Så här i novembermörkret fattas det bara en sån här låt som värmer och lyser upp i den alldeles kolsvarta natten. Denna låt är en av deras bästa, lyssna och njut!! Hoppas ni får en trevlig helg och ta hand om er!
Bandet heter förresten fuffens och ni hittar massa mer gosaker från dom HÄR
Jag känner mig lite som Fantomen, med kalsongerna utanpå brallorna tar jag mig an alla dagens utmaningar med stort mod. Ge mig en utmaning vad som helst och jag fixar det! Idag är det jag som är killen hela dan. Jajamen, det började med att jag cyklade 10km till jobbet i snorottan. kl 05.00 ringde Martina och väckte mig. Efter en sabb macka och en kopp te drog jag på mig mina lila tajta brallor och krängde på mig kallingarna utanpå. Tog min vita springare ”läs cykel” och gav mig iväg i rasande 15km/h mot jobbet.
Nu dags för lunch tror jag ska skjuta mig en antiloop det ska bli gott.
Pew pew!
Det började pirra ordentligt i magen när bara minuter av tentan återstod, i det stora hela hade den känts rätt ok ändå men man vet ju aldrig. Klicket på lämna in knappen avlöstes med en lättad suck. All denna vånda i onödan! Överraskade mig själv med att spika tentan i dag. Vill inte på något sätt på så att tentan var lätt men mer mallig än så här var det längesedan jag var. Har nu återfått lite energi till att beta av de sista måsten som är kvar i den här kurs delen. Tänk hur snabbt allt kan vända, igår trodde jag att jag skulle stirra på ett underkänt, känns bra att jag har fel i bland. Ska snart ut på en promenad med Skorpan och njuta loss, får ta på mig ett par ordentligt tunga skor nu när axlarna känns så lätta, jag vill ju inte blåsa bort.
Snart står jag där med den välbekanta känslan i magen, publiken nedanför scenen fyller luften med ett tjockt mummel. Intalar mig själv att jag inte är nervös, har ju gjort det här hur många ggr som helst. Vi står i en ring, håller fram händerna och likt ett fotbollslag som peppar inför en match skriker vi högt Åååh RYSSLAND!! En ritual vi ägnat oss åt i snart 10år. Underlig ja men den funkar bra. Brun, Hati, Raab, Elin, Isak, går ut en efter en sen jag och sist Britta. Nu står vi alla där på scenen och spelar av ren reflex, där precis då är vi ett. En bubblande kittel som kokaröver i en dansande explosion. Mcknuttar som tanter, dagisbarn som kostymsnubbar ingen kan stå still. Var enda en har ett svettigt leende i ansiktet medan de dansar.
Nypåstigna Söderhamn! Hör jag konduktören säga.
Det började för några månader sen, det lilla pirret. Spännande och helt oskyldigt låg det där i maggropen och gjorde sig bara påmind på dagen när det var som soligast. Men ju mer jag tänkte på det där lilla pirret, kände efter vad det var egentligen som pirrade kunde jag tillslut inte tänka på något annat. Det lilla fröet som busade i magen på mig spred sig lika snabbt som snön smälter under varma vårdagar tills den sprakade som sockerdricka i hela kroppen. Jag fick svårt att sitta still, började äta mindre, tänkte inte så mycket mer längre utan bara kände efter. Sus i öronen och en fånigt flin fastklistrat över ansiktet gled jag igenom dagarna på topphumör. Jag började svara i telefonen med en lenare röst. Någon stans inom mig började hoppet sakta växa fram, sakta knappt märkbart med det fanns där. Började skriva SMS snabbare och oftare i samma takt som det fåniga flinet blev bredare i ansiktet. Människor i min närhet började besvara mitt leende med frågor och minst lika stora leenden. Jag kunde prata i timmar mest om allt möjligt, allt för att undersöka om vi två kunde bli ett oss. