Sitter och lyssnar på en skiva av Oscar Danielsson ”Det kostar på att vara barn” En av låtarna heter – Elden bor i en tändsticksask, den tar mig till baka till en sommar då jag var yngre än femton med äldre än tolv.
Sommarlov, precis så som det ska vara med skrapade knän och myggbett som kliar. Mina föräldrar hade lovat mig och vän att cykla till stugan för att känna på sommaren ordentligt. Vi pratade om allt på vägen dit, vi undrade om vi skulle fånga någon fisk, om det var varmt i vattnet, det kändes som om sommaren skulle vara förevigt. De fem kilometrarna till stugan kändes kortare än vad de hade gjort idag. Väl framme slängde vi cyklarna i det höga gräset, närmsta grannen hade lyckligtvis inte semester än, skönt. Det var bara vi och ett helt sommar lov framför oss. Och vad passar bättre då än att grilla lite korv. Vi gjorde upp en eld, åt vår korv och medan elden brann ut låg vi och jäste i gräset med blicken fäst på tallkronorna.
Vi bestämde oss senare för att sjösätta jollen, en gammal skruttig optimist med blått och gult segel, men den flöt och det dög fint. Väl ute på sjön fick jag tillfälle att glänsa med mina segelkunskaper. Jag minns hur jag skrattade av att se rädslan i hans ögon när jollen lutade av seglets tyngd så pass att vattnet skvätte in över relingen. Han skräckslagen, jag kaxig och retades men lovade att vända hemåt. Jag skotar hem seglet och slår, sätter kursen mot bryggan intill stugan igen. Skymd av seglet missar jag motorbåten som kommer i rasande fart så pass nära att den lilla jolle vi sitter i att vi nästan kantrar. Då ser jag den, ELDEN! Tre meter höga lågor slickar trädstammarna ett femtiotal meter från bryggan. Paniken sprider sig, nu känns det som om jollen fastnat i lera, vi kommer ingen stans. Jag skriker Det brinner! Hjälp! De som kört motorbåten har redan kommit i land och har bildat en mänsklig kedja fraktandes hinkar i raslig fart. Nu är vi så pass nära att vi hoppar i och springer i land den sista biten. Väl framme är elden redan släckt och jag känner… jag känner ingenting längre. Det borde vara en lättnad med det finns bara ett hål i mig. Rädd över vad som kunde ha hänt. Hur hade detta kunnat hända? Vi hade ju släkt elden noga. Och vad kommer pappa säga?! Shit jag kommer aldrig få åka hit något mer! Vi får följa med och låna en telefon för att ringa hem och berätta vad som hänt. Hur börjar man ett sådant samtal? – Hej det är Wiktor jag eldade nästan upp hela skogen vid stugan alldeles nyss. Till min förvåning blir varken min eller min kompis far arga, de lovar att komma och hämta oss inom någon timme. Vi går alla fyra och tittar över skadorna, ett stort område av svart aska efter det höga gräset. Långt upp på träden är barken svedd, men på närmare håll utan eld kändes det inte lika otäckt.
Det här var bara en gång av många som jag släppte ut elden ur den lilla asken. Denna gång var det inte ens meningen.
På ungefär en sån här lapp avslöjades ett gossebarns hemligaste känslor för en hel skolklass
Jag kan inte varit mer än 6år och en sommar när jag med hjälp av min kära farmor och en skrivmaskin knackade in mitt första kärleksbrev till en flicka på förskolan. Jag tyckte hon var så söt, så ett litet brev inte större än en postit lapp nedstucket i en vitt kuvert var ett måste. Farmor Alice satt tålmodigt bredvid sitt lille gossebarn och bokstaverade SÖT och GULLIG. Jag minns hur det kändes i magen, läskigt men bra. Jag tryckte mina små pojkfingrar mot de svarta skrivmaskins tangenterna, följde med ögonen metallarmen som slog fast en bokstav på den lilla papperslappen. Fascinerad av hur skrivmaskinen fungerade glömde jag bort att byta rad så en bokstav hamnade utanför. ”Vi börjar om” sa farmor och började bokstavera igen.
Jag fick ett eget kuvert som jag stoppade ner mitt viktiga brev i. Det var ett sånt där kuvert med ett litet fönster på som man får till bankpapper och räkningar. Men då visste jag inte vad sånt var utan var bara mallig över att ha fått ett kuvert med ett eget fönster på. Jag var noga med att inte vika det när jag stoppade ner brevet i ryggsäcken. På bussen satt jag bara och tänkte på hur i hela friden jag skulle våga ge henne det där brevet. Jag vet inte om man fortfarande tar fram ett litet kort i taget med olika frukter på för att hålla ordning på alla barn som ska springa till sin ryggsäck och hämta sin frukt. Men så gick det till på vår förskola i alla fall. Vilken frukt jag hade med mig denna dag har jag glömt men när min frukt drogs upp och sattes på filttavlan sprang jag det snabbaste mina små 6års ben kunde ut till hallen för att hämta inte bara en mosad banad utan brevet. Jag gömde det under tröjan så att ingen skulle se, frukstunden tog slut och det var dags för oss barn att springa av oss utomhus. Nu passade jag på, jag sprang ikapp henne ute på gården och sträckte fram brevet utan att våga säga ett pip. Men raka armar och blicken fastnaglad vid mina kardborrsskor väntade jag på att hon skulle ta brevet ur min hand. ”Vad är det här?” frågade hon, jag sprang där ifrån.
