Det var en sådan här dag som allt verkade gå baklänges från början. Telefonen och plånboken glömdes hemma så jag fick halvvägs vända för att hämta dem. Jag missade avfarter, och kommer på efter ett par kilometer att jag skulle ha svängt. När jag vänder bilen för andra gången och kör tillbaka samma väg så ser jag flinande på klockan att jag är en halvtimme sen till jobbet.
Undrar hur den här dagen kommer att sluta tänker jag och noterar i huvudet att jag har en tid hos frisören. Kommer bergis därifrån utan hår och pengar precis så som det brukar vara.
Men med några snabba mail och en halv kopp nu mer ljummet kaffe är jag tillbaka på banan, kanske ska komma lite sent i morgon med, blir ju sjukt effektiv!
Minuterna tappas bort i vimlet av alla måsten, jag kippar efter luft då jag för en sekund glömmer att andas. Det är mycket som händer nu, allt på samma gång, tröstar mig med att denna alltpåsammagång tid är snart över.
Jag vill ha knäckebrödsmornar med klockans tickande i bakgrunden medan jag förstrött bläddrar i den lokala tidningen, (digital version så klart). Det ska vara rykande svart kaffe i komuggen på bordet, jag ska inte ha några planer till helgen och uppgifterna på jobbet har jag redan gått igenom dagen innan. Kanske sover Martina fortfarande, eller så är hon på väg hem från morgonmjölkningen.
På gården står en bil med en full bensintank och jag har betalat alla räkningar redan i förra veckan. På kontot finns det tillräckligt med pengar för att vi ska kunna köpa bröd till och med sista veckan denna månad.
Jag har väntat länge på det här, nu när det är så nära att jag nästan kan smaka på det kryper det utav sockerdricka i hela kroppen. Snart så, snart är jag där jag så länge längtat efter att vara och jag inbillar mig att det är först då som mitt liv kan ta fart ordentligt. Det är under dessa år som de största förändringarna kommer, och jag ser fram emot det med spänning!
Jag tackar alla mina nära och kära för att de orkar med oss under denna hektiska tid då allt verkar kretsa runt vårt bröllop. Under en tid nu har jag blivit ett med sommarens festligheter, jag pratar, tänker och andas bröllop. Det är fantastiskt roligt på samma gång som det är en prövning. Både för mig personligen men också för oss som par. Det är inte bara att slänga ihop ett bröllop, det är så många frågor som kommer allt eftersom och ju fler vi besvarar desto fler dyker det upp. Men i grund och botten är det ju ändå bara en fråga vi måste svara på 😉
Det återstår ungefär en månad kvar av detta pyssel att få ihop allt, pysselpussla in de sista bitarna.
*Pjuh!*
Det var med trött rygg och tungt huvud jag tassade in genom dörren sent i går kväll. Det spelar ingen roll många timmar jag än lägger i kontors världen så kommer jag vara en bondträng med skit under naglarna. Jag har ju lyxen att få betalt för min träning, istället för att betala för ett blänkande plastkort flera hundra i månaden, baxar jag fyrbenta lurvbollar i timmar.
Jag föreställer mig att det känns så här när man gjort sig osams med fel person. Det finns inte en muskel i mig som har glömt gårdagen. På något sätt så gillar jag det ändå. Att vara så där utpumpad och fysiskt oförmögen att ens springa till bussen. Ett kvitto på att jag jobbat ordentligt. Det är kanske kontorsråttan i mig som längtat efter att vara så här trött. Men jag ångrar inte en dag att jag satte mig i skolbänken, min kropp kommer hålla längre nu när jag bara jobbar ibland. Dessutom får jag semester, en lyx som man som egen företagare knappast unnar sig.
För att krafsa ner några rader om bröllopsbestyret kan jag meddela att vi nu är några km närmare att ha fixat maten. Vidare har jag ingen aning om vart jag ska få tag i mina kläder någon stans, ska försöka avsätta någon eftermiddag till det i veckan. Ska kolla ifall jag kan släpa med mig Chrille. Motvilligt erkänner jag att han klär sig snyggare än vad jag gör.
Nu dags för kaffe!
