Har lyssnat på Mark Levengoods sommarprogram känner mig nu både lite gladare och lite snällare än innan. Jag satt ensam på jobbet och skrattade flera gånger för mig själv. Han berättar med en värme och en humor som gör att man kan inte annat än att tycka om honom. Jag hade turen att träffa Mark en kort stund under inspelningen av en deltävling i melodifestivalen 2004 i Sundsvall. Han kom och satte sig vid oss och småpratade lite under den tid det tar att dricka upp en kopp kaffe ur en pappmugg och stoppa i sig en torr kanelbulle. Nu känner jag ju inte Mark men jag inbillar mig att han tror det bästa om alla tills motsatsen är bevisad. Till skillnad från en del av mina bekanta som fungerar tvärt om, tråkigt kan jag tycka men så fungerar vissa. Men skulle inte det vara trevligare med lite mindre misstänksamhet, ”Jag litar inte på dig” och fördomar i allmänhet. Det låter hur slitet som helst, och jag kan bara gå till mig själv för att konstatera att det är väldigt svårt att ändra på något sådant, men det går! Den som påstår sig vara helt fri från fördomar ljuger antagligen. Fördomar är ju en överlevnadstaktik för att förutse faror i omgivningen. För den sakens skull tycker jag inte att det är ok att tro att man ska bli påhoppad bara för att man möter ett gäng med högljudda killar en sen natt. Trotts det så händer ju faktiskt sånt skit dagligen, så det är kanske inte så konstigt att hjärtat slår lite fortare när jag hör steg av dom bakom mig när jag går hem i mörkret. Jag önskar att jag slutar fantisera ihop en massa blodiga hemskheter en dag, det gäller väl bara att öva mig. Jag kommer ju från den lilla hamnstaden Hudiksvall, där ifrån kommer ju den numer välkända teatergruppen Glada Hudik teatern. Dessa underbara människor har lärt oss alla att se varandra genom andra ögon. Leva i nuet, det går inte att göra bort sig, det är ok att vara annorlunda och att fördomar går faktiskt att övervinna! Från att ha setts som mindre värda och undangömda på olika institutioner har de nu gjort stor succé från Hudiksvall till New York och är nu de största marknadsförarna av Hudiksvall. Jag tycker det är nyttigt att fundera en stund över om det jag tror mig veta är något jag vet egentligen eller om det bara är vad jag tror. Är det något jag hört någon annan säga eller har jag tagit faktiskt reda på det själv. Övar mig på att respektera och tycka om de i min omgivning, det tror jag man aldrig kan bli för bra på, och ett vänligt leende eller ett uppmuntrande ord sprider sig. Fick tex. igår beröm på omvägar, vilket värmer kanske ännu mer än om jag fått det rätt i ansiktet. Det är så lätt att bara tänka vassa armbågar, karriär och lön att de vänliga orden försvinner mellan stress och avundsjuka. Låt oss öva oss på att skämmas lite mindre, älska lite mer och strunta ifall grannens gräs är grönare det måste ju ändå klippas hur grönt det än är, njut istället över utsikten av grannens fina gräsmatta 😉
Sitter återigen på ett skumpande tåg, med trötta fötter och vilsna medresenärer. Ett vad jag gissar handbollslag bestående av små tjejer som har svårt att hitta var de ska sitta någon stans tjattrar högt. Två av tjejerna tittar sig uppgivet omkring och har ingen aning om hur de ska få den där tjocka gamla gubben att flytta på sig. De viftar lite med sina biljetter och viskar till varandra vad de ska göra. Jag hör vad de säger och frågar den tjocka farbrorn vad det står på hans biljett, det visat sig att han sitter på rätt plats och att tjejerna sitter bakom varandra. Jag frågar då om farbror kan tänka sig att sitta på en av deras platser, han flyttar på sig med ett självklart och en del pustande innan han sätter sig ner igen. Så lätt det är att hjälpa till ibland tänker jag och föreställer mig iklädd stålmannens tajta kläder. Men när jag varken kan flyga eller stoppa skenande tåg får jag nöja mig med att hjälpa till med de små sakerna här i världen. Om nu det är något som räknas. Högtalarna sprakar till och vi får höra att tåget är INSTÄLLT! Besviken inte förvånad rafsar jag ihop mina pinaler och kliver av. Det är nu det händer, svenskarna börjar helt plötsligt prata med varandra. Det pustas här och muttras där. Men de pratar iallfall med varandra. Sånt är ovanligt på tåg. Men mindre minuter kvar än vad som hinns springer vi med väskor och fågelburar åt det håll som tågpersonalen lovat oss att det finns ett annat tåg. Hittar med andan i halsen rätt perrong och kliver på ett knökfullt tåg utan luftkonditionering. Varmt men jag gillar’t! Och i den här vagnen pratas det om jobb, barn och försäkringskassan. Tittar ut över ett sommarsverige, grönt och folktomt. Tänker på hur det kommer vara att sitta där i kyrkan och se lillasyster kanin, den feta näktergalen gå uppför altargången. Känns lite overkligt men fantastiskt roligt! Jag gillar bröllop, och på systers kommer jag gå med mungiporna uppe vid öronen hela dagen. Tänk att hon växte upp före mig…
Nu är det dags för att i sista stund (som vanligt) planera lite vad jag kan tänkas göra på festen. Tills dess, kram på er!
