Bilen hoppar ojämnt igång med en hostning. Både den och jag är mindre taggad på att ge oss iväg i regnet. Med slitna torkarblad som lämnar ränder på vindrutan åker jag i några km för fort mot jobbet. Det är en sån där morgon då regnet känns i hela kroppen. Det plaskar i hjärnan och kippar i knäna, hela jag är en enda kall vattenpöl.
Motorerna i hjärnan går på fulla varvtal men jag behagar inte att lyssna, det spelar ingen roll hur högljutt den skriker jag kommer ändå inte att bry mig om allt som heter tankar. Inte innan jag fått mitt morgon kaffe i alla fall…
Jag väljer nummer ett, svart kaffe, fortsätter med att mata in en tvåa också för att få mer av den mörka vätskan i koppen. Innan jag kommit fram till min dator har jag hunnit rensa mailen, svarat i telefonen och lovat att jag ska komma förbi nere på lagret. Halva koppen urdrucken nu och jag känner mig redan som stålmannen på speed, det här kommer bli en bra dag.
Det låter kanske grått och långsamt att heta Wiktor idag men så är det inte, jag är bara lite trött efter en natt med takinspekterande och kuddmanglande aktiviteter, funderar och fantiserar ingen ro att somna in.
Det är till och med så att jag trivs, riktigt ordetligt dessutom. Jag har det jag önskar mig och lite där till. Snart en fru som är den mest underbara människa jag träffat, jobb som jag stor trivs med och en skruttig gammal bil som tar mig dit jag vill, trots att den hostar och fräser.
Kämpa på kompisar trevlig torsdag!
T som i TröttTråkTtordag. Jag kan knappt hålla mina tunga ögonlock ovanför mina pupiller. En ständig kamp kämpas vid den här tiden varje dag. Det kan inte hjälpas, allt stress och spring tar ut sin rätt när det är dags att sätta sig ned och göra de dagliga pysslet. Jag pausar mitt i en mening, måste bara stänga ögonen ett par sekunder. Vaknar med ett ryck då handen trycker ned tillräckligt många tangenter för att datorn sak skrika högljutt. Det här med att ersätta sömn med koffein håller inte längre det känner jag. Ändå är det så trevligt att hämta sig en kopp, eller två, eller fyra har det nog blivit hittills om jag erkänner ordentligt. Det mår väl varken jag eller mitt hjärta särskilt bra av. Måste skära ner lovar jag mig själv som den koffein knarkare jag är och funderar i samma mening om jag kanske ska knalla till macken och köpa mig en redbull. Nja låter bli, för stunden i alla fall, om det händer senare vågar jag inte lämna några garanter för.
Det slår mig vad otroligt svårt jag skulle ha det att lägga av med ett allvarligare beroende. Inte för att jag sitter här och funtar på att börja punda men insikten skrämmer mig faktiskt. Jag är sjukt envis ni som känner mig vet vilken tvär en jag kan vara ibland. Men bara när det gäller mina egna prestationer inte tillkortakommanden. hänger ni med på vad jag menar? Asså jag kan stå och nöta får i veckor 10 timmar om dagen utan att tappa humöret men när det gäller något som att sluta med godis/kaffe… Så håller jag ut i ca en kvart. Pundar gener? Mycket möjligt.
Jag tror även att min trötta uppenbarelse har att göra med att jag tidigare till mestadels haft fysiska arbeten. Nu när jag sitter och skrynklar näsa vid ett skrivbord är det ju inte så konstigt att jag nickar till. Kroppen har inte anpassat sig till det än. Lösningen sitter i hederlig motion, nu när jag inte får den på köpet i arbetet krävs det mer av mig. Insikten får mig att sucka högt, men där man grävt får man skita så att säga!
