Det har varit en dag av tunga suckar och många vändor med fingrarna igenom håret. Vi var tre tappra själar som skulle göra den praktiska delen av CCNA modul 4. När jag vaknade i morse kände jag mig som stålmannen i nätverkskläder. Men allt efter som provtiden minskade förvandlades jag till en liten lort utan varken tajts eller röda kalsonger. Det hela slutade i skammens dimma, vi fick helt enkelt erkänna oss besegrade av alla listor och kommandon. Istället tog vi lunch och fick lov att göra om ett nytt prov efter en välbehövlig paus och lite taktiksnack. När lunchen vad intagen och taktiken ingrodd i våra skallar så steg det in tre stycken stålmannar in i klassrummet. Redo att fajtas med vilken router som helst. Det visade sig senare att vi alla tre tog än en gång där som små lortar, osäkra och med rufsiga frisyrer. Men trots all vånda så gav vår magister oss ett godkänd, knappt men dock ett godkänt. Det var ett svårt prov men tillsammans klarar man mer än vad man tror. Ikväll kommer jag somna med både tajts och röda kalsonger.
Så här känns det allt som oftast när jag inte förstår!
Jag läser texten på skärmen men den fastnar inte inne i hjärnan. Allt blir till en gröt och jag suckar för kanske tusende gången. Varför ska det vara så svårt att få in lite info från en text i min skalle? Jag provar att byta taktik och göra lite mer praktiska övningar, de funkar bättre men självklart missar jag en liten detalj som tvingar mig att börja om från början med det jag höll på med. Gör om gör rätt, som det brukar heta.
Bästa sättet för mig att lära mig saker är att prova dom själv. Det kallas att vara taktil har det berättats för mig. Jag skiter i vilket bara jag lär mig det jag ska. Irriterad över att det inte blir som jag tänkt mig släpper jag koncentrationen och riktar den åt helt fel håll. Tex nu, bloggen. Ska bli skönt att komma ut i verkligheten och göra någonting praktiskt igen. Säga vad man vill om att läsa sig till kunskap men jag måste få ta i saker för att jag ska förstå dom fullt ut.
ghaa slutar klaga här innan det blir ännu löjligare. Pust…
Här sitter jag alldeles för tidigt en måndagsmorgon. En något yngre Wiktor hade ryst av tanken att kliva upp tidigare än han måste. Redan första skolåren var det en kamp mellan mina päron och sängen, skolbussen gick 07,05 vare sig jag var snuten eller inte. Nu så här i efterhand känns minns jag det som om det var frost jämt, ofta med en glasaktig isskorpa i de små vattenpölarna på grusvägen. Jag förstod aldrig vart vattnet under isskorpan tog vägen.
Hur mycket jag än vill att det ska vara sommar med grillning i Spjutnäs så är det snart vinter. Antagligen en lika kall vinter med snö upp till taken som förra var. Känner på mig att det kommer bli en lång vinter, för att bara nämna en sak, SJ! Jag spenderar allt mer tid efter järnvägen och kan inte skryta om mina fantastiska minnen av SJ vintertid. Med det är också en tid av extrapengar, alla som vågar sig upp på taken kan tjäna fina slantar. Slänger upp en liten mysig bild om hur det sågut utanför fönstret en morgon i januari i år.
God morgon 🙂
Känner mig som en lemur en varm sommardag:)
Det började pirra ordentligt i magen när bara minuter av tentan återstod, i det stora hela hade den känts rätt ok ändå men man vet ju aldrig. Klicket på lämna in knappen avlöstes med en lättad suck. All denna vånda i onödan! Överraskade mig själv med att spika tentan i dag. Vill inte på något sätt på så att tentan var lätt men mer mallig än så här var det längesedan jag var. Har nu återfått lite energi till att beta av de sista måsten som är kvar i den här kurs delen. Tänk hur snabbt allt kan vända, igår trodde jag att jag skulle stirra på ett underkänt, känns bra att jag har fel i bland. Ska snart ut på en promenad med Skorpan och njuta loss, får ta på mig ett par ordentligt tunga skor nu när axlarna känns så lätta, jag vill ju inte blåsa bort.
Min fyrkantiga ögon svider när jag än en gång trycker näsan mot datorskärmen i hopp om att jag ska lära mig något matnyttigt. Känner att jag suttit för länge då mina ben domnar bort, ett tag funderade jag på om de ramlat av. Kontrollerar att sådant inte är fallet och suckar djupt ut i det tomma rummet. Mitt tangentbord ger upp och faller bokstavligen i bitar, nog dags att beställa ett nytt tänker jag och tittar ner på en av knapparna i min handflata. Tar och letar reda på något att ha på fötterna istället och promenerar 5m in till mor & far. Kanske står det en panna på spisen, hoppas det.