Hejsan!
På lördag är det äntligen dags för den stora dagen med det enorma D! Jag kommer i samband med att jag gifter mig ta Martinas efternamn, därav även nytt namn på bloggen. Den gamla adressen kommer fortfarande peka hit i ganska precis ett år till men sen så kommer den försvinna. I går kväll så satt vi uppe sent och skrev det sista gästhistoriken, ett pyssel som var mycket mer omfattande än vad jag tänkt mig. Men nu är det gjort i alla fall och det var en väldigt skön punkt att bocka av på att göra listan.
Fram tills på lördag ska det pysslas ända in i kaklet men när väl den dagen kommit ska vi bara njuta och umgås med alla våra nära och kära.
På tisdag så far vi en vecka till Azorerna, det känns inte så dumt alls, inte det minsta 😉 Där ska vi slita med saker som att ligga i solstolar, åka på delfinsafari, äta massa mat…
Det är först när vi kommer hem som den där vardagen kommer, och det ska erkännas att jag längtar även dit. Då det lugnar ner sig lite. För hur trevligt det än är att planera bröllop så är det fruktansvärt mycket att göra. Men det är det värt! Mitt i allt är det ju ändå den underbaraste festen man planerar som ett par och det är både väldigt romantiskt och väldigt roligt att sitta där och klippa och klistra, så länge man gör det tillsammans!
Nu dags för en tidig och något längre lunch för att fixa en hög med ärenden på stan.
Karm på er!! ♥
Det är en kittlade känsla av förväntan som bubblar i luften. Jag mår som om jag just fått en sammetslen kram lagom lång så där så att man längtar efter en ny så fort den tagit slut. Jag tassar runt i sköna skor och flinar löjligt mycket, ungefär hela tiden. Vi är inne på fjärde dagen som villagnidare och jag trivs redan som Baloo i djungelboken när han sjunger om bananer och bär. Jag är nöjd, riktigt lycklig för att vara mer exakt, får man säga så utan att få hela ”du ska inte tro att du är nåt” Sverige på sig?
Är det någon som tycker det är jobbigt att läsa detta så saknas bara en kram, hör av dig till mig då för jag har hur många som helst på lager!
Har tänkt en del på något jag hörde på P1 för ngr dagar sedan, ja jag lyssnar på Sommarpratarna det är ju as mysigt ju!
I det avsnitten som Ulf Ellervik var sommarvärd. Mycken han berättade var intressant men jag fastande för just dessa funderingar.
– Hur kommer det sig att vi inte kan se på varandra att vi är kära?
Man kan lätt se på en människa att hon är arg eller ledsen, glad eller förvånad. Men att se på en människa att hon är kär är omöjligt.
Varför klarar man inte av banala saker om att komma ihåg att äta när man är kär, men det går hur bra som helst att köra bil?
Jag gillar det! Att det inte är så svart och vitt det där med kärlek. Det syns inte på utsidan att någon är kär, man kan på sin höjd se lite dum ut. Kanske är just den där mystiken som gör det så fantastiskt att vara kär.
Det bästa med kärlek tycker jag är att den växer ju mer jag delar med mig av den, att den är absolut och kan övervinna vilka hinder som helst.
Säg något fint till någon som behöver det idag!
♥ Wiktor
Nä jag ska nog ta och köpa mig en liten Ö i Medelhavet, eller kanske bara en liten gummibåt. Egentligen är jag nöjd med att bara sitta och dingla med benen i vattnet på bryggan. Det ska dock vara sommarvarmt vatten, inte nödvändigtvis byxvarmt men så pass så att inte tårna trillar av. Där kunde jag sitta och beundra mina tår som spretar under ytan, något förvrängda av ljusets brytpunkt.
