Pudersnön ligger fjäderlätt över parkeringen. Jag tittar ut och föreställer mig att inom kort sparka den framför mig medan jag går mot busshållplatsen intill ett stort svenskt möbelvaruhus. Det kommer rök från allas munnar där nere på parkeringen. Minusgraderna är flera stycken. Man se det på deras pingvinlika gångstil med armarna klappande efter sidorna vaggar de mot sina bilar. Jag åker inte bil, inte än, kanske inte alls. Förtillfället har jag inte pengarna i plånboken, i själen är jag för rädd om miljön för att pendla själv i en bil. Kan man åka tillsammans bör man göra det. Och alla kan väl hålla med om att det är trevligare att sova när man åker tåg än när man kör bil.
Här sitter jag alldeles för tidigt en måndagsmorgon. En något yngre Wiktor hade ryst av tanken att kliva upp tidigare än han måste. Redan första skolåren var det en kamp mellan mina päron och sängen, skolbussen gick 07,05 vare sig jag var snuten eller inte. Nu så här i efterhand känns minns jag det som om det var frost jämt, ofta med en glasaktig isskorpa i de små vattenpölarna på grusvägen. Jag förstod aldrig vart vattnet under isskorpan tog vägen.
Hur mycket jag än vill att det ska vara sommar med grillning i Spjutnäs så är det snart vinter. Antagligen en lika kall vinter med snö upp till taken som förra var. Känner på mig att det kommer bli en lång vinter, för att bara nämna en sak, SJ! Jag spenderar allt mer tid efter järnvägen och kan inte skryta om mina fantastiska minnen av SJ vintertid. Med det är också en tid av extrapengar, alla som vågar sig upp på taken kan tjäna fina slantar. Slänger upp en liten mysig bild om hur det sågut utanför fönstret en morgon i januari i år.
God morgon 🙂
Försöker inbilla mig själv att det är sovdags men barnslig och oansvarig sitter jag vaken och demonstrativt låter bli. Jag gör som jag vill försvarar jag mitt barnsliga beteende, men vet innerst inne att jag kommer vara snortrött i morgon. Tidigare i dag startade jag min hemresa från Örebro, har spenderat några dagar nere hos Martina. Den trevliga lilla Skodan som jag så snällt fått låna av Björns mor Monika startar snällt ja till och med växlar åt mig, automat är rätt gött ändå tänker jag och svänger ut från det lilla röda huset i Norrbyås. Eftermiddags trafiken har ännu inte hunnit tjocka på sig. Stannar till vid en mack på vägen, bensinlampan lyser, jag testar mitt bankkort i automaten. OK, står det versaler i den grå rutan. Den lilla Skodan och jag rullar vidare genom Dalarnas till synes oändliga skogar. De få små samhällen jag passerar får mig att fundera på vad man jobbar med på en sån här liten ort. Ser dock ut som om dom trivs konstaterar jag när två mopeder åker runt en skrattande tjej.
Favoritmusiken i stereon och lagom många mil kvar så känns det väldigt trevligt att köra bil. Det är bara sällskapet som saknas nu när jag vant mig med det.
Snörvlar i tristess, sitter på min kontorsstol med samma känsla som i 4:e klass, måtte eftermiddagen ta slut snart. Jag har spring i benen, fjärilar i magen och snor i skallen. Sitter i ett vakuum och önskar mig bort till en annan plats där gem och tomma bläckpennor är något främmande. Varför inte halvliggandes i en solstol skuggad av en palm och med bara andas som mitt enda måste. Eller på en segelbåt barfota med blicken fäst på horisonten. Slemmigt jag vet men allt kan vara bättre än det här, jag är inte riktigt van med att inte har något att göra. Sista dagen på ”the Firm” i morgon sen börjar en ny tid med nya äventyr. Kommer tex. kunna spendera mer tid nere hos Martina och vovvarna som förövrigt ska tävla nästa lördag. I morgon bär det iväg västerut på en liten utflykt.
Nä vad sägs om att stämpla ut?
