Försöker bli vän med den ”smarta” telefonens tangentbord, är nog mer en analog kille som gillar när det skrapar mot pappret av pennans ryckiga dans. Under den tid jag skrev dagbok så envisades jag med att klottra ned allt med bläck. Om det var för att vi inte fick skriva med bläck i skolan eller att det är så svårt att ljuga i bläck gissar jag nog på det senare. När det väl är där på pappret kan det bara målas över och då finns det ju ett bevis på att något annat stått där innan.
Jag befinner mig åter igen på ett tåg i rasande fart längs den svenska tågrälsen, livet upprepar sig. Som om jag är född i rörelse, krymper Sverigekartan så att den ryms i min ficka. Begrepp som mil finns inte längre utan det är i timmar som jag nu mer mäter avstånd. ”Ahh men det är ju bara 5tim dit”
Snart är det dags för att återigen stöka fram julgranen och doppa djupt i grytan, sjunga skrålande ikapp med stereon och skrattande kasta mjöl på varandra. Jul är ändå rätt mysigt ändå bara man har någon att dela den med. Just denna jul kommer bli så där snuskigt mysig. Med glittrande ljus massa klappar och slappande på kökssoffan.
Det kommer in en man i väntsalen och letar i soptunnorna efter tomburkar. Jag som precis avslutat min dryck ger man en burken, han hade ju ändå plockat upp den ur soporna. Det finns ingen skam i hans ögon, bara ett tacksamt leende får jag när han tar emot burken. Det är fler människor i väntsalen, mannen som sitter mittemot sneglar åt vårt håll. Bara ett ögonkast men tillräckligt länge för att jag ska hinna uppfatta det. Undrar vad han tänker, ser han mannen med burken nu först när jag presenterat honom för rummet? Eller tycker han att jag är udda som bryter hans vardagsbild, man ska inte prata med folk som letar i soporna.
Men de har också kommit skrikande till världen som du och jag. Det har bara hänt oss olika saker fram tills nu. Mannen med burken går ut ur rummet och försvinner i det som finns kvar av november kvällen.
Ökar på reskontot med några timmar till. Det har blivit ett sätt att leva, ut med vägen/rälsen runt om i Sveriges långa land. Om jag varit född i den Amerikanska västern under den tid den fortfarande var vild skulle jag garanterat spendera större delen av dagarna på hästryggen. Hade nog haft ett svart sto, stark och envis efter alla mil av sten och grus hon lagt under hovarna. Osäker på om jag skulle bära vapen… humn isåfall ett gevär med sån där cool ögla som man laddar om snabbt. Med det skulle jag jaga för att slippa bära med mig så mycket proviant. Inbillar mig naivt att jag skulle vara rätt bra på att jaga om min vardag nu krävde det.
Resorna skulle gå från stad till stad med bara korta stopp på högst några dagar. Jobba ihop ett kapital för att starta upp en egen gård, ta alla jobb som erbjuds. Ingen aning om jag hade blivit en duglig kopojke men jag hade nog ansträngt mig till att försöka vara en. Vill utan att nu låta som en kaxig stropp mena att jag är bra uthållig rent fysiskt. Sånt som man övar sig på när man klipper får till yrket. Tillslut är det inte styrkan i kroppen som avgör om man orkar eller inte utan psyket.
Sista halvan av orken sitter i skallen (om den nu funkar på de som klipper får), trött blir man ändå efter bara någon timme med hårt fysiskt arbete.
Klippte fåren hemma hos mina föräldrar idag därav allt svammel om får. Tog även det första steget mot en alldeles egen besättning genom att beställa en bagge, med lite köttras inblandat för att få upp vikten på småkrakarna. Som om allt jag tar i bara ordnar sig. Hur långt vi kommer med kviguppfödningen under nästa år är svårt att svara på i dagsläget med målet är att börja lite smått och se hur det hela artar sig. Hurom, spännande tider!
