Har suttit en lång stund i kväll och utforskat winamp, ett kärt gammalt återseende. Det var säkert minst 10år sedan jag använde det senast, men efter att ha sett programmet på kollegans dator bestämde jag mig för att ge det en chans till. Sånt kan ju faktiskt vara roligt, en liten flykt in i nostalgins värld. När jag satt där och nötte ctr+e var jag med ens tonåring och program som Kazaa och Napster var det hetaste som fanns. Lunarstorm var stället man hängde på. Jag minns fortfarande den elektroniska melodin som det svarta modemet gav ifrån sig när det skulle ringas ut på det stora Internet. Hör du det också? Duurdudnnuuuuee. skchhhhhhh.blip
Det var en annan värld där på andra sidan telefonsladden. Jag kunde sitta och fantisera om alla de miljontals bitarna som färdades igenom sladdarna för att sedan ploppa upp som bilder på min dataskärm. Nu är både din skunk, ditt apberg och din lunar borta. Uppätna av större sajter med mer trafik och dyrare annonser. Tror det är bara bilddagboken som har överlevt men nu under ett annat namn. Dayviews eller något sådant heter det nog. Som ni kanske vet så tog jag bort mitt facebook konto förra året, vilket så här i efterhand mest har för med sig positiva saker. Jag pratar mer i telefon/skype med mina nära vänner och då menar jag mina vänner inte alla de 300 hundra på min ”vänlista”. Det enda jag saknat hittills är att en del sidor använder sig av Facebooks openID för att logga in eller prenumerera på tex en video blogg. Även det super populära musikprogrammet spotify använder sig av facebookID. Där går det dock att klara sig utan det om man vill.
Vem vet kanske är det något annat som tar över efter Facebook. Vi vill ju vare sig vi erkänner det eller ej, alltid hitta nya spännande saker. Kanske inte direkt på stört men när grannen, kompisen och till och med syrran hoppat på det där ”nya balla” ja då vill ju inte ens du vara utanför. Kanske blir det inne att synas så lite som möjligt på nätet? Ett så kallat ”digitalt självmord”. För visst är det och kommer säkert vara en bra tid framöver roligt att hänga på nätet. Men det kanske inte är så dumt att fråga sig ifall det har hänt att man prioriterat bort ”IRL” för att hänga på Lunar eller vad det är nu du gör 😉
Höstmörkret var full regn och doften av fallna löv blandades med gatlyktornas kamp för att hålla grusvägen upp mot kyrkan upplyst. Jag kanske var tretton kanske tolv det spelar mindre roll. Jag var på väg till ”lokalen”, vi kallade den så, ungdomsgården som låg vägg i vägg med ålderdomshemmet. Där spenderade ungarna i Rogsta minst ett par kvällar i veckan. Det fanns fika att köpa för knappt några pengar alls. Vilket vi hade svårt att ta ansvar för, hur det än bar sig så fattades det alltid pengar i glassburken.
Just den här kvällen slog vi ihjäl tiden med att leka gatloppet, hämtat från TVn. Vi turades om att springa genom banan, tills det var hans tur. Jag stod sist och med lite för mycket kraft bakom knuffen jag skulle stoppa honom med for han in i matbordet med faslig fart. Rummet blev med ens tyst. Det enda som hördes var våra andetag, alla stirrade på högen med stolar och det omkullvälta bordet. Sen gick allt så snabbt. I från högen kom han rusande min bäste vän med raseri i blicken. Det var så länge sedan men jag minns smärtan lika klart som om jag nyss fick den. Inte själva knuffen utan att han var så arg på mig. Varför det var ju bara en lek?
Vi pratade aldrig mer om den gången. Dagen därpå var han samma vän som han alltid varit, nästan.
Då visste vi inte att vi bara hade ett år kvar som bästa vänner.
Sitter och lyssnar på en skiva av Oscar Danielsson ”Det kostar på att vara barn” En av låtarna heter – Elden bor i en tändsticksask, den tar mig till baka till en sommar då jag var yngre än femton med äldre än tolv.