Där kan jag sitta och fundera ostört över varför det kan vara så svårt att hålla sams ibland. Hur det kommer sig att de där orden man egentligen inte borde sagt rapas upp utan en tanke på hur de tas emot utav de öron som lyssnar. Hur det kommer sig att det ibland är lättare att kritisera än att ge någon beröm. Vad det är som tar emot att säga förlåt? Hur slitet det än låter när själen blöder kanske det ändå är just det vi behöver höra. Vad är det som krävs för att lappa ihop en relation sönderriven av skrik och hårda ord?
I bland kan det gå så lång tid innan luften rensas och en känsla av att det redan är försent infinner sig. Men är det försent? Så länge båda minns vad som det var som man bråkade om måste det väl gå att prata om det?
Gränsen är suddig men den finns, på insidan. Det är där jag letar i alla fall. Viljan måste finnas att bli sams, viljan från båda sidor.
Jag har ju klämt ur mig klämkäcka lines som ”livet är för kort för att umgås med idioter” och ”gå aldrig och lägg dig osams” Motton som motsäger varandra men när jag vet var jag drar min suddiga gräns fungerar det fin fint.
Det är bara att hela tiden träna på att lyssna på dina känslor, den som man kallar magen, hjärtat, själen etc.. Känns det bra så är det bra! Om det inte känns bra så försök att ta tag i det, om det känns för jobbigt ta hjälp av någon du litar på.
Så idag ska jag fortsätta lyssna på vad jag känner innerst inne, och sprida så mycket sockersöt kärlek jag kan, just nu känner jag för att kramas!
//Stora marsvinsmysiga kramar Wiktor
Det är förändringarnas vindar som blåser upp nu. Känslan av att det händer så mycket i våra liv nu går att ta på. Inte bara i mitt utan i alla mina vänner har även dom stora planer på gång. Det är väl så att vi har hamnat i den åldern, det köps hus här och skaffas barn där. Vissa flyttar ihop andra funderar fortfarande. Det byggs till och med hus i min bekantskapskrets, men jag gillar’t! Det är skönt att det händer något, står man och väntar på att något ska hända kommer man ångra sig sedan när man sitter där skrumpen och grå i sin hammock med en kopp hett kokkaffe och funderar på alla de saker man borde gjort.
Nedräkningen till bröllopet tickar på, det är nu dryga 81 dagar kvar, med allt som ska göras och fixas innan så känns det inte som så lång tid. Fler och fler punkter bockas av på att göra listan. På torsdag ska vi äntligen prata mat, hoppas på grillat med potatis gratäng mums! Kläder har Martina ordnat nästan klart, jag då? Nja inte där än men jag jobbar på det. Att hinna köpa bröllopsstassen efter jobbet krävs stålmannenspeed. Men igår snubblade jag över den här sidan.
Kanske kan vara något, måste bara bestämma mig över vilket mönster/färg jag ska ha på mig. Maffioso stilen eller den softa, kanske strikt stilig eller bara allmänt proper.
Den 17/5 är sista dagen för anmälan, då börjar det stora pysslet med att sätta alla bordsplaceringar på allvar. Senaste veckan har det ramlat in ca 20st anmälningar, så 100strecket är inte långt bort. Med alla de galna kompisar jag har så kommer festen bli helt magisk.
Det är samma fullklottrade kalender varje år. Bläcket har i och för sig bytts ut mot ettor och nollor men för den delen är det inte mindre snarare mer inknölade punkter i min kalender. Telefonen ringer och jag lovar, samma sak varje gång. Våren i år utmärker sig från mängden då en del av de inbokade punkterna faktiskt handlar om mig! Eller om oss rättar jag mig själ medan jag skriver. Med bröllop kommer ju som bekant en långtradare med plandering. Det ska pratas hit och det ska bokas dit, men det gör de samma bara det blir bra. Jag skulle kunna prata med 1000-tals bara vår dag blir toppen. Men från vem beställer man fint väder? Eller att alla gäster man vill verkligen kommer? Tillslut är det ju bara att hoppas som åtterstår, och det är jag lite mer av ett proffs på 😉
Det är bara trösta sig med att den som har för lite att göra har tråkigt.
