Frosten har kommit tillbaka till den lilla byn Norrbyås. Vintern kanske inte har gett upp ändå, den bara hämtade andan för att komma tillbaka med större kraft denna gång. Fast det förstås, större kraft än Gudrun behövs knappast. Vi har ännu inte kollat över skadorna på skogen men med tanke på hur det såg ut runt om i Hälsingland gissar jag på en hel del jobb framöver.
Hundarna meddelar att det är dags att gå ut, jag har inget emot att ta en paus från datorn. Det är ovant att få kall luft i ansiktet. Känns nästan som om det skulle vara minusgrader ute. Jag vänder i dörren och tar på mig en mössa, det skadar ju inte att klä på sig lite för mycket. Med mina jätte lurar tryckt över mössan liknar jag nog Musse Pigg där jag går med grymt sväng i öronen. Vattenpölarna har frusit till en sån där mysig glas skorpa vilket Teja tycker är jätte festligt. Hon skäller högt och biter i isen, varpå hennes lilla syster står bredvid och undrar vad det är som är så roligt.
Jag myser i den kalla luften, solen står fortfarande ovanför trädtopparna och bidrar till att allt verkar spraka i silver. Tankarna dansar iväg över plugget, framtiden, jobb allt i en enda röra. Precis så som det är, allt på en gång. Inte nog med att bröllopet närmar sig, jag ska i mars pynta strax över 20 tusen till skattmasen för gamla synder. Något som skulle vara lättare med en månadslön istället för studielån. Nu kanske det skulle vara mer troligt att jag grävde ner mig i den djupaste grop jag kunde hitta men jag funkar inte så. Kanske den gamla versionen av mig hade gjort just det, men nu är jag säker på att det kommer fixa sig. Med tidigare kriser i ryggsäcken känner jag ett större självförtroende denna gång. Jag har lyxen av att omges utav fantastiska människor som utan tvekan hjälpt mig ur det mesta. Nu när mitt liv börjar ordna upp sig är det min tur att finnas till hands.
Jag ökar takten, det kommer rök från andedräkten när den träffar luften. Syret får min sega hjärna att vakna till, hundarna springer några tiotal meter framför mig med uppmärksamheten riktad åt varandra, tur att de är två tänker jag och ropar till mig dom. Det är dags att vända hemåt. Martina meddelar att hon kommer snart och önskar lax till lunch. När jag kliver upp på bron in till huset har solen klättrat ned bakom träden, kvällen är redan här, jag går in och stökar fram lunchen snart kommer hon.
Funtar på att krypa ner i en biostol och bara låta mig svepas iväg av någon halvlarvig film med bara popcron som sällskap. Låter kanske tragiskt i dina öron men jag har inga problem med att gå på bio ensam. Det som kan vara lite jobbigt är om jag av en händelse ser en dålig film och slocknar så är det ingen som väcker mig. Jag får helt enkelt lägga min tilltro till maskinsten att jag får en liten puff ifall jag somnar. Skulle det vara så att jag slårihjäl ett par timmar och samtidigt trivs med det är det ju bara fint. Kan hända att jag tar mig en promenad, en sån där som kan sluta vart som helst. En promenad i tankarnas fart, kanske med musik i öronen det har jag inte bestämt mig för än. När mina fötter slutat att gå sitter jag kanske vid ett bord på ett café och tittar på de människor som går förbi…