Sommarlov, precis så som det ska vara med skrapade knän och myggbett som kliar. Mina föräldrar hade lovat mig och vän att cykla till stugan för att känna på sommaren ordentligt. Vi pratade om allt på vägen dit, vi undrade om vi skulle fånga någon fisk, om det var varmt i vattnet, det kändes som om sommaren skulle vara förevigt. De fem kilometrarna till stugan kändes kortare än vad de hade gjort idag. Väl framme slängde vi cyklarna i det höga gräset, närmsta grannen hade lyckligtvis inte semester än, skönt. Det var bara vi och ett helt sommar lov framför oss. Och vad passar bättre då än att grilla lite korv. Vi gjorde upp en eld, åt vår korv och medan elden brann ut låg vi och jäste i gräset med blicken fäst på tallkronorna.
Vi bestämde oss senare för att sjösätta jollen, en gammal skruttig optimist med blått och gult segel, men den flöt och det dög fint. Väl ute på sjön fick jag tillfälle att glänsa med mina segelkunskaper. Jag minns hur jag skrattade av att se rädslan i hans ögon när jollen lutade av seglets tyngd så pass att vattnet skvätte in över relingen. Han skräckslagen, jag kaxig och retades men lovade att vända hemåt. Jag skotar hem seglet och slår, sätter kursen mot bryggan intill stugan igen. Skymd av seglet missar jag motorbåten som kommer i rasande fart så pass nära att den lilla jolle vi sitter i att vi nästan kantrar. Då ser jag den, ELDEN! Tre meter höga lågor slickar trädstammarna ett femtiotal meter från bryggan. Paniken sprider sig, nu känns det som om jollen fastnat i lera, vi kommer ingen stans. Jag skriker Det brinner! Hjälp! De som kört motorbåten har redan kommit i land och har bildat en mänsklig kedja fraktandes hinkar i raslig fart. Nu är vi så pass nära att vi hoppar i och springer i land den sista biten. Väl framme är elden redan släckt och jag känner… jag känner ingenting längre. Det borde vara en lättnad med det finns bara ett hål i mig. Rädd över vad som kunde ha hänt. Hur hade detta kunnat hända? Vi hade ju släkt elden noga. Och vad kommer pappa säga?! Shit jag kommer aldrig få åka hit något mer! Vi får följa med och låna en telefon för att ringa hem och berätta vad som hänt. Hur börjar man ett sådant samtal? – Hej det är Wiktor jag eldade nästan upp hela skogen vid stugan alldeles nyss. Till min förvåning blir varken min eller min kompis far arga, de lovar att komma och hämta oss inom någon timme. Vi går alla fyra och tittar över skadorna, ett stort område av svart aska efter det höga gräset. Långt upp på träden är barken svedd, men på närmare håll utan eld kändes det inte lika otäckt.
Det här var bara en gång av många som jag släppte ut elden ur den lilla asken. Denna gång var det inte ens meningen.
Vaknar innan solen idag, en skön känsla att sitta vid frukostbordet med bara kaffekoppen och två trötta hundar som sällskap. Som om tiden går långsammare på morgonen, dimman och det svaga ljuset gör att man nästan kan höra de melankoliska pianotonerna i tystnaden. En ny dag är snart här, ett nytt oskrivet blad det är bara för oss att trycka pennan mot pappret och börja skriva. En ny dag att rätta till de snedsteg vi tidigare tagit, säga det där lilla ordet förlåt som är så svårt att få ur sig i bland.
Ja tror inte det är ofta vi med avsikt gör varandra illa, eller är det mitt naiva lilla pojksätt att se på världen? Nja, med ”vi” menar jag inte alla i hela världen utan dom i min lilla bubbla, de jag känner, ja dig, du som jag hälsar åt på stan, vi som stannar och pratar med varandra av ren nyfikenhet. Jag behöver ju inte gå längre än till kiosken för att se att det visst finns ondska i världen. Nästan varje dag hör/läser jag något som har med död eller misshandel att göra. Då kanske inte ett förlåt räcker, när det handlar om något sådant men det är i alla fall en bit på vägen. När jag blev överfallen i arbetet, det går att läsa mer om här, fungerade jag inte som människa på väldigt långtid efter. Då hade det nog inte räckt med ett – Förlåt det var inte meningen att strypa dig, men det hade varit bättre än den tystnad och frånvaro jag fick i stället. Har sedan dess varken hört något eller sett några skadeståndspengar men så verkar det gå till när de som inga pengar har gör något dumt. Blev i våras intervjuad om detta i -> P3 där jag berättar om hur jobbigt det är att kräva pengar av den skyldige.