Jag känner mig lite som Fantomen, med kalsongerna utanpå brallorna tar jag mig an alla dagens utmaningar med stort mod. Ge mig en utmaning vad som helst och jag fixar det! Idag är det jag som är killen hela dan. Jajamen, det började med att jag cyklade 10km till jobbet i snorottan. kl 05.00 ringde Martina och väckte mig. Efter en sabb macka och en kopp te drog jag på mig mina lila tajta brallor och krängde på mig kallingarna utanpå. Tog min vita springare ”läs cykel” och gav mig iväg i rasande 15km/h mot jobbet.
Nu dags för lunch tror jag ska skjuta mig en antiloop det ska bli gott.
Pew pew!
Detta är inte en helt vanlig december morgon utan Lucia, denna gång firade vi syskon det med att i krypfart åka de 9km in till Hudiksvall syster körde och själv satt jag med ett pepparkaksslott i famnen. Jag fick agera extrastötdämpare så kakslottet skulle ta sig helskinnad till de bageri vi levererar mjölk till. Där ska det nu stå och sprida jule mys hela julhelgen. Resten av dagen kommer jag spendera i klassrummet med näsan tryckt mot dataskärmen.
Trevlig Lucia på er allesammans!
Vaknar innan solen idag, en skön känsla att sitta vid frukostbordet med bara kaffekoppen och två trötta hundar som sällskap. Som om tiden går långsammare på morgonen, dimman och det svaga ljuset gör att man nästan kan höra de melankoliska pianotonerna i tystnaden. En ny dag är snart här, ett nytt oskrivet blad det är bara för oss att trycka pennan mot pappret och börja skriva. En ny dag att rätta till de snedsteg vi tidigare tagit, säga det där lilla ordet förlåt som är så svårt att få ur sig i bland.
Ja tror inte det är ofta vi med avsikt gör varandra illa, eller är det mitt naiva lilla pojksätt att se på världen? Nja, med ”vi” menar jag inte alla i hela världen utan dom i min lilla bubbla, de jag känner, ja dig, du som jag hälsar åt på stan, vi som stannar och pratar med varandra av ren nyfikenhet. Jag behöver ju inte gå längre än till kiosken för att se att det visst finns ondska i världen. Nästan varje dag hör/läser jag något som har med död eller misshandel att göra. Då kanske inte ett förlåt räcker, när det handlar om något sådant men det är i alla fall en bit på vägen. När jag blev överfallen i arbetet, det går att läsa mer om här, fungerade jag inte som människa på väldigt långtid efter. Då hade det nog inte räckt med ett – Förlåt det var inte meningen att strypa dig, men det hade varit bättre än den tystnad och frånvaro jag fick i stället. Har sedan dess varken hört något eller sett några skadeståndspengar men så verkar det gå till när de som inga pengar har gör något dumt. Blev i våras intervjuad om detta i -> P3 där jag berättar om hur jobbigt det är att kräva pengar av den skyldige.
Nu försöker jag lämna detta bakom mig och gå vidare i livet. Det kan vara alldeles för underbart för att gräva ner sig i tråkigheter, för så vitt jag vet är det ju bara nu jag lever. Morgonens låt får bli den här
Hoppas ni allesammans får en underbar helg kram på er!
Här sitter jag alldeles för tidigt en måndagsmorgon. En något yngre Wiktor hade ryst av tanken att kliva upp tidigare än han måste. Redan första skolåren var det en kamp mellan mina päron och sängen, skolbussen gick 07,05 vare sig jag var snuten eller inte. Nu så här i efterhand känns minns jag det som om det var frost jämt, ofta med en glasaktig isskorpa i de små vattenpölarna på grusvägen. Jag förstod aldrig vart vattnet under isskorpan tog vägen.
Hur mycket jag än vill att det ska vara sommar med grillning i Spjutnäs så är det snart vinter. Antagligen en lika kall vinter med snö upp till taken som förra var. Känner på mig att det kommer bli en lång vinter, för att bara nämna en sak, SJ! Jag spenderar allt mer tid efter järnvägen och kan inte skryta om mina fantastiska minnen av SJ vintertid. Med det är också en tid av extrapengar, alla som vågar sig upp på taken kan tjäna fina slantar. Slänger upp en liten mysig bild om hur det sågut utanför fönstret en morgon i januari i år.