På väg genom Sverige, återigen på ett tåg svischande genom verkligheten. Det är ett tillstånd man vänjer sig med efter några hundra mil under fötterna. Avstånden krymper allt eftersom milen ökar i antal. Det är ett grått snart sovande Sverige som jag åker förbi, blött, snart fruset och kallt inbäddad i den mjuka snön. Vintern är inte en lockande tanke när man känner höstens kalla fingrar längsmed ryggraden hur hårt jag än drar jackan om mig. Planerna växer sig större, en mer fantastisk än den andra. ”Vi ska minsann inte nöja oss med det halvfärdiga. Nej ordning ska det vara”
Våren känns långt borta men hur lång än vintern blir så kommer den. Då är det dags för att börja leta på allvar… Vaknar till av två pladderdonnor två säten bort. De pratar om precis ingenting, mycket fylls ut med ”typ”, ”bah”, ”Aah eller hur!?” Av mitt ofrivilliga tjuvlyssnande förstår jag att de jobbar som någon sorts säljare. Garanterat köper en stor del av deras kunder allt de vill bara de håller snattran. En av dom har en sån där röst som skär igenom allt. Likt samurajsvärd genom meloner, det går bara inte att låta bli att tänka på den. En vass ton utan botten. Ingen röst jag skulle lita på om det så var livsviktigt. Med ens tycker jag synd om henne, kanske vet hon inte om att hon låter som om man råkat klämma en spädgris i dörren. Bestämmer mig för att någon annan får berätta det för henne. Jag har då ingen lust att stövla fram och verka drygare än en bakåtkammad slemkrypare. Nä det får någon annan göra, en som kan försvara sig med vassare ord än jag känner till. För att slippa spädgrisen siktar jag in mig på restaurangvagnen, en kopp svart skulle sitta fint kanske lyxar till det med en bulle.
Försöker inbilla mig själv att det är sovdags men barnslig och oansvarig sitter jag vaken och demonstrativt låter bli. Jag gör som jag vill försvarar jag mitt barnsliga beteende, men vet innerst inne att jag kommer vara snortrött i morgon. Tidigare i dag startade jag min hemresa från Örebro, har spenderat några dagar nere hos Martina. Den trevliga lilla Skodan som jag så snällt fått låna av Björns mor Monika startar snällt ja till och med växlar åt mig, automat är rätt gött ändå tänker jag och svänger ut från det lilla röda huset i Norrbyås. Eftermiddags trafiken har ännu inte hunnit tjocka på sig. Stannar till vid en mack på vägen, bensinlampan lyser, jag testar mitt bankkort i automaten. OK, står det versaler i den grå rutan. Den lilla Skodan och jag rullar vidare genom Dalarnas till synes oändliga skogar. De få små samhällen jag passerar får mig att fundera på vad man jobbar med på en sån här liten ort. Ser dock ut som om dom trivs konstaterar jag när två mopeder åker runt en skrattande tjej.
Favoritmusiken i stereon och lagom många mil kvar så känns det väldigt trevligt att köra bil. Det är bara sällskapet som saknas nu när jag vant mig med det.
Skumpar på ett säte som näst intill växt fast i baken på mig. I timmar har jag nu suttit och nött på mina jeans. Med den syrefattiga luften i mina näsborrar gissar jag att på var enda säte i detta tåg sitter det andra rumpor och skumpar. Jag har ingen aning om vart de andra är på väg men själv sitter jag och stortrivs trotts träsmak och domnade ben. Jag är på väg ner till min Martina för att sedan åka mot götet i morgon på bröllopsfestligheter. Jag tycker om bröllop, alla är på så bra humör, iallafall så ser det så ut. Det är ingen som tänker på annat än soliga morgondagar och lyckliga stunder med mindre pafymdoftande bäbisblöjor. Många skrattar med sina vänner andra skrattar åt sina vänner en del skäms dagen efter andra minns knappt någonting alls. Jag har fortfarande en del små måsten kvar innan jag kan koppla av ordentligt och få helg. Men efter att jag skrynklat färdigt min näsa mot datorskärmen och gnuggat mina svidande ögon, då ska jag äntligen pusta ut och bara tänka på soliga morgondagar och mindre parfymdoftande bäbisblöjor.