Nu försöker jag lämna detta bakom mig och gå vidare i livet. Det kan vara alldeles för underbart för att gräva ner sig i tråkigheter, för så vitt jag vet är det ju bara nu jag lever. Morgonens låt får bli den här
Hoppas ni allesammans får en underbar helg kram på er!
Den kan ha sett ut ungefär så här
För ungefär mindre än längesen försökte jag tälja mig en barkbåt. Den skulle ha två master med gammal gul tapet som segel. En tapet som blivit över från sjuttiotalet då man senast bestämde sig för att renovera den lilla fäbostugan intill spjutnäsfjärden. Jag hade ena foten i vattnet medan hakan vilade på det andra knät. Tungspetsen gick från ena mungipan till den andra när jag under full koncentration karvade fram formen av ett skrov. Det var en av de där somrarna som kändes oändliga. När medvetandet inte sträckte sig längre än till nästa vecka och glass var lycka i fysisk form. Jag älskar fortfarande glass men har fått en ovana att planera sönder mina somrar.
Längre bort skrotade mor med något kanske var det grillen som skulle göras i ordning inför middagen. Knotten i luften badade i sommarljuset, det var fortfarande varmt trots att det började bli kväll. En bit ut i vattnet närmare mitten av fjärden hade de blå små vågorna bytts ut till flytande guld, bländande och verkade alldeles magiskt för en snorig liten gosse. Nu var det bara fören kvar, den här båten skulle bli något alldeles extra, osäker på om jag ens skulle sjösätta den. Kanske skulle jag ta med den hem istället, ha den i fönstret som prydnad. Hålen för masterna krävde åter igen en vandring för tungan igenom ansiktet, men sen satt de där, två stycken prydliga master av vass.
Aktern var lite väl klumpig, det ska ju vara en riktig snabb seglare, nog bäst att jag tar bort lite mer där. En liten mört simmar under mina fötter och vidare under bryggan, min blick följer den för ett litet ögonblick. Ett hastigt andetag inåt, jag ser ner på mitt finger som pulserar och ger min lilla pojkhand en helt ny färg. Tappar kniven ner i vattnet gissar att en del av mitt finger ligger där också, skriker i panik på mor så där som pojkar gör när deras förstånd inte räcker längre. Nu gjorde det ont, riktigt ont. Sprang över de vassa små pinnarna som blir när man röjer småbuskar, med mina små bara sommarfötter. Kände inte ens när de stack mig under fötterna, det var bara mor som kunde hjälpa mig ur det här.
Lite senare utanför paniken var det dags att åka in till hälsocentralen och plåstra om den lite bättre. Så här i efterhand är det bra att ha en sjuksköterska till mor som kan lappa ihop en på plats då det behövs. Jag mins att jag lekt polis eller något dyl. innan, hur som var jag i alla fall beväpnad med en liten pistol i plast. Tyckte nog det var en smula genant då jag var nog rätt gammal för plastpistoler, men släppte det fort då den snälla sjuksyster som plåstrade om mig spelade med -Oj du var visst beväpnad, bäst att jag passar mig.