Det är lördag och svennebanan sitter på en barstol i något fjäll någon stans och rör lite förstrött med drinkpinnen i glaset medan han spanar in kvällens byte på andra sidan baren. Han är bara lite trött i benen efter dagens 3 timmar långa skidpass i backen. Resten av dagen har han spenderat bakis och likt en vampyr avskytt alls som heter solljus. Bara de sista timmarna efter lunchen tvingats ner i den protesterade magen har han kunnat masa sig ut i den friska luften. Svennebanan har inte ont i ryggen idag, inte heller är han så där gött trött som man bara kan bli av hårt kroppsarbete. Inte heller sitter han vid sin dator och knappar ned något i bästa fall går att läsa utan att somna innan sista raden. Men han kommer heller inte att vakna i morgon och vara hur pigg som helst redo för ännu en dag i fårhuset. Istället kommer han vakna lite smått ångestfull och med den lilla del av hjärnan som hunnit vakna ur bakis geggan räkna på hur många drinkar blev det igår? Och vem i hela friden är 40-taggaren som ligger och dreglar på kudden intill?! Med en snabb koll i sina fickor på jeansen kommer minnen tillbaka om än lite suddiga. Det blev nog några kalla för många igår igen. Han lovar sig själv att aldrig dricka mer och att det här var definitivt den sista gången. Det kvittar vilken som frågar, eller hur många asballa bananer som finns på den där festen han kommer inte komma, lovar han sig medan den varma duschen långsamt tar honom tillbaka till verkligheten.
Tolv timmar senare dansar han vatenspridarn framför vilken han tror samma person som dreglande sovit vid hans sida samma morgon. Men det skiter han i nu WOHO! PARTY!!!
Jag tycker lite synd om Svennebanan, han är precis en sån person som man bara kan tycka synd om, klumpig som han är. Det är inte hans fel att det blir som det blir, det har bara alltid varit så och kommer nog att vara det framöver också. Själv sitter jag nöjd hemma på min datorstol trött efter dagens arbete och njuter över hur skönt det är att slippa vakna i morgon, och med ledtrådar från mina fickor lista ut vad det egentligen var som hände igår.
Pudersnön ligger fjäderlätt över parkeringen. Jag tittar ut och föreställer mig att inom kort sparka den framför mig medan jag går mot busshållplatsen intill ett stort svenskt möbelvaruhus. Det kommer rök från allas munnar där nere på parkeringen. Minusgraderna är flera stycken. Man se det på deras pingvinlika gångstil med armarna klappande efter sidorna vaggar de mot sina bilar. Jag åker inte bil, inte än, kanske inte alls. Förtillfället har jag inte pengarna i plånboken, i själen är jag för rädd om miljön för att pendla själv i en bil. Kan man åka tillsammans bör man göra det. Och alla kan väl hålla med om att det är trevligare att sova när man åker tåg än när man kör bil.
Skrynklar min panna i djupare veck än på länge. Det är en sån där ingentingfunkarsomdetskadag idag. Knappar allt djupare in i drivrutinsvärlden, tappar bort mig, ger upp och ångrar mig igen. Måste ju få skiten att funka det är bara fegisar som ger sig tänker jag och försöker förstå varför jag hela tiden lyckas hamna på ryskspråkiga sidor. Efter ett längre samtal med en av mina kollegor så kommer vi fram till att det enda som återstår är att ringa till tillverkarens support. Brrruuuääähhh!!! En smula skitosugen på det! Men men det är bara att erkänna sitt nederlag och krypa till korset. Jag avbryts av ett samtal, missuppfattar först allt vad personen i andra änden säger. – Vaddå? Är han inlåst i frysen?! Lyckligtvis var det inte så utan något mindre dramatiskt. Efter lite knackande på datorn var allt som vanligt igen. Åter till support samtalet peppar jag mig själv, kommer på en till grej att prova när jag placerat fingrarna på knappsatsen. Provar det först, och pustar ut. Med alla tänkbara utvägar genomsökta ringer jag ändå till supporten, det visar sig att vi fått fel leverans.
När jag tryck på läggapåknappen får jag känslan av att jag är ensam, kvarglömd som en nalle på en parkbänk. Går de 50-tal meter det är till kaffe maskinen och noterar varje tom stol. Kaffet är varm och smakar sämre än vad jag hoppats på.
Dags att stämplaut! Ha en fortsatt trevlig dag kompisar, kram på er!