I förmiddags passade vi på att sortera bort de sista bagglammen från tackorna. Teja var så duktig och samlade ihop alla 94 får i fållan så jag och far kunde börja väga lammen innan de lastades i djurtransporten. När jag är mitt upp i att arbeta så har jag så lätt att glömma bort tiden, så skönt att Martina kom och meddelade att jag borde verkligen fara till jobbet med det samma. Lastade de sista baggarna
Det är en sån där dag då det kryper i varenda cell, en känsla av att vara påväg någonstans men ansvarsrepen drar sig allt hårdare runt benen tills jag inte kan röra mig.
Jobbar över för andra gången denna vecka. Stirrandes på en kopieringsstapel tänker jag på sandhögen som ligger frusen där hemma oskottad. Det som jag trott att jag skulle ha hunnit för länge sedan. Jobba, ett sånt tidsödande hittepå. Vad mycke jag hade hunnit med om jag inte suttit här och stirrat på den där stapeln som kilobyte för kilobyte flyttar sig åt höger. 10min kvar nu, 15 min övertid, 30 min bort till de får jag lovat att klippa ikväll. Om bara de där kilobyten kunde jogga igenom kabeln istället för att krypa.
Jag ska bara…
Alltid detta jag ska bara, jag blir galen på jag ska bara. Skriker Alfons pappa i barnboken.
Han borde skrika lite på mig med, för det är tackvare ”jajamen det fixar jag” och ”Jag ska bara” som jag sitter här och glor på den stapeln som tillsynes fastnat på skärmen.
I morgon då ska det bli ändring, jag ska bara fixa det här först.
De orden yttrade och Teja börjar gräva och skälla. Innerst inne är hon nog en grävling.
Igår så kom svärfar upp från Örebro för att sätta sig bakom spakarna i grävaren. Vi ska rusta upp det arrende som vi har fått i grannbyn. Planerna är att det ska vara godkända åkrar i slutet på sommaren.
Idag får dock de klara sig utan mig då jag sitter fast på jobbet denna klämdag.
Bävern har varit flitig i vinter så det är mycket avgnagda träd som ska flyttas på och köras upp till markägaren. Men visst är det skönt när det inte finns tid till att ha tråkigt
Fredag, kontor efter kontor ekar tomma då de ”vanliga” arbetarna flexar ut och går hem. Själv sitter jag och läser ko-bloggar, beställer delar till min dator där hemma och drömmer mig bort till helgen. Vi ska ha en sån där ta hand om varandra helg. Ska se om vi kommer iväg en sväng till Sundsvall för att handla lite julklappar, fika och skrota runt så som man gör när man rör sig i en stad.
Hur det än ser ut på andra sidan fönsterrutan och hur många tomtar det än står i alla skyltfönster så är snart våren här, och med allt vad den innebär. För oss kommer det vara en tid av renovera allt från golv till väggar, flytta, planera och drömma. Ska bli så spännande att se hur det blir när det blir färdigt!
Ha en trevlig helg och kör försiktigt på alla moddiga vägar!!
♥ Wiktor
Äntligen tillbaka från en underbar bröllopsresa mer om den kommer senare när jag sorterar bilderna därifrån.
Spenderar dagen men dansande fingrar, en fredag på halvveckan sakta men säkert tar slut. Välkomnar den ändå, den där vardagen som jag längtar efter. Det är nu det finns plats för rutiner, frukostmackor och dammsugning.
Jag klev upp lite tidigare i morse ihopp om att hinna ikapp med saker på jobbet. Redan kl 6 dammade jag gång med att kasta iväg ett par mail.
Hur det sen blev helt tvärt om än vad jag från början planerar är ju självklart. Blir det någonsin så? Men jag lika anpassningsbar som en kameleont sätter mig i bilen och nöter ca 10mil extra.
Projekten hopar sig och jag välkomnar även dom. Allt på en gång nu kör vi!!
Med vitlöksmak i hela munnen sitter jag i mörkret på ett tomt kontor och försöker komma på en bra anledning att inte slänga mig på hojjen och åka hem. Det är ju trots allt sommar idag för en gångs skull. Tittar på datorn jag för tillfället kör handpåläggning på och inser att den kommer stå och tugga bitar en bra stund till.
Ska jag då sitta här och titta på?
Svaret är lika självklart som den ledande frågan, självklart inte!
Jag letar reda på min väska som vara innehåll är spritt över hela bygget. Fick även reda på idag att Martina fått jobb från och med augusti!!! Det går bra nu 😉
Då for ja!
Kram på er!
Det var en sådan här dag som allt verkade gå baklänges från början. Telefonen och plånboken glömdes hemma så jag fick halvvägs vända för att hämta dem. Jag missade avfarter, och kommer på efter ett par kilometer att jag skulle ha svängt. När jag vänder bilen för andra gången och kör tillbaka samma väg så ser jag flinande på klockan att jag är en halvtimme sen till jobbet.