Det finns fortfarande spår från min barkbåt på toppen av mitt vänstra pekfinger. Ett spår jag kommer bära med mig livet ut. Om jag inte av en händelse av ett nytt barkbåtsbygge skulle skära av mig hela fingret då förståss 😉
Det började för några månader sen, det lilla pirret. Spännande och helt oskyldigt låg det där i maggropen och gjorde sig bara påmind på dagen när det var som soligast. Men ju mer jag tänkte på det där lilla pirret, kände efter vad det var egentligen som pirrade kunde jag tillslut inte tänka på något annat. Det lilla fröet som busade i magen på mig spred sig lika snabbt som snön smälter under varma vårdagar tills den sprakade som sockerdricka i hela kroppen. Jag fick svårt att sitta still, började äta mindre, tänkte inte så mycket mer längre utan bara kände efter. Sus i öronen och en fånigt flin fastklistrat över ansiktet gled jag igenom dagarna på topphumör. Jag började svara i telefonen med en lenare röst. Någon stans inom mig började hoppet sakta växa fram, sakta knappt märkbart med det fanns där. Började skriva SMS snabbare och oftare i samma takt som det fåniga flinet blev bredare i ansiktet. Människor i min närhet började besvara mitt leende med frågor och minst lika stora leenden. Jag kunde prata i timmar mest om allt möjligt, allt för att undersöka om vi två kunde bli ett oss. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att inte falla som en pannkaka som missat stekpannan rätt ner i furugolvet. Sen kom den dagen jag så självsäkert sett fram emot i flera veckor. Längtat och fantiserat om men ändå inte vågat hoppas på att den skulle hända. Med sockerdricka i hela kroppen, hjärnan full av fluff och det enda ljud som jag kunde få fram var flickaktiga fnitter kliver jag på tåget som ska ta mig till dig. Som ett kvitto på att du finns på riktigt och inte något jag fantiserat ihop. Jag ringer dig redan efter 5 minuter på tåget fast jag vet att jag inte borde. Vill ju inte verka för framfusig och desperat, men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Telefonen brann i mina händer, jag samlade alla mina krafter för att inte trycka på snabbuppringningen, sen slog jag numret. Innan jag hunnit med att fatta vad jag precis gjort svarar din lena röst i andra ändan. – Hallå?…
– Eeeh.. Hej det är jag, har precis klivit på tåget. (Fuck tänker jag klart du vet det. Jag har ju tjatat om tiden redan sedan igår.) Men du svarar glatt med ett ”jaha” Jag erkänner att jag är skit nervös, fast jag inte borde. Jag vill ju inte att du ska märka det, ändå hör ´jag mig själv säga. -ghaa vad nervös jag är, men det ska bli så skönt att träffa dig. Du erkänner till min stora lättnad att du också är nervös. Tåget bromsar in och jag tar ett litet skutt ner på perrongen. Tänker att detta kan gå hur som helst, tittar åt höger, åt vänster och går sedan däråt.
Hela världen stannar, sånt här händer ju bara på film tänker jag. Du kommer emot mig med ett stort varm leende och jag faller. Rätt ner i furugolvet ”PLASK” som den pannkaka jag lovat mig själv att inte vara. Från och med den stunden har sockerdrickan i min kropp stannat kvar. Bildat en varm underbar känsla i bröstet, ett hopp och en längtat till framtiden har tänts. Jag vågar nu drömma om att förverkliga mina drömmar. Drömmar där du och jag är ett vi.
Älskar dig Martina <3
På ungefär en sån här lapp avslöjades ett gossebarns hemligaste känslor för en hel skolklass
Jag kan inte varit mer än 6år och en sommar när jag med hjälp av min kära farmor och en skrivmaskin knackade in mitt första kärleksbrev till en flicka på förskolan. Jag tyckte hon var så söt, så ett litet brev inte större än en postit lapp nedstucket i en vitt kuvert var ett måste. Farmor Alice satt tålmodigt bredvid sitt lille gossebarn och bokstaverade SÖT och GULLIG. Jag minns hur det kändes i magen, läskigt men bra. Jag tryckte mina små pojkfingrar mot de svarta skrivmaskins tangenterna, följde med ögonen metallarmen som slog fast en bokstav på den lilla papperslappen. Fascinerad av hur skrivmaskinen fungerade glömde jag bort att byta rad så en bokstav hamnade utanför. ”Vi börjar om” sa farmor och började bokstavera igen.
