Så här känns det allt som oftast när jag inte förstår!
Jag läser texten på skärmen men den fastnar inte inne i hjärnan. Allt blir till en gröt och jag suckar för kanske tusende gången. Varför ska det vara så svårt att få in lite info från en text i min skalle? Jag provar att byta taktik och göra lite mer praktiska övningar, de funkar bättre men självklart missar jag en liten detalj som tvingar mig att börja om från början med det jag höll på med. Gör om gör rätt, som det brukar heta.
Bästa sättet för mig att lära mig saker är att prova dom själv. Det kallas att vara taktil har det berättats för mig. Jag skiter i vilket bara jag lär mig det jag ska. Irriterad över att det inte blir som jag tänkt mig släpper jag koncentrationen och riktar den åt helt fel håll. Tex nu, bloggen. Ska bli skönt att komma ut i verkligheten och göra någonting praktiskt igen. Säga vad man vill om att läsa sig till kunskap men jag måste få ta i saker för att jag ska förstå dom fullt ut.
ghaa slutar klaga här innan det blir ännu löjligare. Pust…
Första dagen på 2012, året då jag gifter mig med min älskade Martina. Bröllopsplaneringen är i full gång. Vi sitter och plitar ner adresser till våra nära och kära. En hel hög med kort blir det. För er som suttit i samma sits som oss och listat upp vilka av era vänner som ska närvara på den stora dagen känner säkert igen er i den obehagskänsla som kommer av att behöva sålla bland sina vänner. Jag är en sådan person som hellre äter skorpor med mina vänner än oxfilé ensam. Jag är dessutom välsignad med en jätte släkt, de fyller duktigt ut antalet i högen.
Martina skriver på kuverten och jag stoppar i korten, en trevlig arbetsfördelning då min handstil inte duger att läsa ifrån. Allt sånt här pyssel tar en massa tid med det är väldigt mysigt att sitta där och pyssla ihop. Vad det gäller resten av planeringen så har vi lyckats hitta ett par till bitar till pusslet. Lokal till festen, musiken i kyrkan samt glas till välkomstdrinken. Ett stort pussel blir det, men vi har ju hela våren på oss att pussla färdigt.
Det är med mätt mage och tunga ögonlock som jag knackar ner dessa rader. Julmaten ligger som bomull i magen och knäcken sitter fortfarande fast i tänderna.
Martina har somnat mot min axel efter en lång dags arbete på gården. Jag låter henne sova ett tag till, mest för att hon är så söt. Imorgon ska vi skrota här på fårgården, flytta lite får göra något annat än knappa på en dator eller mjölka kor. TVn går i bakgrunden, något amerikanskt bröllopsdrama. En till sån där film som man ser en gång och sen glömmer bort den.
Nu ska jag ta och försiktigt väcka Martina och gå och borsta tänderna. En ny dag väntar i morgon.
Rep i Malmö i helgen, kvällen avslutades med en väldigt trevlig spelkväll hemma hos Tellin aka Hati som han kallas i bandet. Pratkvarnarna var det första spelet följt av ett ev de roligaste spelen jag spelat; Kackerlackenpoker stavas som det låter tydligen från Finland. Det gick ut på att man skulle skicka kort och hävda att det var ett småkryp. Tex kackerlacka hur vida det var sanning eller inte var upp till mottagaren som hade valet att syna eller skicka vidare.
Många skratt och en del fnysningar men på det storahela en väldigt lyckad kväll kram på er.
Det kommer in en man i väntsalen och letar i soptunnorna efter tomburkar. Jag som precis avslutat min dryck ger man en burken, han hade ju ändå plockat upp den ur soporna. Det finns ingen skam i hans ögon, bara ett tacksamt leende får jag när han tar emot burken. Det är fler människor i väntsalen, mannen som sitter mittemot sneglar åt vårt håll. Bara ett ögonkast men tillräckligt länge för att jag ska hinna uppfatta det. Undrar vad han tänker, ser han mannen med burken nu först när jag presenterat honom för rummet? Eller tycker han att jag är udda som bryter hans vardagsbild, man ska inte prata med folk som letar i soporna.
Men de har också kommit skrikande till världen som du och jag. Det har bara hänt oss olika saker fram tills nu. Mannen med burken går ut ur rummet och försvinner i det som finns kvar av november kvällen.
Åkte förbi Hudiksvalls nya skatepark igår kväll, genast väcktes 16-åringen i mig. Det är omöjligt att motstå de släta betong böljorna längre nu, vill känna vinden i håret, suget i magen sekunderna innan jag smaskar ansiktet i backen. Dammar av den gamla brädan och struntar i hur det går, måste bara… Känner mig som när korna släpps på grön-bete efter en mörk och kall vinter. Kanske dammar av det där gamla ”klipp-kortet” på röntgen också 😉 Vi får väl se. Här kommer jag!
