en cykelbana, hör plingande framför mig. Bråttom har dom, de där människorna som ska någon annanstans än hit. Det blir fort farligt om man hela tiden vill nån annan stans. Mitt emellan stress till dagis och pulvermos kanske det kan vara svårt att bry sig om nuet. Men det kan räcka bara med en suck, ”åh vad bra jag har det”. Lite tacksamhet för det som finns runt omkring är inte farligt. Och när jag kommer på att vara lite tacksam så blir jag genast på bättre humör än innan. Livet kan vara alldeles för underbart för att inte leva det högljutt! Det går brantare nedför nu, jag lutar mig lite framåt och känner koncentrationen skärpas i samband med att farten ökar. Åh det här gillar jag att vara lite små rädd för att smeta ansiktet över asfalten i 30km/h det enda som behövs är en liten sten framför någon av mina hjul. Gör några större svängar i ett försök att få ner farten. Hittar ett passande ställe att åter igen köra upp på cykelbanan bort från det mindre passande körfältet jag åker i nu. Varmt i Stockholm så här nära juni, jag kan åka med tunnare kläder, vilket ökar på den där pirrande ”tänk om jag smetar ansiktet i asfalten” känslan lite till. Ropar till mest för mig själv men lite till de två personer längre fram som verkar vara mer sugen på att äta upp varandra än att flytta på sig från mig som kommer i alldeles för hög fart för att hinna stanna. WOOHAA!! ropar jag åt som medan de överaskat hoppar åt sidan bakom mig hör jag tjejen skratta högt. Mår som en prins, glider som en kung, rapar som en groda. Det finns alltid plats för fler bredvid mig i nuet. Sugen på att hänga på? Ok kom då! Så glider vi!