I morgon bär det av mot Närke igen, jag ska ägna mig åt lite hederligt kroppsarbete.
Undrar hur mitt liv kommer se ut nästa vår? Förhoppningsvis är vi då mitt i ett husprojekt. Den som lever får se.
För varje dag som går nu så kommer den största dagen i mitt liv allt närmare. I går var det exakt 4 månader kvar till den 28 juli. Dagen då jag gifter mig med världens underbaraste kvinna. Alla ni som har planerat och genomfört ett bröllop vet hur jag känner mig nu. Förutom att jag är ny på jobbet så ska vi mitt upp i allt planerande komma ihåg varandra också. Jag citerar flitigt min gode vän Kristian. ”Klarar man av att planera ett bröllop tillsammans och samtidigt säga ja i kyrkan, då klarar man vad som helst efter det.”
Det ligger mer sanning i den är vad jag först trodde. All romantik och rosenblad drunknar i val av servetter och vilka sorts ljusstakar som ska stå på bordet. Självklart tycker jag att sådana saker är viktigt också, men det blir väldigt mycket praktiska saker innan vi äntligen står där framme vid ”lillprästen”. För 2 dagarsedan var det inte ens säkert vilken präst som skulle viga oss. Ett samtal på telefonen, i andra änden den lokala kyrkoherden. – Hej, jag ringer och kontrollerar om det skulle kunna gå för er att flytta fram vigseln ca 2 timmar vi har nämligen ingen ledig präst som kan innan dess.
Mitt korta svar efter den dumma frågan var, självklart inte! Vi har redan så tidigt som i januari skickat ut inbjudningar till närmare 130 personer. Hur mycket tidigare de andra hade bokat sin vigsel strutande jag i. Tyvärr så var vårt huvud val av präst upptagen. Han var bortrest och rätt långt bort dessutom. Men efter två dagars nagelbitande meddelade han att han åker enkom för att viga oss. Vilken hjälte!
Emellan alla support samtal har jag pratat med både kocken, fotografen och kyrkan igen. Dessutom är det en massa gamla kunder som nu helt plötsligt snokat reda på mitt nya nummer och nu vill att jag ska släppa allt jag har och komma och klippa deras får. Men med tusenmiljoner saker i skallen är det VÄLDIGT skönt att veta att vi är två om det här. Att hur det än bli och vad som än händer är vi i alla fall två stycken som tar den smällen tillsammans.
Martina fick ett tråkigt samtal i förrgår om att hennes barndomsvän inte kan komma. Ruskigt tråkigt, och ärligt talat tycker jag det var på rätt skumma grunder dessutom. Visst är det så att när man planerar sitt eget bröllop så blir man väldigt ego, hela världen kretsar kring oss och det är en själklarhet att alla som är bjudna vill komma. Så är det självklart inte, och det vet både jag och Martina innerst inne. Men vissa av de namnen på gästlistan förväntar vi ju oss att de ska dyka upp, så är det ju. Lyckligt vis är det inte så många fler som har tackat nej. Men det är ju inte OSA deadline än. (hehe optimistiskt lr hur)
I helgen ska jag verkligen passa på att vara ledig för nästkommande 5 är jag fullbokad, där rök den vilan. Men sova kan man göra när man blir gammal eller hur? Det känns ungefär som när man var liten och väntade redan på julafton i april fast trehundra gånger värre och med tusenmiljoner fler fjärilar i magen. Men jag har hört att det är så det ska vara.
Det var inte meningen, men rätt som det var så läste jag fruktansvärda texter som andades hat. Det gick att ta på det svarta kalla hatet. Rakt ut var texten så städad det bara går när någon försöker linda in sitt egentliga budskap. Min puls steg, jag började känna mig lite yr, nästan illamående. Varför?! Hur kommer det sig att en människa kan känna detta han? Och mot människor han inte känner, eller ens kommer att träffa. Varifrån kommer tron på att alla problem går att skylla på alla andra?
