Ghaa, ibland är det bara så skönt att stänga in sig i ett mörkt rum och låtsas att jag inte alls bor med 11 personer. Idag har jag stängt in mig två gånger, för att mentalt hämta andan inför nästa djupdykning i den sociala oceanen. Det blir inte lättare av att vissa av oss är mer lättretade än andra. Det enda som då hjälper är att åter stiga till ytan i den mörka rummet med den stängda dörren och glömma alla irriterade tonfall och trötta kommentarer.
Som en sån sak som att bara ligga på soffan och vila kan lätt bli till ett provocerande demonstration och då måste antingen försvaras eller helt enkelt fly platsen för att återvända dit vid ett senare tillfälle. Ni som muttrande fredagsmyser med familjen i TV-soffan med popcorn och två olika viljor om vad fjärren ska peka på, betänk då att i detta hushåll så slåss minst sex kanske åtta vilda orangutanger om den där lilla plastgrejen som magiskt kan ändra innehållet på dumburken. Jag har helt enkelt gett upp TV-tittandet, det är helt enkelt inte värt alla rivsår och brutna lemmar. Jag övar mig istället på att utveckla mina sociala ninjaskills. Jag har tex. helt själv listat ut att om jag tömmer diskmaskinen någon då och då ökar min förmåga att förbli osynlig avsevärt. Som att gå till skogen och hjälpa till med att försörja huset med ved inför nästa vinter gör att det klirrar till ordentligt med pluspoäng. Det gäller att ha så många som möjligt. Den med minst poäng i fickan när dagen är slut sliter orangutangerna i småbitar och att få mumsa på en saftig semla är bara att fetglömma!!
Som tur är så har jag en syster som blidkar de vilda primaterna med just semlor, pjuh så var denna dag räddad! Alla glada ingen dog.
”Vi är en mycket elastisk familj”
Man måste vara en social ninja när man som jag bor under ett tak med 10 andra personer. Smidigt och vigt hoppar jag mellan alla känslomässiga minor som är alldeles för lätta att trampa på. Mitt enda vapen och tröst är att det bara är under en begränsad tid jag kommer leva under dessa förhållanden. Till sommaren ser framtiden ljusare ut och jag äntligen kommer få flytta ihop med Martina.
Det är snudd på omöjligt att hålla sams om allt med alla. Vissa saker kan man bara inte finna sig i, det är då ninja skillsen kommer till användning. Det är både energikrävande och onödigt att reta sig på småsaker, istället drar jag fram min rökgranat och *POFF* är jag försvunnen in i ett annat samtalsämne eller syssla för den delen. Ingenting är ett större problem än vad jag tillåter mig själv att reta mig på det. Det låter både vackert och filosofiskt korrekt med det är svårare att applicera på verkligheten än vad jag trodde. Men skam den som ger sig, efter ett antal övertramp så går det faktiskt att låta otroligt mycket bara rinna av. När det funkar bli livet så otroligt mycket trevligare. Att efter ha flyttat hemifrån för 10år sedan och återvända hem för att bo med sina föräldrar finns det mycket som kan skita sig. Vanor och ovanor jag skaffat mig under dessa 10år kom i rubbning och jag måste anpassa mig mer än vad jag först trodde. Men omständigheter kan ofta stärka en, liksom detta har stärkt mig. Jag fixar mer än vad jag tidigare trott. Mitt liv har under de senaste åren blivit så mycket enklare att leva. Då syftar jag inte på att maten oftast är lagad åt mig utan att ingenting känns jobbigt längre. Jag har blivit en social Uzbekistansk munk eller superninja kalla det vad du vill, växa upp kanske mogna…
I slutändan handlar det nog om respekt och empati eller hur?