Det började för några månader sen, det lilla pirret. Spännande och helt oskyldigt låg det där i maggropen och gjorde sig bara påmind på dagen när det var som soligast. Men ju mer jag tänkte på det där lilla pirret, kände efter vad det var egentligen som pirrade kunde jag tillslut inte tänka på något annat. Det lilla fröet som busade i magen på mig spred sig lika snabbt som snön smälter under varma vårdagar tills den sprakade som sockerdricka i hela kroppen. Jag fick svårt att sitta still, började äta mindre, tänkte inte så mycket mer längre utan bara kände efter. Sus i öronen och en fånigt flin fastklistrat över ansiktet gled jag igenom dagarna på topphumör. Jag började svara i telefonen med en lenare röst. Någon stans inom mig började hoppet sakta växa fram, sakta knappt märkbart med det fanns där. Började skriva SMS snabbare och oftare i samma takt som det fåniga flinet blev bredare i ansiktet. Människor i min närhet började besvara mitt leende med frågor och minst lika stora leenden. Jag kunde prata i timmar mest om allt möjligt, allt för att undersöka om vi två kunde bli ett oss. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att inte falla som en pannkaka som missat stekpannan rätt ner i furugolvet. Sen kom den dagen jag så självsäkert sett fram emot i flera veckor. Längtat och fantiserat om men ändå inte vågat hoppas på att den skulle hända. Med sockerdricka i hela kroppen, hjärnan full av fluff och det enda ljud som jag kunde få fram var flickaktiga fnitter kliver jag på tåget som ska ta mig till dig. Som ett kvitto på att du finns på riktigt och inte något jag fantiserat ihop. Jag ringer dig redan efter 5 minuter på tåget fast jag vet att jag inte borde. Vill ju inte verka för framfusig och desperat, men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Telefonen brann i mina händer, jag samlade alla mina krafter för att inte trycka på snabbuppringningen, sen slog jag numret. Innan jag hunnit med att fatta vad jag precis gjort svarar din lena röst i andra ändan. – Hallå?…
– Eeeh.. Hej det är jag, har precis klivit på tåget. (Fuck tänker jag klart du vet det. Jag har ju tjatat om tiden redan sedan igår.) Men du svarar glatt med ett ”jaha” Jag erkänner att jag är skit nervös, fast jag inte borde. Jag vill ju inte att du ska märka det, ändå hör ´jag mig själv säga. -ghaa vad nervös jag är, men det ska bli så skönt att träffa dig. Du erkänner till min stora lättnad att du också är nervös. Tåget bromsar in och jag tar ett litet skutt ner på perrongen. Tänker att detta kan gå hur som helst, tittar åt höger, åt vänster och går sedan däråt.
Hela världen stannar, sånt här händer ju bara på film tänker jag. Du kommer emot mig med ett stort varm leende och jag faller. Rätt ner i furugolvet ”PLASK” som den pannkaka jag lovat mig själv att inte vara. Från och med den stunden har sockerdrickan i min kropp stannat kvar. Bildat en varm underbar känsla i bröstet, ett hopp och en längtat till framtiden har tänts. Jag vågar nu drömma om att förverkliga mina drömmar. Drömmar där du och jag är ett vi.
Älskar dig Martina <3
Sitter återigen på ett skumpande tåg, med trötta fötter och vilsna medresenärer. Ett vad jag gissar handbollslag bestående av små tjejer som har svårt att hitta var de ska sitta någon stans tjattrar högt. Två av tjejerna tittar sig uppgivet omkring och har ingen aning om hur de ska få den där tjocka gamla gubben att flytta på sig. De viftar lite med sina biljetter och viskar till varandra vad de ska göra. Jag hör vad de säger och frågar den tjocka farbrorn vad det står på hans biljett, det visat sig att han sitter på rätt plats och att tjejerna sitter bakom varandra. Jag frågar då om farbror kan tänka sig att sitta på en av deras platser, han flyttar på sig med ett självklart och en del pustande innan han sätter sig ner igen. Så lätt det är att hjälpa till ibland tänker jag och föreställer mig iklädd stålmannens tajta kläder. Men när jag varken kan flyga eller stoppa skenande tåg får jag nöja mig med att hjälpa till med de små sakerna här i världen. Om nu det är något som räknas. Högtalarna sprakar till och vi får höra att tåget är INSTÄLLT! Besviken inte förvånad rafsar jag ihop mina pinaler och kliver av. Det är nu det händer, svenskarna börjar helt plötsligt prata med varandra. Det pustas här och muttras där. Men de pratar iallfall med varandra. Sånt är ovanligt på tåg. Men mindre minuter kvar än vad som hinns springer vi med väskor och fågelburar åt det håll som tågpersonalen lovat oss att det finns ett annat tåg. Hittar med andan i halsen rätt perrong och kliver på ett knökfullt tåg utan luftkonditionering. Varmt men jag gillar’t! Och i den här vagnen pratas det om jobb, barn och försäkringskassan. Tittar ut över ett sommarsverige, grönt och folktomt. Tänker på hur det kommer vara att sitta där i kyrkan och se lillasyster kanin, den feta näktergalen gå uppför altargången. Känns lite overkligt men fantastiskt roligt! Jag gillar bröllop, och på systers kommer jag gå med mungiporna uppe vid öronen hela dagen. Tänk att hon växte upp före mig…
Nu är det dags för att i sista stund (som vanligt) planera lite vad jag kan tänkas göra på festen. Tills dess, kram på er!