Ställer ner ljusstyrkan på skärmen för att få några extra minuters batteritid. Utanför fönstret bakom mig kommer hösten allt närmare, gula löv lite varstans och kalla mornar påminner om att sommaren kämpar nu tappert i sina sista veckor. Vi har ju gått mot mörkare tider ett bra tag nu men det är inte för ens nu som jag har börjat att märka de allt mörkare kvällarna. Någonstans känner jag ändå att det kommer bli rätt gött med höst iallafall. Friskare luft, kyligare mornar, mysigare filmkvällar… Det är väl bara att erkänna vare sig jag vill det eller inte men ok då.. Jag är en liten sketen höstromantiker, visst är det härligt men ljumma sommarkvällar, glittrande vatten och naken hud. Med frågar du mig skulle jag välja doften av löv och blöt asfalt, en lång kyss framför den tända brasan, varför inte en promenad i den gula höstljuset hand i hand på väg någonstans. Det kanske är så att jag ser fram emot hösten då min tid i Stockholm snart är över och en ny termin står inför mina fötter. Det har varit en lärorik tid här i storstan, bodpojk som jag är klappar jag mig själv på axeln och säger; – Det här gjorde jag bra. Trodde aldrig att det skulle gå så här smärtfritt.
Mycket är ju så klart tack vara godavänners uppoffringar i form av husrum, och att jag hamnade med så trevliga arbetskamrater. Det hade kunnat vara fruktansvärt. Istället för att gråta mig tillsömns på en möglig gammal kartongbit har jag fått varm mat och tak över huvudet. Jag överraskas ofta över att ha så många fantastiska vänner som gång på gång ställer upp utan att knorra. Det är jag evigt tacksam för! Klart att jag vet att ni inte ställt upp om ni inte visste att jag hade gjort det samma för er.
Tack för att ni finns!
Stänger ner burken nu innan det blir ännu sliskigare.
/Kram på er
Skrynklar min panna i djupare veck än på länge. Det är en sån där ingentingfunkarsomdetskadag idag. Knappar allt djupare in i drivrutinsvärlden, tappar bort mig, ger upp och ångrar mig igen. Måste ju få skiten att funka det är bara fegisar som ger sig tänker jag och försöker förstå varför jag hela tiden lyckas hamna på ryskspråkiga sidor. Efter ett längre samtal med en av mina kollegor så kommer vi fram till att det enda som återstår är att ringa till tillverkarens support. Brrruuuääähhh!!! En smula skitosugen på det! Men men det är bara att erkänna sitt nederlag och krypa till korset. Jag avbryts av ett samtal, missuppfattar först allt vad personen i andra änden säger. – Vaddå? Är han inlåst i frysen?! Lyckligtvis var det inte så utan något mindre dramatiskt. Efter lite knackande på datorn var allt som vanligt igen. Åter till support samtalet peppar jag mig själv, kommer på en till grej att prova när jag placerat fingrarna på knappsatsen. Provar det först, och pustar ut. Med alla tänkbara utvägar genomsökta ringer jag ändå till supporten, det visar sig att vi fått fel leverans.
När jag tryck på läggapåknappen får jag känslan av att jag är ensam, kvarglömd som en nalle på en parkbänk. Går de 50-tal meter det är till kaffe maskinen och noterar varje tom stol. Kaffet är varm och smakar sämre än vad jag hoppats på.
Dags att stämplaut! Ha en fortsatt trevlig dag kompisar, kram på er!
Mumlande laddar jag ännu en skiva i brödrosten, kan så vara. Det surrar från en ensam fluga någonstans i rummet. Jag bryr mig inte om att leta efter den, det kommer ju bara in fler så fort jag öppnar dörren. Smörkniven raspar mot den nu krispiga brödytan, hummar för mig själv när jag tuggar i mig marmeladen och Västgöta kloster ost. En pappa ost tänker jag för en kort sekund innan mitt intresse fastnar på datorn och morgonens nyheter. Jaha vad har hänt idag då? Erländer erlände och åter erlände, nej förlåt mig Erlander ska det visst vara. Ett skämt som inte är så speciellt roligt längre då man idag inte vet vem Erlander är, trotts det sitter det hårt fastklistrat bakom pannbenet på mig. Men gissar ni på en gammal politiker så träffar ni rätt, statsminister till och med. Jag hinner knappt skumma igenom det mest intressantaste innan jag får brott ut igenom dörren. Men rostmackan nedknölad till en klump i halsen trampar jag så hårt jag kan för att tjäna in några minuter. Jag är förhållandevis ensam på cykelbanorna sånär som på några gatusopatre som tappert stigit upp långt innan alla andra för att hålla staden ren och fin. Någon måste ju ge de där killarna lite uppskattning tänker jag och hejar högt och glatt istället för att först stanna och berömma mannen men en massa ”oh vad ni är bra” som jag först tänkte. Morgon trafiken hinner ikapp mig lagom till jag flåsande låser cykeln vid jobbet. Svettig och så långt ifrån den frasande rostisen man kan komma. I kväll ska jag gå och lägga mig tidigare lovar jag mig själv dyrt och heligt.
Men nu sitter jag ju här kvart över för mycket och skäms…