Medan alla ”jag borde” samlas till ett mörkt moln ovanför mitt huvud låssas jag som om det regnar och glider vidare. Bestämmer mig för att inte tänka på att det är läggdags för ungefär en stund sedan. Tittar på klockan, hon går långsamt framåt. Inte heller tar hon någon notis om mig som sitter på soffan nedanför och ihärdigt glor på henne ihopp om att hon skulle skynda på lite. Samma fart hela tiden, tick… tick… planerar lite hastigt i huvudet vad jag ska ha med mig i morgon när jag far söder över. Det blir väl som vanligt att jag sliter med mig det som ligger närmast och hastar iväg, sen som alltid. Lyckligt vis har jag nu träffat någon som håller lite längre framförhållning än vad jag gör. Sysslar med något som kallas planering, tänker innan hon pratar och skrattar åt mina skämt. Sockerdricka för själen, en känsla av att ha kommit hem. Fast jag mer än någonsin far runt, som en illbatting. Det händer mycket nu, allt på en gång. Men det är då jag känner att jag lever. Det kommer säkert den tid då jag ser tillbaka på det här bland blöjbyten, trötta nätter och tidiga kvällar. Kanske avundas jag då min ”fritid” men då ska jag minnas hur jobbigt det är att sakna sin andra hälft.
Nu ska den här illbattingen gå och sova, för att vakna till nya äventyr i morgon.
Ställer ner ljusstyrkan på skärmen för att få några extra minuters batteritid. Utanför fönstret bakom mig kommer hösten allt närmare, gula löv lite varstans och kalla mornar påminner om att sommaren kämpar nu tappert i sina sista veckor. Vi har ju gått mot mörkare tider ett bra tag nu men det är inte för ens nu som jag har börjat att märka de allt mörkare kvällarna. Någonstans känner jag ändå att det kommer bli rätt gött med höst iallafall. Friskare luft, kyligare mornar, mysigare filmkvällar… Det är väl bara att erkänna vare sig jag vill det eller inte men ok då.. Jag är en liten sketen höstromantiker, visst är det härligt men ljumma sommarkvällar, glittrande vatten och naken hud. Med frågar du mig skulle jag välja doften av löv och blöt asfalt, en lång kyss framför den tända brasan, varför inte en promenad i den gula höstljuset hand i hand på väg någonstans. Det kanske är så att jag ser fram emot hösten då min tid i Stockholm snart är över och en ny termin står inför mina fötter. Det har varit en lärorik tid här i storstan, bodpojk som jag är klappar jag mig själv på axeln och säger; – Det här gjorde jag bra. Trodde aldrig att det skulle gå så här smärtfritt.
Mycket är ju så klart tack vara godavänners uppoffringar i form av husrum, och att jag hamnade med så trevliga arbetskamrater. Det hade kunnat vara fruktansvärt. Istället för att gråta mig tillsömns på en möglig gammal kartongbit har jag fått varm mat och tak över huvudet. Jag överraskas ofta över att ha så många fantastiska vänner som gång på gång ställer upp utan att knorra. Det är jag evigt tacksam för! Klart att jag vet att ni inte ställt upp om ni inte visste att jag hade gjort det samma för er.
Tack för att ni finns!
Stänger ner burken nu innan det blir ännu sliskigare.
/Kram på er
Funtar på att krypa ner i en biostol och bara låta mig svepas iväg av någon halvlarvig film med bara popcron som sällskap. Låter kanske tragiskt i dina öron men jag har inga problem med att gå på bio ensam. Det som kan vara lite jobbigt är om jag av en händelse ser en dålig film och slocknar så är det ingen som väcker mig. Jag får helt enkelt lägga min tilltro till maskinsten att jag får en liten puff ifall jag somnar. Skulle det vara så att jag slårihjäl ett par timmar och samtidigt trivs med det är det ju bara fint. Kan hända att jag tar mig en promenad, en sån där som kan sluta vart som helst. En promenad i tankarnas fart, kanske med musik i öronen det har jag inte bestämt mig för än. När mina fötter slutat att gå sitter jag kanske vid ett bord på ett café och tittar på de människor som går förbi…
Mumlande laddar jag ännu en skiva i brödrosten, kan så vara. Det surrar från en ensam fluga någonstans i rummet. Jag bryr mig inte om att leta efter den, det kommer ju bara in fler så fort jag öppnar dörren. Smörkniven raspar mot den nu krispiga brödytan, hummar för mig själv när jag tuggar i mig marmeladen och Västgöta kloster ost. En pappa ost tänker jag för en kort sekund innan mitt intresse fastnar på datorn och morgonens nyheter. Jaha vad har hänt idag då? Erländer erlände och åter erlände, nej förlåt mig Erlander ska det visst vara. Ett skämt som inte är så speciellt roligt längre då man idag inte vet vem Erlander är, trotts det sitter det hårt fastklistrat bakom pannbenet på mig. Men gissar ni på en gammal politiker så träffar ni rätt, statsminister till och med. Jag hinner knappt skumma igenom det mest intressantaste innan jag får brott ut igenom dörren. Men rostmackan nedknölad till en klump i halsen trampar jag så hårt jag kan för att tjäna in några minuter. Jag är förhållandevis ensam på cykelbanorna sånär som på några gatusopatre som tappert stigit upp långt innan alla andra för att hålla staden ren och fin. Någon måste ju ge de där killarna lite uppskattning tänker jag och hejar högt och glatt istället för att först stanna och berömma mannen men en massa ”oh vad ni är bra” som jag först tänkte. Morgon trafiken hinner ikapp mig lagom till jag flåsande låser cykeln vid jobbet. Svettig och så långt ifrån den frasande rostisen man kan komma. I kväll ska jag gå och lägga mig tidigare lovar jag mig själv dyrt och heligt.
Men nu sitter jag ju här kvart över för mycket och skäms…