Telefonen skakar till där den ligger på vardagsrumsbordet. Det är från Gunilla min kusin som med glädje anmäler sin familj till bröllopet. Nu börjar det tänker jag med ett pirrande känsla i magen. Det firas med popcorn och så ska det låta. Måndagsmys när man kan ta på den. Vardags magi när den är som mest magisk.
My Kodak mometns <3
För att hänga med på vad som kommer att hända måste ni få veta vad som tidigare hänt.
Allt började i våras då jag efter några nedklottrade mail äntligen fick hennes nummer. Blotta tanken på henne fick mitt blod att bubbla likt sockerdricka. Vanligtvis brukar man vid sådana här känslor prata om fjärilar i magen, i mitt fall var det örnar som rev och slet inuti mig. Att sitta still gick inte längre, rastlös och oförmögen att tänka på något annat än den lena rösten i andra änden av telefonen. Dagarna gick allt långsammare, minut för minut närmade jag mig ändå dagen med stort D. Den dagen vi bestämt möte i Örebro, jag skulle ta tåget dit, hur det gick kan du läsa mer om ”HÄR”
Det har gått 6 månader sedan den dagen och jag stod inför valet av en födelsedagspresent, den första, den som lägger ribban inför kommande presenter. Jag ville ge något som kom direkt ifrån hjärtat, mer en förmedlad känsla än en dyr pryls som skulle ligga i badrumsskåpet resten av evigheten. Vi hade tidigare pratat om en mindre gård, kanske något större, planerna låg redan utlagda inför framtiden. Redan från första dagen på perrongen visste jag att det var hon, ni vet så där som alla säger men man tror inte på sånt, det händer ju bara i romantiska komedier med ”love” i titeln. En klassisk klyscha har jag alltid hävdat, men så föll jag PLADASK som den pannkaka jag lovat mig själv att inte vara. Varje cell i mig måste vara i närheten av Martina. Jag vet att jag vill leva resten av mitt liv med henne så att stå i en guldsmedsaffär och kläcka ur mig att jag ville titta på förlovningringar kändes inte så läskigt för ens den äldre man lägger fram ringproverna under näsan på mig. Då kommer jag på att jag inte har en aning om vad det är för sorts ring hon vill ha. Han sitter mittemot mig med glasögonen nedhasad på näsryggen, han ser ut precis som en guldsmed bör göra, grått hår, tjocka glasögon, lätt krökt rygg och med knotiga händer formad efter allt pillande i arbetet. Låda på låda plockar han fram, med prydligt uppradade ringar nedstoppad i något mjukt filtmaterial. Det är då handsvetten börjar komma trots att jag är kall om händerna. Herregud vad ska jag göra nu? Och Priserna ligger på det dubbla än vad jag kan betala… Erfaren som han är ser han tack och lov min vånda och visar mig lådan med förlovningringarna och medger att de nyss visade var vanligtvis vigselringar. Är glad att jag kommer ha sällskap av Martina nästa gång det ska köpas ring. Att döma av hennes reaktion när hon fick den så dög den alldeles utmärkt.
Så till sommaren kommer det dukas till bröllop i Rogsta med fulla fat och blommor och blad från golv till tak. För att citera min gode vän Brun ”Om man som par klarar av att planera ett helt bröllop och sedan säga ja till varandra i kyrkan, ja då klara man vad som helst sen!”
Hur kalaset kommer att bli? Den som lever får se…
För er som redan var invigda kan jag meddela att frieriet gick galant, till er andra vill jag säga att jag nu mer är lyckligt förlovad. med min Martina. Det har varit några nervösa dagar innan lördagen var här. Jag hade planerat att fria på morgonen mest för att slippa gruva mig under resten av hennes födelsedag. Kvällen innan låg jag och vände mig som en abborre på bryggan, hade svårt att somna trots att jag hade klippt ca 100 får dagen innan. Tack och lov kan man säga annars hade jag väl legat vaken hela natten…
Vaknar till med ett ryck och kastar nervöst ett öga på klockan: 03.11 kanske lite väl tidigt för frulle på sängen. Nästa gång, 05,04 osv. När klockan var 06,20 kunde jag inte ligga kvar lägre. I trappen på väg ner går jag så tyst jag kan i hopp om att hon ska somna om. Antar att hundarna funderar varför jag är vaken först denna morgon.