Tar mina skor och ställer dom utanför dörren, farligt ställe att ha skor på. Rätt var det är stoppar jag fötterna i dom och då är det omöjligt att gissa vart jag hamnar. Kanske går jag tills magen knorrar som lurar in mig på något mysigt mat äventyr. Eller så har skorna bråttom och sparkar allt vad de kan min bräda snabbare och snabbare tills vinden tårar mina ögon. Här om veckan hade mina skor fått för sig att promenera på jakt efter parker. Stockholm har (och det här är svårt att erkänna för en bondpojk som jag), väldigt fina parker. Träd som jag pinsamt nog inte vet vad de heter hade slagit ut i blom, hela parken var full av nyklippt gräs och sommar känslor. Just såna här stunder kan man uppleva bara man ser till att låta skorna får bestämma lite, kanske tar de mig till ett mysigt litet fik på söder, en regnig busshållplats utan buss, ilskna alkisar utanför bolaget, eller till mitt livs största äventyr det kan man aldrig veta. Men sitter man som det är så lätt att göra bara framför TV-apparaten och väntar på att något ska hända får man nog vänta alldeles för länge i onödan. En gammal gamer som jag har spenderat tusentals timmar framför datorn (vilket i och för sig senare blivit min utbildning). Har nu tröttnat på att sitta och vänta på att något ska hända, så jag tar och kör ner mina strumpbeklädda fötter ner i äventyret och går ut igenom dörren… Ska du med? ==>
Jag gillar att sitta tyst för mig själv och bara fundera. En avkopplande sysselsättning som jag pysslat med sedan liten snorvalp. Rätt var det är så kommer man ju på något riktigt bra. Och de gånger jag inte kommer på något fantastiskt så är det inte bortkastad tid iallafall, då har jag ju fått en avkopplande flykt från vardagen. Med spänning tänker jag mig hur min framtid skulle kunna se ut. Just precis nu är det enda jag är säker på att jag kommer överleva. Är rädd att ta livet och mina vänner för givna. Men går heller inte runt och tror att världen kommer gå under. Min far har lärt mig att man inte ska somna på kvällen förens man har löst alla tänkbara konflikter med sina vänner. Annars sover man skit dåligt, konflikten kan grävas ner och kanske aldrig blir riktigt löst. Hur jobbigt det än kan vara så är uppriktighet något som uppskattas mer av människorna runtikring dig. Hellre erkänner jag mitt nederlag än kommer på någon halvkass bortförklaring. Ingen är super människa och det är inte svårt att säga; du jag har faktiskt ingen aning. Det måste jag ta reda på. Beundrar människor som är i toppen av sin karriär men ändå bjuder på sig själv. Det tyder på självsäkerhet och sånt är alltid tilltalande. Funderar på att flytta lite på mig, sugen på att följa med? Vad vet jag rätt var det är när jag är ute och flänger som jag gör kanske jag hittar en plats som känns som hemma. Tills jag hittar den så kommer jag fortsätta sitta tyst och stirra ut igenom fönstret och se verkligheten där ute suddigt fara förbi.
