Kylan smyger sig in under mina tår. Det ska föreställa juni men jag fryser som om det vore höst redan. Jag sitter på en bänk med nött trä som är blekt av solen. Framför mig myllrar det av människor som gör sitt yttersta för att hinna med att vara ledig. ”Det är ju ändå lördag så vi måste ju passa på” hör jag den kvinna säga i folkmassan.
En liten flicka släpar på sitt mjukdjur, tror det är en kanin. Den är något stor för henne att bära då ena benet släpar i marken.
Det är vackert, saker vi bara bestämmer oss för att släpa med. Det kan vara en väska, ett instrument eller en något förstor kanin. Som om de där sakerna blir en förstärkning av oss själva. En slags spegelbild från insidan.
Idag ser min insida något frusen ut men jag gör mitt bästa för att värma det med ett leende.
Ett leende som växer då jag kommer att tänka på min mormor. Förr hade man i Hälsingland och kanske även på andra ställen i landet en Ljugarbänk som stod utanför bron. Eller trappan in till husen som det heter på svenska. På ljugarbänken kunna man sitta och prata lite om allt möjligt, en skvaller ventil.
Min mormor hade en sån, fast i skepnad av en hammock. En väl använd sådan. När jag svängde in på den lilla vägen upp emot min mormors hus var det mer en regel än ett undantag att jag fann henne sittandes i den slitna orangea hammocken med en kaffepanna redo att slåspå så fort det vankades främmat.
Välkommen i sommar hem till oss så ska vi ha både ljugarbänken och kaffepannan redo!
Det är ett vitt Hälsingland som far förbi utanför bussfönstret. Ingen av mina medresenärer pratar eller ens spelar skränig musik högt på sin mobiltelefon. Jag flinar lite åt kontrasterna mot tuben i huvudstaden. Det är ungefär tolv kilo mindre cool&ball attityd här. Vilket får iallafall mig att trivas lite mer. Norrland precis så som det ska vara, tyst och precis där man ska befinna sig om man vill vara sig själv för en stund. Det blir nog bra det här tänker jag och stoppar stereopropparna i öronen.
I luddiga ulltofflors stilla dans värms mina fötter sakta och marsvinsmyser. Jag småsuckar och vane duckar för allt bekant. Misslyckandet var kanske inte så stort men det var i alla fall en motgång. Sådant jag har varit dålig på, nu är jag bättre. Därav en framgång i motgången. Dansar vidare i min ulltoffeldans och myser på distans, längtar till sommaren. Till doftande blomster och stickiga talbarr. Böta badbyxor och jordgubbskyssar på munnen. På sommaren är det så mycket lättare att skaka av sig nederlagets slöja. På vintern fryser den fast, nederlagen. Lagen om att det kunde gått bättre. På sommaren kanske jag hade ätit glass nu, emellan de där jordgubbskyssarna. Idag när termometern hånskrattar åt mig med sina 15 grader kallt sparar jag på jordgubbskyssarna från i somras det får lagen om att det kunde gått bättre smälta och ramla av.