Med varm Obo’y och en äggmacka på en bricka med tända ljus smyger jag upp för trappen igen. Där ligger hos vacker som en ängel. Hon skruvar lite på sig och sätter sig sömndrucken med leende upp i sängen. Martina missar självklart ringen under mackan så jag blir tvungen att visa henne den. Orden bara flöt ut ur mig, enkelt och inte alls så nervöst som jag inbillat mig. Mellan tårarna svarar hon ja och tar emot ringen som jag med en lättnad att den passar sätter på hennes finger.
Resten av dagen gick vi nog båda iland molnen, ingen av oss har i och för sig kommit ner där i från än.
Som nyförlovad tar jag några dagar senare åter igen tag i forskandet om hur man gör för att starta upp ett produktionsjordbruk.
Pratar i telefon med LRF i vad som verkade vara en evighet, det var inte direkt ett kalas samtal. Hur vida vi kan starta eller inte hänger allt lösare verkar det som. I slutändan handlar allt om pengar ändå, de som inga har får nöja sig med att drömma. Skulle nog haft de där sista miljonerna som fattas nu. Begrepp som kalkyler, årsbudget, förvärvsinkomst, belåningsutrymme travas i allt högre travar till huvudet exploderar. Det kanske blir att tänka om lite i hur vi ska nå dit vi vill. Vi bestämmer oss ändå för att inte ge upp trots att detta var lite utav ett bakslag.
<3
Medan alla ”jag borde” samlas till ett mörkt moln ovanför mitt huvud låssas jag som om det regnar och glider vidare. Bestämmer mig för att inte tänka på att det är läggdags för ungefär en stund sedan. Tittar på klockan, hon går långsamt framåt. Inte heller tar hon någon notis om mig som sitter på soffan nedanför och ihärdigt glor på henne ihopp om att hon skulle skynda på lite. Samma fart hela tiden, tick… tick… planerar lite hastigt i huvudet vad jag ska ha med mig i morgon när jag far söder över. Det blir väl som vanligt att jag sliter med mig det som ligger närmast och hastar iväg, sen som alltid. Lyckligt vis har jag nu träffat någon som håller lite längre framförhållning än vad jag gör. Sysslar med något som kallas planering, tänker innan hon pratar och skrattar åt mina skämt. Sockerdricka för själen, en känsla av att ha kommit hem. Fast jag mer än någonsin far runt, som en illbatting. Det händer mycket nu, allt på en gång. Men det är då jag känner att jag lever. Det kommer säkert den tid då jag ser tillbaka på det här bland blöjbyten, trötta nätter och tidiga kvällar. Kanske avundas jag då min ”fritid” men då ska jag minnas hur jobbigt det är att sakna sin andra hälft.
Nu ska den här illbattingen gå och sova, för att vakna till nya äventyr i morgon.
Det började för några månader sen, det lilla pirret. Spännande och helt oskyldigt låg det där i maggropen och gjorde sig bara påmind på dagen när det var som soligast. Men ju mer jag tänkte på det där lilla pirret, kände efter vad det var egentligen som pirrade kunde jag tillslut inte tänka på något annat. Det lilla fröet som busade i magen på mig spred sig lika snabbt som snön smälter under varma vårdagar tills den sprakade som sockerdricka i hela kroppen. Jag fick svårt att sitta still, började äta mindre, tänkte inte så mycket mer längre utan bara kände efter. Sus i öronen och en fånigt flin fastklistrat över ansiktet gled jag igenom dagarna på topphumör. Jag började svara i telefonen med en lenare röst. Någon stans inom mig började hoppet sakta växa fram, sakta knappt märkbart med det fanns där. Började skriva SMS snabbare och oftare i samma takt som det fåniga flinet blev bredare i ansiktet. Människor i min närhet började besvara mitt leende med frågor och minst lika stora leenden. Jag kunde prata i timmar mest om allt möjligt, allt för att undersöka om vi två kunde bli ett oss. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att inte falla som en pannkaka som missat stekpannan rätt ner i furugolvet. Sen kom den dagen jag så självsäkert sett fram emot i flera veckor. Längtat och fantiserat om men ändå inte vågat hoppas på att den skulle hända. Med sockerdricka i hela kroppen, hjärnan full av fluff och det enda ljud som jag kunde få fram var flickaktiga fnitter kliver jag på tåget som ska ta mig till dig. Som ett kvitto på att du finns på riktigt och inte något jag fantiserat ihop. Jag ringer dig redan efter 5 minuter på tåget fast jag vet att jag inte borde. Vill ju inte verka för framfusig och desperat, men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Telefonen brann i mina händer, jag samlade alla mina krafter för att inte trycka på snabbuppringningen, sen slog jag numret. Innan jag hunnit med att fatta vad jag precis gjort svarar din lena röst i andra ändan. – Hallå?…
– Eeeh.. Hej det är jag, har precis klivit på tåget. (Fuck tänker jag klart du vet det. Jag har ju tjatat om tiden redan sedan igår.) Men du svarar glatt med ett ”jaha” Jag erkänner att jag är skit nervös, fast jag inte borde. Jag vill ju inte att du ska märka det, ändå hör ´jag mig själv säga. -ghaa vad nervös jag är, men det ska bli så skönt att träffa dig. Du erkänner till min stora lättnad att du också är nervös. Tåget bromsar in och jag tar ett litet skutt ner på perrongen. Tänker att detta kan gå hur som helst, tittar åt höger, åt vänster och går sedan däråt.