God morgon 🙂
Kockradion bryter tystnaden, sänglampan skrämmer bort mörktet, det är dags för Martina att sätta sina små fötter på det kalla golvet och tassa sig ner för trappan med hundarna i hälarna. Tio minuter senare startar hon bilen kl04,24. Jag beundrar hennes beslutsamhet. Det är fascinerande att se människor som brinner för sitt jobb. Och Martina älskar verkligen kor. Redan vid sju års ålder visste hon att mjölka kor var det hon skulle jobba med. Imponerande kan jag tycka då jag som 26 fortfarande inte är säker. Blir det IT branschen? Mm, till en början sen får framtiden forma mitt val av yrke och plats. Hur som ser jag fram emot den med spänning. Vi pratar ofta om framtiden, drömmer och fantiserar. Självklart är du också välkommen hem till oss. Lovar att ha mormors gamla godisburk fylld till bredden.
Mumlande laddar jag ännu en skiva i brödrosten, kan så vara. Det surrar från en ensam fluga någonstans i rummet. Jag bryr mig inte om att leta efter den, det kommer ju bara in fler så fort jag öppnar dörren. Smörkniven raspar mot den nu krispiga brödytan, hummar för mig själv när jag tuggar i mig marmeladen och Västgöta kloster ost. En pappa ost tänker jag för en kort sekund innan mitt intresse fastnar på datorn och morgonens nyheter. Jaha vad har hänt idag då? Erländer erlände och åter erlände, nej förlåt mig Erlander ska det visst vara. Ett skämt som inte är så speciellt roligt längre då man idag inte vet vem Erlander är, trotts det sitter det hårt fastklistrat bakom pannbenet på mig. Men gissar ni på en gammal politiker så träffar ni rätt, statsminister till och med. Jag hinner knappt skumma igenom det mest intressantaste innan jag får brott ut igenom dörren. Men rostmackan nedknölad till en klump i halsen trampar jag så hårt jag kan för att tjäna in några minuter. Jag är förhållandevis ensam på cykelbanorna sånär som på några gatusopatre som tappert stigit upp långt innan alla andra för att hålla staden ren och fin. Någon måste ju ge de där killarna lite uppskattning tänker jag och hejar högt och glatt istället för att först stanna och berömma mannen men en massa ”oh vad ni är bra” som jag först tänkte. Morgon trafiken hinner ikapp mig lagom till jag flåsande låser cykeln vid jobbet. Svettig och så långt ifrån den frasande rostisen man kan komma. I kväll ska jag gå och lägga mig tidigare lovar jag mig själv dyrt och heligt.
Men nu sitter jag ju här kvart över för mycket och skäms…
Det är varmt och bara det tappraste är uppe i snorottan med cykelhjälmar och kortbyxor. Fast beslutsamma att vara lite mer hurtig än vanligt så gör de samma sak som jag, pustar och grymtar sig upp för alla de branta backarna. Inte förens nu har jag förstått hur backigt det är i Stockholm. Det är ju massa broar tunnlar som går över och under varann i en enda spagettiröra. Överallt är det alltid något som man håller på att bygga, vägar, fula hus, små lekplatser och så gräver man gropar med stora maskiner. Jag glider in på jobbet med morgon solen fortfarande värmande i nacken och i tid dessutom, en hel kvart. Kontoret hade ekat om det inte var för den mörkblå heltäckningsmatta som ligger på golvet. Det underlättar för folk att smyga sig på, läskigt… Har flera gånger fångat upp hjärtat då det hoppat ur bröstet på mig då någon knackat mig på axeln när jag sitter med djupa veck i pannan grunnande på något kryptiskt mail eller liknande. När jag tittar ut igenom fönstret skrattar sommarvärmen mig i rakt i ansiktet och jag känner mig ens som Sprint – Öskars Hugo. Fast i en enorm bur med glas väggar bara för att reta mig. Sörplar vidare på mitt kaffe och drömmer mig tillbaka till mina två underbara semesterveckor. Då det inte fans felmeddelande och låsta konton, trasig datorer eller borttappade filer. Tar nog en omväg hem bara för att få andas lite grann…