Jag måste sluta mitt i texten, så outhärdligt, oförståeligt, oförlåtligt. Det kalla hatet satt kvar länge i mig. Är mr Hat med stort ”H” rädd för förändringar? Att om det bara kunde vara som det alltid har varit så kanske världen har en chans. Att om det inte kommer in fler folk i Sverige så kommer det finnas jobb så det räcker åt alla. Kanske tror han att det inte finns något val. Att om han inte är aggressivt offensiv, en hatare helt enkelt, så kommer alla de där andra vara det. De okända, det där farliga, de som tar våra jobb, snor våra saker, bränner våra bilar, tillagar vår kebab, kör vår taxi, utbildar våra barn, räddar våra liv. Det där sista vet han innerst inne men han vill inte erkänna det, inte så någon annan märker det i alla fall. För tänk om det skulle vara så att de inte är så farliga som han tror? Men osäkerheten gör att han fattar beslutet att slå först och tänka sen.
Hur många argument alla ”haters” kommer med så går det faktiskt att älska sin nästa. Låt oss tänka lite naivt. Tänk om alla verkligen skulle älska sin nästa? Hur skulle världen se ut då? Ja den som säger något annat än underbar måste verkligen tycka om att hata.
Nä kompisar, lova mig att ni gör vad ni kan för att sprida lite kärlek där ute i den kalla stora världen. Jag lovar att spridd kärlek kommer tillbaka. Det är inte bara en sliten lite mening, prova! Det är så mkt lättare att leva med varm kärlek i själen en med kallt hat. Gör något osjälviskt och njut av den mjuka känslan. Krama någon som ser ut att behöva det, (mest en hater de är nog de minst kramade människorna).
Rätt som det är så kommer den värme du spritt runtomkring dig komma studsande tillbaka. Kanske när du behöver den som mest. Hat är verkligen en sjukdom! När det väl har bitit sig fast så sitter de där. Det kalla svarta hatet och smittar av sig på allt. Det är alltid lättare att hata något andra gången och det mest otäcka av allt är att det går fruktansvärt fort att lära sig hata och att applicera det på allt. Till slut finns det inget kvar som är värt att älska.
Nu är det inte helt kört för mänskligheten. Det är nämligen så att motsatsen funkar ännu bättre. Det är lättare, trevligare och framför allt roligare med kärlek. Som att vara ny kär, det finns inget i hela världen som är farligt. Inga hus behöver målas om och att få en P-bot känns som en belöning.
Människor i min omgivning är inte jobbigare än vad jag tillåter mig själv att tycka.
Det går att hitta något trevligt i nästan allt. När du väl spräckt det hårda skalet på den du ogillar så kommer du hitta allt fler saker som går att tycka om. Vem vet ni kanske tom blir kompisar i slutändan.
KRAM / Wiktor
Musik ska upplevas under stängda ögonlock kristall klart och ärligt. Jag tycker intryck från omvärlden stängs ute bättre när jag blundar. Vad alla ni andra tycker spelar med ens ingen roll. Det är bara jag och musiken. Först då kan jag skaffa mig en ärlig uppfattning om hur vida jag tycker om den eller ej.
Varför låtsas tycka om något bara för att någon annan gör det? Ni som har ett twitter konto har knappast missat snackisen #KiwiRiot. I den tråden uppmanas alla att prova kiwi med skalet på. Som ett äpple ungefär. Det köper jag, och visst är det skoj att prova något nytt. Uppenbarligen väldigt smakligt dessutom. Men det kryper i mig när massa Svenssons hävdar att de ätit kiwi med skal på for ever. Det vet ju både du och jag att de ljuger. Och varför påstå något sånt? Skulle samma människa på stå att hon ätit banan eller coccosnötter med skalet på om liknande trådar kom upp? Ständigt denna strävan att vara någon, blir så trött på den. Vad är det som är så svårt med att bara vara sig själv? Ät skal med kiwi om du gillar det! Prova något nytt, tipsa andra, kramas och tyck om varandra! Men ljug inte om struntsaker! Säg istället något i stil med – åh låter ju jätte gott det måste jag prova! Allt annat blir väldigt mycket sandlåda.