”Kom hit alla barn!!” ropades det och jag fick avbryta mitt uppdrag att fördämma diket med jord och stenar. Som små möss sprang vi mot fröken och samlades runt om, redo att när som helst börja leka någon spännande lek. Till min stora fasa håller fröken i MITT brev. Jag känner igen det lilla kuvertet med det egna fönstret på, kalla kårar går igenom kroppen. Jag vill inget hellre än att utplånas från jordens yta av en barmhärtig himmelsfader med en blixt i huvudet när jag hör de första orden från brevet läsas upp för HELA klassen. Jag förlät aldrig henne för det där. Det har jag inte gjort än idag, och om sanningen ska fram tror jag inte att jag kommer göra det alls. Vissa saker måste man respektera trots att det kommer från ett litet gossebarn.
Jag s
kulle kunna kalla det här ett minne från förr men det låter som om jag redan är dammig. Strunta i det och låtsas att jag står och berättar det som om det hade hänt förra veckan. För några år sedan bestod mitt arbete av att skjutsa runt människor i bil natt som dag. Denna yrkesgrupp har eller kommer få uppleva en hel del spända och smått otäcka situationer. Den lilla blå skärmen piper till och jag får upp en adress med vita bokstäver. Det är inte så långt bort så jag tar ingen brådska på mig. Det är sen sommar och luften är ljummen, det skulle kunna bli en kalas fin kväll det här. Lördag och sommar då brukar folk vara på bra humör och dricksen trillar in som smågrus i skorna. Jag saktar ner en bit innan jag kommer fram, är lite tidig men spanar ut igenom sidofönstret för att se om kunden står där. En medelålders man i rutig skjorta och mustasch sätter sig i baksätet med en tung duns. Han mumlar fram adressen, dit hittar jag utan problem så jag slår inte igång gpsen utan knappar vant in zonnumret där jag kommer bli ledig. Resan flyter på medan vi tiger med varandra, svänger in på parkeringen och stannar ungefär där jag tror att husnummer 11 är. Jag vänder mig halvt om för att meddela vad resan kostade och ser då mannen kliva ut ur bilen. Trött på att behöva stå för springnotor så följer jag efter. – Hallå du måste ju betala! ropar jag efter honom och joggar ikapp. han mumlar något om att pengarna finns inne samtidigt som han klumpigt kliver över rabatten och knackar på ett fönster. Jag känner att det här kommer nog ta tid, fiskar upp mobilen ur byxfickan och meddelar var jag är någon stans. Då utan en minsta förvarning kastar sig den helt vanlige Svensson mannen med den rutiga skjortan över mig och sträcker sig efter telefonen. Samtidigt som han tar ett hårt tag som mina fingrar och böjer dom bakåt. Jag slår bort hans grepp från mina fingrar medan jag håller mobilen så långt bort från honom jag kan. Upprepar -TA DET LUNGT! som ett mantra och känner paniken i bröstet. Nu blir han riktigt rasande och får en arm runt halsen på mig. Det är nu jag tror att jag ska dö. Som ett djur gör jag allt för att komma loss, kommer inte ihåg så mycket mer än när en kollega rullar in på parkeringen och det får mannen att fly därifrån. När jag sedan försöker få tag i polisen blir jag satt i telefon kö. Inte för ens några dagar senare blir jag uppringd för ett förhör. Det som jag senare mådde så dåligt över hur fruktansvärt fel jag bedömde honom. Att vem som helst, vilken Svensson som helst kunde vara farlig. Jag höll på att upplösas som människa, misstänkte allt och alla, ville inte gå på stan, trivdes inte någonstans förutom hemma i sängen. Jag kunde vakna svettig och vettskrämd mitt i natten över flashback drömmar. Fick ångest över att inte känna mig trygg och kunde börja gråta när jag stod och diskade, åt mat, tittade på TV…
Lyckligt lottad som jag är har jag en hel drös med vänner som orkade höra på mig när jag måste prata av mig. Familjer som stöttade mig när det var som allra jobbigast. Tiden för rättegång kom. Det blir kväll idag å. Påminde jag mig själv medan jag satt i bilen på väg till tinget. Två familjer och så chefen var där för att stötta mig. Högtalarna ropar upp mitt nr och det är dags att komma in. Som en liten hare tittar jag mig runt i rummet ifall jag skulle känna igen honom. Men ser bara trötta män i kostym. Det visade sig att han vågade inte komma. Skyllde på magen eller något annat dumt. Först då slappnade jag av, han vågade inte komma hit. Jag lovade mig själv att från och med den dagen inte vara rädd för något. Senare liknande situationer har jag alls inte lagt lika stor vikt vid. Trött på att ta skit sätter jag bestämt ner foten och säger ifrån. Idag vill man inte bråka med mig. Jag har med åren lärt mig att bli arg, inte rädd.
Våga bli arg! Det är inte värt det att vara rädd, ilska är lika mänskligt som glädje. Lever man sitt liv utan att säga ifrån så kommer folk utnyttja det. Erkänn dina misstag bli arg på dom som förtjänar det!
/Kram på er