Kaos på E4 under större delen av morgonen. I tron om att detta skulle bli min sista resa styrde jag min lilla vita skåpbil i snömodden upp emot Sundsvall. Rutan klibbade igen av allt vägsalt och däcken tycktes köra på glass. Inte nog med att skillsen för att framföra ett fordon i full fart under sådana här förhållanden kräver Collin Mc Ray skills så envisades vägens elefanter (LASTBILSCHAFFISARNA) att det var en bra idé att tränga sig förbi med sina fläskiga lastbilar.
När skyltarna varnar om att här tar omkörssträckan slut då kommer mongoskallen på att det är lämpligt att köra om. MED LASTBIL! jag får då ställa mig på bromsen för att släppa in motorvägselefanten emellan mig och lastbilen framför. Med snömodd och is under sulorna blir min lilla vita skåpbil alldeles svag i knäna, här känns det som att jag är ute och åker i en lådbil av pappkartong. Elakt flinar jag åt ödets omedelbara karma då mongoskallen troligtvis brakat in i mitträcket några mil senare och tvingar hela Europa väg 4 att snällt stå och vänta i två timmar innan bärningshjältarna lyckas bärga bort skiten, eller ja inte ens det, bärga bort den från södergående riktning vi andra fick glida in i ett litet samhälle för att köra en alternativ väg. Snudd på 3 timmar försent kommer jag snäll som humlan Ferdinand satte sig på äntligen till jobbet. Lovar härmed att alltid köra försiktig när någon slafsat glass på vägen, karma är inte att leka med. Livet kan vara alldeles för underbart för att kasta bort det på en moddig motorväg, ta det försiktigt där ute det är skönare att komma fram säkert än inte komma fram alls.
Peace…