Redan på tågen ner i fredags kände jag på mig att detta skulle bli en helskön helg full med mysbyxmys och soffgos utan varken sig krav eller inplanerade möten i kalendern. En välbehövlig paus i det vardagliga flängande som jag annars sysslar med. Jag har som max förflyttat mig några km på två dagar vilket jämförelsevis känns som att stå still. Så otroligt skönt, att bara vara.
Soljuset hade letat sig in genom fönstret för längesedan och det var dags för hundarna att lätta på trycket, jag vänder mig grymtande om i sängen för att upptäcka att min bättre hälft redan är på våningen nedanför, jag hör dörren smälla igen. Blundar igen, en litet bit utav himlen hade landat i vårt sovrum, så här ledig förtjänar alla att känna sig då och då tänker jag, Nästa jag hör är Daniel Craig morra något om varför ett armband sitter fast runt hans handled. Att han var på tvn förstod jag så fort jag satte mig upp i sängen. Hon är redan vaken, med glittrande hud sitter hon bredvid mig och får solen att likna en 40wattare. Allt är så enkelt i mitt liv just nu, alla mina pusselbitar har ramlat på plats. Allt oftare hittar jag min spegelbild småflina. Det finns så mycket bus i mig att det bubblar över ibland.
I fredags när jag huttrande bytte tåg i Gävle passerade jag en gammal cykel med sån där klämma tuta. En sån som låter HUMMHÄÄÄ när man klämmer på den svarta gummibollen. Frestelsen blev för stor, jag tänkte inte ens på det. Med ens fan jag min hand grabba tag om den svarta gummibollen och klämma till. Hårt och stadigt klämm, sen ljöd tutan högt så det skakade i betongen på Gävle Central. HUUUUMHÄÄÄÄÄÄH!!!
Skrattande gick jag vidare, skrattar åt det nu också när jag tänker på det. Haha #lättroad!