Med halva mackan i mungipan kastade jag mig in i bilen för att i alldeles för hög fart under det väg lag som var bege mig mot jobbet. Väl framme insåg jag att stressen varit obefogad då jag var först på plats. ”Här saknas rutin tänkte jag och började bråka lite med kaffemaskinen.”
Telefonen ringer och i andra änden meddelar en kollega att jag har ett snabbt jobb nere på stan, lovar att hinna med det innan jag åkte vidare. Men lite knackande och axelklappande så var jag iväg, om än ngn timme sent. Väl framme visade det sig att problemet inte var så allvarligt som jag först trodde. Ett elakt monstervirus som hade smugit sig in i registret på en dammig gammal burk i en pastorsexpedition. Men med svärd och skinande rustning jagar jag till slut ut monstret till damernas uppmuntrande applåder. Jag försäkrar senare att om viruset skulle komma tillbaka är jag inte långt borta. Rustningen låter jag sitta kvar hemvägen, gillar känslan.
Eftermiddagen fortsätter och jag får helt enkelt lämna min skinande hjälterustning på kontoret och klä mig i väpnarpaltor. För här var det visst inte mycket jag kunde innan. Men nyfiken som jag är så löste sig även det. Någon timma senare så fanns där 5 stycken datorer med rykande färska W7 installationer med tillhörande program.
Väl hemma somnar jag utmattad och lyckas hålla mig sovande i 16min innan jag blir påmind om att det ska byggas snölyktor med en hel hög med busungar. Höga skratt, blöta vantar, flygande snöbollar överallt. Precis så som en scoutkväll ska vara. Vi tog med oss ungarna upp till en bygdegård för att hitta en bra plats att vara på. På bilden kan ni se två av deras skapelser.
Nu hägrar en varmt ångande dusch! Ghaaa vad skönt det ska bli!
Ta hand om er!
Med blöta, fuktiga fötter som skiftar i blått och en hjärna som rättvisast skulle kunna jämföras med svampbob åker jag söderöver mot mitt livs stora kärlek. Det är en hel del pyssel att få ihop det när man bor på tok för långt ifrån varandra. När ja tänker efter har jag nog spenderat veckor på rälsen. Blir avbruten i mitt luddiga mummel av en medelålders man som hävdar att han ska ha en flaska vin till det tredje benet. – Vissa är trebent, de som är stor i truten i alla fall. – Så i morgon har du då bara ett halvt ben? Svarar tågvärdinnan skrattande på andra sidan kassan. Det var ju inte ett bra skämt, inte på långa vägar. Men med ens blir mannen på ännu bättre humör och stämmer in i värdinnans kristall klingande skratt. Leende smittar av sig på alla i restaurangvagnen även på mig fastnar ett trivsamt flin. Tänk vilken skillnad det gjorde att mannen bullrade stämde in i hennes skratt istället för att surt snörpa av och gå där ifrån. En av livets alla meningar. Skratta så mycket det bara går, högt och åt allt som bjuder in till skratt. Om en vän kommer med en ”rolig” historia med halvt misslyckad poäng så släpp skratthästarna lös så kommer hjärnan fylla i med resten. Min syster är kalas bra på det där skrattet, det som smittar. När hon väl börjar brukar det ta ett bra tag innan alla i rummet kan andas igen.
Jag har med ens glömt mina tragiskt kalla fötter och att jag säkert inom kort är både snorig och ynklig, istället flinar jag på där i den röda skinnsoffan glad över att ha blivit smittad. Prosit!
Avrundar med en favorit Tweet: Hörde en sjukt rolig story idag om en korpulent far som skulle klä ut sig till hulken.
På barnkalaset trodde barnen att det var Shrek!