Hela världen stannar, sånt här händer ju bara på film tänker jag. Du kommer emot mig med ett stort varm leende och jag faller. Rätt ner i furugolvet ”PLASK” som den pannkaka jag lovat mig själv att inte vara. Från och med den stunden har sockerdrickan i min kropp stannat kvar. Bildat en varm underbar känsla i bröstet, ett hopp och en längtat till framtiden har tänts. Jag vågar nu drömma om att förverkliga mina drömmar. Drömmar där du och jag är ett vi.
Älskar dig Martina <3
Har lyssnat på Mark Levengoods sommarprogram känner mig nu både lite gladare och lite snällare än innan. Jag satt ensam på jobbet och skrattade flera gånger för mig själv. Han berättar med en värme och en humor som gör att man kan inte annat än att tycka om honom. Jag hade turen att träffa Mark en kort stund under inspelningen av en deltävling i melodifestivalen 2004 i Sundsvall. Han kom och satte sig vid oss och småpratade lite under den tid det tar att dricka upp en kopp kaffe ur en pappmugg och stoppa i sig en torr kanelbulle. Nu känner jag ju inte Mark men jag inbillar mig att han tror det bästa om alla tills motsatsen är bevisad. Till skillnad från en del av mina bekanta som fungerar tvärt om, tråkigt kan jag tycka men så fungerar vissa. Men skulle inte det vara trevligare med lite mindre misstänksamhet, ”Jag litar inte på dig” och fördomar i allmänhet. Det låter hur slitet som helst, och jag kan bara gå till mig själv för att konstatera att det är väldigt svårt att ändra på något sådant, men det går! Den som påstår sig vara helt fri från fördomar ljuger antagligen. Fördomar är ju en överlevnadstaktik för att förutse faror i omgivningen. För den sakens skull tycker jag inte att det är ok att tro att man ska bli påhoppad bara för att man möter ett gäng med högljudda killar en sen natt. Trotts det så händer ju faktiskt sånt skit dagligen, så det är kanske inte så konstigt att hjärtat slår lite fortare när jag hör steg av dom bakom mig när jag går hem i mörkret. Jag önskar att jag slutar fantisera ihop en massa blodiga hemskheter en dag, det gäller väl bara att öva mig. Jag kommer ju från den lilla hamnstaden Hudiksvall, där ifrån kommer ju den numer välkända teatergruppen Glada Hudik teatern. Dessa underbara människor har lärt oss alla att se varandra genom andra ögon. Leva i nuet, det går inte att göra bort sig, det är ok att vara annorlunda och att fördomar går faktiskt att övervinna! Från att ha setts som mindre värda och undangömda på olika institutioner har de nu gjort stor succé från Hudiksvall till New York och är nu de största marknadsförarna av Hudiksvall. Jag tycker det är nyttigt att fundera en stund över om det jag tror mig veta är något jag vet egentligen eller om det bara är vad jag tror. Är det något jag hört någon annan säga eller har jag tagit faktiskt reda på det själv. Övar mig på att respektera och tycka om de i min omgivning, det tror jag man aldrig kan bli för bra på, och ett vänligt leende eller ett uppmuntrande ord sprider sig. Fick tex. igår beröm på omvägar, vilket värmer kanske ännu mer än om jag fått det rätt i ansiktet. Det är så lätt att bara tänka vassa armbågar, karriär och lön att de vänliga orden försvinner mellan stress och avundsjuka. Låt oss öva oss på att skämmas lite mindre, älska lite mer och strunta ifall grannens gräs är grönare det måste ju ändå klippas hur grönt det än är, njut istället över utsikten av grannens fina gräsmatta 😉