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att inte falla som en pannkaka som missat stekpannan rätt ner i furugolvet. Sen kom den dagen jag så självsäkert sett fram emot i flera veckor. Längtat och fantiserat om men ändå inte vågat hoppas på att den skulle hända. Med sockerdricka i hela kroppen, hjärnan full av fluff och det enda ljud som jag kunde få fram var flickaktiga fnitter kliver jag på tåget som ska ta mig till dig. Som ett kvitto på att du finns på riktigt och inte något jag fantiserat ihop. Jag ringer dig redan efter 5 minuter på tåget fast jag vet att jag inte borde. Vill ju inte verka för framfusig och desperat, men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Telefonen brann i mina händer, jag samlade alla mina krafter för att inte trycka på snabbuppringningen, sen slog jag numret. Innan jag hunnit med att fatta vad jag precis gjort svarar din lena röst i andra ändan. – Hallå?…
– Eeeh.. Hej det är jag, har precis klivit på tåget. (Fuck tänker jag klart du vet det. Jag har ju tjatat om tiden redan sedan igår.) Men du svarar glatt med ett ”jaha” Jag erkänner att jag är skit nervös, fast jag inte borde. Jag vill ju inte att du ska märka det, ändå hör ´jag mig själv säga. -ghaa vad nervös jag är, men det ska bli så skönt att träffa dig. Du erkänner till min stora lättnad att du också är nervös. Tåget bromsar in och jag tar ett litet skutt ner på perrongen. Tänker att detta kan gå hur som helst, tittar åt höger, åt vänster och går sedan däråt.
Hela världen stannar, sånt här händer ju bara på film tänker jag. Du kommer emot mig med ett stort varm leende och jag faller. Rätt ner i furugolvet ”PLASK” som den pannkaka jag lovat mig själv att inte vara. Från och med den stunden har sockerdrickan i min kropp stannat kvar. Bildat en varm underbar känsla i bröstet, ett hopp och en längtat till framtiden har tänts. Jag vågar nu drömma om att förverkliga mina drömmar. Drömmar där du och jag är ett vi.
Älskar dig Martina <3
Det var med ett förvånansvärt lugn jag vaknade bredvid min flickvän i lördags morse. När jag i fantasin föreställt mig denna dag hade jag varit helt trasig i skarvarna av nervositet och skumma nojjor. Så här i efterhand är jag faktiskt glad att det är över. Och att de svarade ja till varandra såklart.
Natten innan hade vi kommit i bil norr ifrån med ett spelning i kroppen och halvbra sömn på bäddsoffan kände jag mig tacksam över att det inte var jag som skulle till frissan i snorottan. Istället låg jag kvar lite extra och kände mig så där läskigt ledig som det bara går att göra på lördagar. Frukosten intogs som vanligt hemma i Blästa, alla var för sig beroende på morgonhumör. Far först såklart, redan innan min käre syster ens funderat på om klockan skulle ringa hade han sippat i sig morgon koppen med Engelskt frukost Te, stoppat ner sina slitna vardagsstrumpor i tofflorna och iklädd kalsonger, flanellskjorta inte så mycket mer än så knallat ut till pannrummet. När de flesta djuren är matade börjar fler vakna till liv inne i huset. När jag springer de tre steg det tar för mig att ta mig in till mina föräldrar ifrån lägenhetsdörren där jag spenderat natten halkar jag till i det våta gräset och de gamla träskorna som knappt sitter ihop faller av. Jag lämnar kvar dom där, låser upp dörren med nyckeln som sitter kvar på utsidan i låset och går in. Då kommer regnet, ”det bara pissar ner” som en go vän från Göteborg skulle sagt. Jag och Martina fick uppgiften att knyta upp björkriset som skulle kanta gången upp mot kyrkan och få det så där bröllopsfestligt, medan min bror och en god vän till min syster fick en något mindre blöt