Tåget är fräscht och åker i rasande fart med blänkande detaljer och snyggt klädd personal. Jag sitter i en bekant doft som jag närmast kan identifiera som gamla blöjor med det gör inte det minsta för jag är äntligen på väg ner till Martina för att fira påsken där. Ja självklart ska vi passa på att raka av pälsen på några ulliga varelser, sånt brukar vi ju roa oss med 😉
Men sen hoppas jag mest på att bara få ta det lugnt och planera bröllopet. För det finns en hel del som ska göras, för att nämna bara en sak BORDSPLACERINGEN! Asså det är ju en hel vetenskap. Vem kan inte sitta med vem och vart skulle den trivas bäst?.
– Men jag vill ju kunna prata med honom, men då kan ju inte hon sitta där… Ja ni fattar, egentligen tycker jag det borde finnas en 200hp kurs i hur man placerar sina gäster för lätt är det då inte!
Det är gamla blöjor jag är nu säker då upptäkten om att jag siter intill tågets toalett. Aya det kanske var en upplysning för mycket, men nu har ni läst den.
Ny friserad och på väldigt bra humör känner jag långt ner i knäna att det här kommer bli en kalas trevlig helg. Det börjar se ut som om det är vår på riktigt nu, jag såg till och med att det kommit upp blåsippor. Spännande det där med att jag är lika uppspelt varje år. Jag vet ju ändå att våren kommer, sommaren med och till och med vintern. Men det är inte för ens jag ser istapparna droppa bort och snötäcket krypa allt längre in i skogen som jag blir så där skvättig i benen som kalvar på grönbete för första gången.
Snart dags för mig att skvätta av tåget. /kram på er
Det är samma fullklottrade kalender varje år. Bläcket har i och för sig bytts ut mot ettor och nollor men för den delen är det inte mindre snarare mer inknölade punkter i min kalender. Telefonen ringer och jag lovar, samma sak varje gång. Våren i år utmärker sig från mängden då en del av de inbokade punkterna faktiskt handlar om mig! Eller om oss rättar jag mig själ medan jag skriver. Med bröllop kommer ju som bekant en långtradare med plandering. Det ska pratas hit och det ska bokas dit, men det gör de samma bara det blir bra. Jag skulle kunna prata med 1000-tals bara vår dag blir toppen. Men från vem beställer man fint väder? Eller att alla gäster man vill verkligen kommer? Tillslut är det ju bara att hoppas som åtterstår, och det är jag lite mer av ett proffs på 😉
Det är bara trösta sig med att den som har för lite att göra har tråkigt.
I morgon bär det av mot Närke igen, jag ska ägna mig åt lite hederligt kroppsarbete.
Undrar hur mitt liv kommer se ut nästa vår? Förhoppningsvis är vi då mitt i ett husprojekt. Den som lever får se.
För varje dag som går nu så kommer den största dagen i mitt liv allt närmare. I går var det exakt 4 månader kvar till den 28 juli. Dagen då jag gifter mig med världens underbaraste kvinna. Alla ni som har planerat och genomfört ett bröllop vet hur jag känner mig nu. Förutom att jag är ny på jobbet så ska vi mitt upp i allt planerande komma ihåg varandra också. Jag citerar flitigt min gode vän Kristian. ”Klarar man av att planera ett bröllop tillsammans och samtidigt säga ja i kyrkan, då klarar man vad som helst efter det.”
Det ligger mer sanning i den är vad jag först trodde. All romantik och rosenblad drunknar i val av servetter och vilka sorts ljusstakar som ska stå på bordet. Självklart tycker jag att sådana saker är viktigt också, men det blir väldigt mycket praktiska saker innan vi äntligen står där framme vid ”lillprästen”. För 2 dagarsedan var det inte ens säkert vilken präst som skulle viga oss. Ett samtal på telefonen, i andra änden den lokala kyrkoherden. – Hej, jag ringer och kontrollerar om det skulle kunna gå för er att flytta fram vigseln ca 2 timmar vi har nämligen ingen ledig präst som kan innan dess.
Mitt korta svar efter den dumma frågan var, självklart inte! Vi har redan så tidigt som i januari skickat ut inbjudningar till närmare 130 personer. Hur mycket tidigare de andra hade bokat sin vigsel strutande jag i. Tyvärr så var vårt huvud val av präst upptagen. Han var bortrest och rätt långt bort dessutom. Men efter två dagars nagelbitande meddelade han att han åker enkom för att viga oss. Vilken hjälte!
Emellan alla support samtal har jag pratat med både kocken, fotografen och kyrkan igen. Dessutom är det en massa gamla kunder som nu helt plötsligt snokat reda på mitt nya nummer och nu vill att jag ska släppa allt jag har och komma och klippa deras får. Men med tusenmiljoner saker i skallen är det VÄLDIGT skönt att veta att vi är två om det här. Att hur det än bli och vad som än händer är vi i alla fall två stycken som tar den smällen tillsammans.
Martina fick ett tråkigt samtal i förrgår om att hennes barndomsvän inte kan komma. Ruskigt tråkigt, och ärligt talat tycker jag det var på rätt skumma grunder dessutom. Visst är det så att när man planerar sitt eget bröllop så blir man väldigt ego, hela världen kretsar kring oss och det är en själklarhet att alla som är bjudna vill komma. Så är det självklart inte, och det vet både jag och Martina innerst inne. Men vissa av de namnen på gästlistan förväntar vi ju oss att de ska dyka upp, så är det ju. Lyckligt vis är det inte så många fler som har tackat nej. Men det är ju inte OSA deadline än. (hehe optimistiskt lr hur)
I helgen ska jag verkligen passa på att vara ledig för nästkommande 5 är jag fullbokad, där rök den vilan. Men sova kan man göra när man blir gammal eller hur? Det känns ungefär som när man var liten och väntade redan på julafton i april fast trehundra gånger värre och med tusenmiljoner fler fjärilar i magen. Men jag har hört att det är så det ska vara.