Undrar hur den här dagen kommer att sluta tänker jag och noterar i huvudet att jag har en tid hos frisören. Kommer bergis därifrån utan hår och pengar precis så som det brukar vara.
Men med några snabba mail och en halv kopp nu mer ljummet kaffe är jag tillbaka på banan, kanske ska komma lite sent i morgon med, blir ju sjukt effektiv!
Koffeinet kittlar mina synapser till ett tillfredsställt tillstånd medan jag intalar mig att jag visst inte är beroende. Men må så vara tänker jag det är ju i alla fall inte heroin. Tänker en sekund till och inser att det är ju så man rättfärdigar ett beroende eller ett missbruk av alla slag. Följt av ”det är farligt att leva man dör av det” Eller ”man måste ju få leva lite också inte bara springa runt i joggingskorna och äta spenat”
Telefonen ringer, jag svarar, lyssnar, pratar och meddelar andra änden att jag jobbar på det, kaffet nu mera ljummet näst in till kallt. Ska jag hämta mig en kopp till? Väntar till lunchen tänker jag och finner mig två minuter senare på väg nedför trappen till kaffemaskinen. En dräng utklädd i kontorskläder, på de fötter där det brukar sitta gröna gummistövlar finns ett par lågskor i luftig modell.
Vant knappar jag in kombinationen på maskinens knappar av glas. En liten animation visar mig hur lång tid det är kvar innan jag kan ta mitt svarta hetvatten med malda bönor i. Jag tycker det tar för lång tid de där 15 sekunder det tar för kaffet att rinna ner i koppen. Minns jag inte hur lång tid det tar att få kaffepannan att koka på spisen? Jo visst gör jag det, men det är där hemma i klockans avslappnande tickande som jag kan njuta av att sitta och vänta på pannan att bli färdig. Här väntar det 15 blinkande mail jag ännu inte hunnit svara på och de ska minsann hinnas med innan lunch.
Koppen är klar och jag tar två steg i trappen upp tillbaka till mitt kontor, blir stoppad halvvägs då det är någon som behöver hjälp, jag sätter mig ned vid dennes skrivbord medan mitt kaffe i min kopp kallnar.
Sitter på en blå sliten kontorsstol med knarrig rygg och nött dyna. Jag väntar, det har jag gjort väldigt länge nu. Tittar på klockan, en hel kvart till har gått utav tittande på den blå installationsstapelns långsamma färd från vänster till höger. Jag ägnar en snabb tanke på hur lång tid sammanlagt jag kan ha ägnat mig åt just detta. Det måste vara dagar uppskattad jag det till och släpper ut en suck medan jag ändrad ställning på stolen, den knarrar i protest.
Hemligheten med att hinna med mycket är att utnyttja den här tiden till annat. Effektivisera mera! Rimmar jag för mig själv i det tomma kontoret, de andra har redan gått på lunch. Jag blir nog kvar här tills de kommer tillbaka, smått vrålhungrig men garanterat nöjd över att ha hunnit med det jag ska.
Fast det har jag ju inte alls! Hunnit med. Inte på långa vägar, skoluppgifter som jag borde lämnat in för längesedan har fått stryka på foten och ge plats åt arbetet. För hur i intressant det än må vara att utbilda sig är det ändå svårt för mig att stå emot en lön. Den månliga välsignelse som inträffar varje 25:e.
Något det har gått väldigt snabbt att vänja sig med.
Datorn plingar till, jobbet kallar dags att knappa vidare någon annan stans än på bloggen. Trevlig torsdag på er!
Så här ska det se ut när man ska spendera ett par timmar i fårhagen, tvär är det inte lika vackert väder här i hudiksvall som det var hos Adam på andra sidan Ålands hav där bilden är tagen.
Men visst ser det mysigt ut?!
Det hör ju lantlivet till att både bli solbränd och dyngsur. Idag väntas det senare, men enligt svensk lag så ska alla småttingar bära öronmärke. Två stora plastmärken som till en början får öronen att hänga.
Visst tar det emot att trycka dit märkena i de små mjuka öronen men man måste ju följa lagen. Hur kommer det sig att det är ok enligt lag att sätta fast ett främmande föremål i örat på djuret, men inte att märka fåren med ett jack. Då det efter att det läkt inte har några mer bekymmer av det.
Nu när de snart är märkta med öronlappar kommer en del slita sönder sina öron under sin livstid då de fastnat i märket någon stans.
Som fårklippare såg jag hundratals djur med delade öron. Ska vi inte fråga oss då om det är dags att ändra på reglerna för våra djurs bästa?
Percingdags! Så länge slipsnissarna inte ändrat på lagen så måste vi som djurägare märka våra djur på det här sättet.
Trevlig helg på er.