uppgift. Undertiden som jag knöt med blå skrynkliga fingrar björkris efter björkris så hade Elias åkt bil i ca 3 min lämnat en kudde och sen kommit hem igen. Jag upprepade för mig själv hoppas det slutar regna, hoppas det slutade regna. Hur som, helt plötsligt var den lugna förmiddagen förbi och jag som gått där och inte funderat över varken slips eller stryka skjortan kom på mig själv att inte veta var mina kläder var. Lyckligtvis svarar bruden mitt i fotograferingen att hon hade städat lite och att min slips inte alls var uppäten av en hund eller så utan den hänger på dörren till badrummet. När nu allt var funnet bytte jag om snabbare än stålmannen som den rutinerade musiker jag är. Tog Martina i handen och åkte upp till kyrkan. Väl där framme på första bänken ca 3 min innan de förväntas komma in så slår det mig. Jag slår mig, på benet asså. Konfettikanonen!!!! Skit jag hade glömt den! Typiskt mig, tänker jag och ursäktar mig med ett ” jag kommer snart” Möter brudparet i farstun och ler lite skamset att jag glömt något. Kör sedan som om jag stulit bilen hem och hämtar konfettikanonen. Åtta minuter från bänken – hem – tills jag åter sitter på första bänkraden igen. Kenny Bräck hade sett ut som om han körde ismaskin om vi tävlat där. Så börjar musiken spela, de tågar in med mungiporna ihopknutna ovanför huvudet. Svarar JA på pastor Sunes frågor och är därmed gifta makar Trolin. Vackert! Hur sedan festen blir kan jag bara hinta om. Ni som känner min syster och inte var där kan nog gissa er närmare till den galenskap som det urartade till. Hon skrek så hon blev hes, dansande så fötterna ömmade och skrattade så sminket kladdade, ja jag tror hon var nöjd. Jag hade dagen till ära försökt mig på att skriva lite på vers, något jag helst inte gör men tänkte att det är lite utav en tradition i släkten. Och såna om de är trevliga ska man vara rädda om. Återger den här fast bara i text och helt utan handsvett och nervösa eehumn.. och eeh..
——-
Jag vill inget hellre än att bita tillbaka i en av dina skinkor men
hejdar mig nu när det är fest och allt. Tar istället och berättar om
den gången då… Nä den har alla redan hört. Läser en dikt istället
Ok här kommer den.
Det brukar ju vara vår mormor som läser upp detta men nu får jag
fortsätta berätta.
Om den lilla feta näktergal som jag ibland så elakt kallat för val.
Har nu växt upp och vacker blivit lyssna nu på vad jag skrivit.
Att nu du sitter där med värsta fina klänningen, detta kommer du
minnas som skrynkliga kärringen. Nu hoppas jag på många saftkalas för
både Egon, Einar och Clas.
För det är väl det era pojkar små ska heta, åh som du såg ut blir det
garanterat feta!
Nej nu blev jag ju så där elak igen det var ju inte alls det som var meningen.
Visst är Anders trots allt en hyvens kille ååh ja ser ju att det
tillslut blev som du ville.
Dina pojkar växer säkert opp till snubbar som jobbar på topp. Högt upp
i näringslivet hoppas jag att de minns det som nu är nedskrivet.
Att jag älskar ju dig min feta näktergal och allt som varit vårt. Det
har jag aldrig riktigt sagt, har känts så knöligt så svårt.
När nu det äntligen är sagt är det dags för mig att sluta rabbla,
Ja för hur kul är det egentligen att höra sin gamla brorsa babbla.
Låt det istället bli taberas trotts att vi saknar både Egon, Einar och Clas!
Otroligt nog verkade de på festen gilla det men så här i efterhand är den inte lika ball som den kännes när jag skrev den. Tror dock att den funkade i det syftet att göra systeryster glad iallafall.
Tack alla ni som hjälpte till att göra Ellen och Anders dag till en av de bästa i deras liv!