Jag fick ett eget kuvert som jag stoppade ner mitt viktiga brev i. Det var ett sånt där kuvert med ett litet fönster på som man får till bankpapper och räkningar. Men då visste jag inte vad sånt var utan var bara mallig över att ha fått ett kuvert med ett eget fönster på. Jag var noga med att inte vika det när jag stoppade ner brevet i ryggsäcken. På bussen satt jag bara och tänkte på hur i hela friden jag skulle våga ge henne det där brevet. Jag vet inte om man fortfarande tar fram ett litet kort i taget med olika frukter på för att hålla ordning på alla barn som ska springa till sin ryggsäck och hämta sin frukt. Men så gick det till på vår förskola i alla fall. Vilken frukt jag hade med mig denna dag har jag glömt men när min frukt drogs upp och sattes på filttavlan sprang jag det snabbaste mina små 6års ben kunde ut till hallen för att hämta inte bara en mosad banad utan brevet. Jag gömde det under tröjan så att ingen skulle se, frukstunden tog slut och det var dags för oss barn att springa av oss utomhus. Nu passade jag på, jag sprang ikapp henne ute på gården och sträckte fram brevet utan att våga säga ett pip. Men raka armar och blicken fastnaglad vid mina kardborrsskor väntade jag på att hon skulle ta brevet ur min hand. ”Vad är det här?” frågade hon, jag sprang där ifrån.
”Kom hit alla barn!!” ropades det och jag fick avbryta mitt uppdrag att fördämma diket med jord och stenar. Som små möss sprang vi mot fröken och samlades runt om, redo att när som helst börja leka någon spännande lek. Till min stora fasa håller fröken i MITT brev. Jag känner igen det lilla kuvertet med det egna fönstret på, kalla kårar går igenom kroppen. Jag vill inget hellre än att utplånas från jordens yta av en barmhärtig himmelsfader med en blixt i huvudet när jag hör de första orden från brevet läsas upp för HELA klassen. Jag förlät aldrig henne för det där. Det har jag inte gjort än idag, och om sanningen ska fram tror jag inte att jag kommer göra det alls. Vissa saker måste man respektera trots att det kommer från ett litet gossebarn.
” Hördö öcken de e´?!” Säger en välbekant röst i andra änden av telefonen. ” Men är det inte Öskar?” Svarar jag och ett glatt ”Ehjooo” kommer till svar. Mannen jag pratar med är en gammal kund till mig. Han har några får i en liten by några mil utanför Hudiksvall. Av byborna kallas han Sprint Öskar, ler åt det komiska i att den där halta glada gamla gubben har en smeknamn som har med löpning att göra. Det är en väldigt varm människa som trots krämpor möter mig varje gång med ett leende. Han berättar historier om hur det var att köra lastbil mellan Delsbo och Hudik på 50-talet. För att komma upp för de branta backarna var de tvungna att sitta på en av stänkskärmarna med fingrarna i motorrummet och på så sätt kräma ur skrället några extra hästar. ”Hähee jaa, vi hängde som ena f`lagger på sia” skrattar han och tar en stor tugga av i en av sina nyinköpta muffins. Förr tillbaks hade Oskar en papegoja som hette Hugo ”Den du smuggla ja hem i inneficka!”. Han kunde härma mopeder, skrika högt och retas genom att knäppa med näbben i bur gallret. När Hugo retat upp Oskar tillräckligt eller Öskar som han själv säger utbrister han ”Men nu jätte du sluta fa´leäs anarsh kömma stor näbb!” Så haltar han iväg efter en damvippa i flera färger och kör ner den i buren. Hugo blir tvär tyst och hoppar snällt in i buren och sätter sig i ett hörn. Det ser lite ut som om han skäms över att retat upp Öskar så pass att stornäbb kom. Jag myser, just det här kommer jag alltid att minnas. En historia ni som stått ut med att umgås med mig kan utan och innan. Jag försöker härma honom så bra jag kan men hör att jag är bara nära, men hoppas att den värme som Öskar sprider om kring sig smittar även på fler. Om jag lyckas bli en gammal gubbe så vill jag bli lika glad som Öskar. Flina så bara två springor syns till ögon, kanske skaffar jag mig till och med en Hugo vem vet. Fram tills dess är det bara att nämna Öskar så kommer jag dra replikerna för er.