Med blöta, fuktiga fötter som skiftar i blått och en hjärna som rättvisast skulle kunna jämföras med svampbob åker jag söderöver mot mitt livs stora kärlek. Det är en hel del pyssel att få ihop det när man bor på tok för långt ifrån varandra. När ja tänker efter har jag nog spenderat veckor på rälsen. Blir avbruten i mitt luddiga mummel av en medelålders man som hävdar att han ska ha en flaska vin till det tredje benet. – Vissa är trebent, de som är stor i truten i alla fall. – Så i morgon har du då bara ett halvt ben? Svarar tågvärdinnan skrattande på andra sidan kassan. Det var ju inte ett bra skämt, inte på långa vägar. Men med ens blir mannen på ännu bättre humör och stämmer in i värdinnans kristall klingande skratt. Leende smittar av sig på alla i restaurangvagnen även på mig fastnar ett trivsamt flin. Tänk vilken skillnad det gjorde att mannen bullrade stämde in i hennes skratt istället för att surt snörpa av och gå där ifrån. En av livets alla meningar. Skratta så mycket det bara går, högt och åt allt som bjuder in till skratt. Om en vän kommer med en ”rolig” historia med halvt misslyckad poäng så släpp skratthästarna lös så kommer hjärnan fylla i med resten. Min syster är kalas bra på det där skrattet, det som smittar. När hon väl börjar brukar det ta ett bra tag innan alla i rummet kan andas igen.
Jag har med ens glömt mina tragiskt kalla fötter och att jag säkert inom kort är både snorig och ynklig, istället flinar jag på där i den röda skinnsoffan glad över att ha blivit smittad. Prosit!
Avrundar med en favorit Tweet: Hörde en sjukt rolig story idag om en korpulent far som skulle klä ut sig till hulken.
På barnkalaset trodde barnen att det var Shrek!