/ Kram på er
Jag ser den först i ögonvrån, snabbt knappt märkbart. ”Visst var det?… Jo det måste det ha varit. ” tänker jag och lyssnar efter något ljud som skulle kunna avslöja vart den är någon stans. Det hörs ett litet prassel, snabbare än Fantomen kastar jag mig ner och fångar lyckan med bara händerna. Länge har jag varit utan lyckan men nu när jag äntligen fångat den, släpper jag aldrig taget. Håller hårt men ändå inte krampaktigt, med ett stort leende utkletat i hela ansiktet smittar jag. Lyckan jag fångat räcker åt alla, ju fler som jag få dela den med ju större blir den. Så känner du dig lite nere, eller bara är lite små seg är du varmt välkommen hem till mig så utlovas en stor kram samt fika. Jag lovar att alltid ha ett extra kaffepaket i skåpet, man vet aldrig när det kommer fika sugna passapåumgåsbesökare. Utanför mitt hus ska jag ha en hammock med plats för en till. Det är bara att slå sig ner om du känner kaffetarmen knorra eller bara vill sitta å ljuga en stund. Välkommen!
Vaknar till lite halvt av att solen träffar mig i ansiktet igenom fönstret, där utanför leker syrenen i den varma gryningen vackert tänker jag och somnar om. Nästa ljud jag hör är ett välbekant smatter av tassar som snabbt rör sig över golvet för att sedan för en sekund tystna. Exakt just precis i det ögonblicket är jag klarvaken, ett ögonblick där jag hinner le och tänka godmorgon innan ögonvrån fylls av något lurvigt som sedan dimper ner på mig och jag blir ”varsamt” väckt med tassar/tunga/buffande och skuffande och något som säkert skulle kunna kallas sång i hundvärlden. Att ett sådant djur som hunden kallas för människans bästa vän är ju inte så konstigt. Jamenar dom blir minst lika glada av att se dig efter 2 dagar som efter en kvart. Sånt smittar av sig, den energifyllda otåligheten, glädjen, spring i benen, pälsen (ah den är ju överallt ;O ) Så fort jag ser en hund så ler jag, blir genast en liten pojke igen som springer med en pinne i handen hemma på gården med vår gamla hund Tina. En hund som kunde konsten att låtsas som ingenting så fort man pratade om henne. ”Jag tror att Tina ätit upp min macka!!” Hon svarade varje gång på liknande frågor med att ignorerade titta ut igenom fönstret. Hade hon kunnat vissla är jag bombsäker på att hon gjort det. En hund som spelade fotboll, hoppade som en gasell och just det skämdes lika bra som en diva. Jag har svårt att tänka mig mitt hem utan en fyrbent lurvig sak som kommer smattrande över golvet precis innan väckarklockan ringer. Måste nämna att jag alltid velat ha en Sankt Bernad, ska det vara så ska det vara ordentligt eller hur? Hur vida jag skaffar mig en hund till eller inte beror lite på vart jag lägger min dörr matta. Men det lutar åt ett gult hus med vita knutar, dubbelgarage och flaggstång! Bara att ramla in om du är sugen på nybakat, saft och kramar. Välkommen!
Jag kan inte varit mer än 6år och en sommar när jag med hjälp av min kära farmor och en skrivmaskin knackade in mitt första kärleksbrev till en flicka på förskolan. Jag tyckte hon var så söt, så ett litet brev inte större än en postit lapp nedstucket i en vitt kuvert var ett måste. Farmor Alice satt tålmodigt bredvid sitt lille gossebarn och bokstaverade SÖT och GULLIG. Jag minns hur det kändes i magen, läskigt men bra. Jag tryckte mina små pojkfingrar mot de svarta skrivmaskins tangenterna, följde med ögonen metallarmen som slog fast en bokstav på den lilla papperslappen. Fascinerad av hur skrivmaskinen fungerade glömde jag bort att byta rad så en bokstav hamnade utanför. ”Vi börjar om” sa farmor och började bokstavera igen.