Wohoo nu har jag klagat färdigt pjuh!
Redan på tågen ner i fredags kände jag på mig att detta skulle bli en helskön helg full med mysbyxmys och soffgos utan varken sig krav eller inplanerade möten i kalendern. En välbehövlig paus i det vardagliga flängande som jag annars sysslar med. Jag har som max förflyttat mig några km på två dagar vilket jämförelsevis känns som att stå still. Så otroligt skönt, att bara vara.
Soljuset hade letat sig in genom fönstret för längesedan och det var dags för hundarna att lätta på trycket, jag vänder mig grymtande om i sängen för att upptäcka att min bättre hälft redan är på våningen nedanför, jag hör dörren smälla igen. Blundar igen, en litet bit utav himlen hade landat i vårt sovrum, så här ledig förtjänar alla att känna sig då och då tänker jag, Nästa jag hör är Daniel Craig morra något om varför ett armband sitter fast runt hans handled. Att han var på tvn förstod jag så fort jag satte mig upp i sängen. Hon är redan vaken, med glittrande hud sitter hon bredvid mig och får solen att likna en 40wattare. Allt är så enkelt i mitt liv just nu, alla mina pusselbitar har ramlat på plats. Allt oftare hittar jag min spegelbild småflina. Det finns så mycket bus i mig att det bubblar över ibland.
I fredags när jag huttrande bytte tåg i Gävle passerade jag en gammal cykel med sån där klämma tuta. En sån som låter HUMMHÄÄÄ när man klämmer på den svarta gummibollen. Frestelsen blev för stor, jag tänkte inte ens på det. Med ens fan jag min hand grabba tag om den svarta gummibollen och klämma till. Hårt och stadigt klämm, sen ljöd tutan högt så det skakade i betongen på Gävle Central. HUUUUMHÄÄÄÄÄÄH!!!
Skrattande gick jag vidare, skrattar åt det nu också när jag tänker på det. Haha #lättroad!
Med blöta, fuktiga fötter som skiftar i blått och en hjärna som rättvisast skulle kunna jämföras med svampbob åker jag söderöver mot mitt livs stora kärlek. Det är en hel del pyssel att få ihop det när man bor på tok för långt ifrån varandra. När ja tänker efter har jag nog spenderat veckor på rälsen. Blir avbruten i mitt luddiga mummel av en medelålders man som hävdar att han ska ha en flaska vin till det tredje benet. – Vissa är trebent, de som är stor i truten i alla fall. – Så i morgon har du då bara ett halvt ben? Svarar tågvärdinnan skrattande på andra sidan kassan. Det var ju inte ett bra skämt, inte på långa vägar. Men med ens blir mannen på ännu bättre humör och stämmer in i värdinnans kristall klingande skratt. Leende smittar av sig på alla i restaurangvagnen även på mig fastnar ett trivsamt flin. Tänk vilken skillnad det gjorde att mannen bullrade stämde in i hennes skratt istället för att surt snörpa av och gå där ifrån. En av livets alla meningar. Skratta så mycket det bara går, högt och åt allt som bjuder in till skratt. Om en vän kommer med en ”rolig” historia med halvt misslyckad poäng så släpp skratthästarna lös så kommer hjärnan fylla i med resten. Min syster är kalas bra på det där skrattet, det som smittar. När hon väl börjar brukar det ta ett bra tag innan alla i rummet kan andas igen.
Jag har med ens glömt mina tragiskt kalla fötter och att jag säkert inom kort är både snorig och ynklig, istället flinar jag på där i den röda skinnsoffan glad över att ha blivit smittad. Prosit!
Avrundar med en favorit Tweet: Hörde en sjukt rolig story idag om en korpulent far som skulle klä ut sig till hulken.
På barnkalaset trodde barnen att det var Shrek!