Jag fick ett eget kuvert som jag stoppade ner mitt viktiga brev i. Det var ett sånt där kuvert med ett litet fönster på som man får till bankpapper och räkningar. Men då visste jag inte vad sånt var utan var bara mallig över att ha fått ett kuvert med ett eget fönster på. Jag var noga med att inte vika det när jag stoppade ner brevet i ryggsäcken. På bussen satt jag bara och tänkte på hur i hela friden jag skulle våga ge henne det där brevet. Jag vet inte om man fortfarande tar fram ett litet kort i taget med olika frukter på för att hålla ordning på alla barn som ska springa till sin ryggsäck och hämta sin frukt. Men så gick det till på vår förskola i alla fall. Vilken frukt jag hade med mig denna dag har jag glömt men när min frukt drogs upp och sattes på filttavlan sprang jag det snabbaste mina små 6års ben kunde ut till hallen för att hämta inte bara en mosad banad utan brevet. Jag gömde det under tröjan så att ingen skulle se, frukstunden tog slut och det var dags för oss barn att springa av oss utomhus. Nu passade jag på, jag sprang ikapp henne ute på gården och sträckte fram brevet utan att våga säga ett pip. Men raka armar och blicken fastnaglad vid mina kardborrsskor väntade jag på att hon skulle ta brevet ur min hand. ”Vad är det här?” frågade hon, jag sprang där ifrån.
”Kom hit alla barn!!” ropades det och jag fick avbryta mitt uppdrag att fördämma diket med jord och stenar. Som små möss sprang vi mot fröken och samlades runt om, redo att när som helst börja leka någon spännande lek. Till min stora fasa håller fröken i MITT brev. Jag känner igen det lilla kuvertet med det egna fönstret på, kalla kårar går igenom kroppen. Jag vill inget hellre än att utplånas från jordens yta av en barmhärtig himmelsfader med en blixt i huvudet när jag hör de första orden från brevet läsas upp för HELA klassen. Jag förlät aldrig henne för det där. Det har jag inte gjort än idag, och om sanningen ska fram tror jag inte att jag kommer göra det alls. Vissa saker måste man respektera trots att det kommer från ett litet gossebarn.
” Hördö öcken de e´?!” Säger en välbekant röst i andra änden av telefonen. ” Men är det inte Öskar?” Svarar jag och ett glatt ”Ehjooo” kommer till svar. Mannen jag pratar med är en gammal kund till mig. Han har några får i en liten by några mil utanför Hudiksvall. Av byborna kallas han Sprint Öskar, ler åt det komiska i att den där halta glada gamla gubben har en smeknamn som har med löpning att göra. Det är en väldigt varm människa som trots krämpor möter mig varje gång med ett leende. Han berättar historier om hur det var att köra lastbil mellan Delsbo och Hudik på 50-talet. För att komma upp för de branta backarna var de tvungna att sitta på en av stänkskärmarna med fingrarna i motorrummet och på så sätt kräma ur skrället några extra hästar. ”Hähee jaa, vi hängde som ena f`lagger på sia” skrattar han och tar en stor tugga av i en av sina nyinköpta muffins. Förr tillbaks hade Oskar en papegoja som hette Hugo ”Den du smuggla ja hem i inneficka!”. Han kunde härma mopeder, skrika högt och retas genom att knäppa med näbben i bur gallret. När Hugo retat upp Oskar tillräckligt eller Öskar som han själv säger utbrister han ”Men nu jätte du sluta fa´leäs anarsh kömma stor näbb!” Så haltar han iväg efter en damvippa i flera färger och kör ner den i buren. Hugo blir tvär tyst och hoppar snällt in i buren och sätter sig i ett hörn. Det ser lite ut som om han skäms över att retat upp Öskar så pass att stornäbb kom. Jag myser, just det här kommer jag alltid att minnas. En historia ni som stått ut med att umgås med mig kan utan och innan. Jag försöker härma honom så bra jag kan men hör att jag är bara nära, men hoppas att den värme som Öskar sprider om kring sig smittar även på fler. Om jag lyckas bli en gammal gubbe så vill jag bli lika glad som Öskar. Flina så bara två springor syns till ögon, kanske skaffar jag mig till och med en Hugo vem vet. Fram tills dess är det bara att nämna Öskar så kommer jag dra replikerna för er.