Sätter yoghurten i halsen när den välklädde reportern meddelar att under dryga 20 timmar har Greenpeace haft pyjamasparty inne på Ringhalsområdet. Hur kan något sånt här hända? Frågar sig jag och förhoppningsvis resten av världen.
Senare på lunchrasten disskuterar vi hur det kan komma sig att det är svårare att smuggla in en flaska sprit på Solvalla än att övernatta inne på området på ett av Sveriges kärnkraftverk!
Greenpeace har fått fram de dom velat. Han som blev intervjuad i direktsändning erkände för hela morgonsoffan att nu var det dags att gå ut från den vindsvåning hans ”parner in crime” hade övernattat i.
Detta är inte heller första gången de gör ett besök på området. För två år sedan gjordes även då ett liten besök.
Nu hoppas jag bara att det blir en ändring till det bättre.
Världen snurrar med bruten fart, kalendern, mobilen, nyckar och komihåglappar. Allt fortare och fortare tills de suddas ut till stäck och färger. Jag ser ingenting längre bara en gröt av uppgifter och löften. – Jajamän, klart jag kan fixa det! Hör jag mig säga och i samma mening funderar jag på hur jag ska hinna med. Kvällen kommer och jag har då hunnit med mer än vad jag trodde var möjligt. Precis så som man säger ”vill du ha något gjort fråga den som är mest upptagen, han har tid”. Det ligger en hel del i det, jag behöver nog lite stress och en fullproppad kalender för att jag ska vara effektiv. De veckor som kalendern är några kilon lättare finner jag mig själv skjuta upp saker till morgondagen.
Vad är det som tar emot ibland? Vad är det som får mig att låta bli att ringa de där samtalen? Jag vet ju att det är bara att ringa så är det gjort, ändå sitter jag där på den sista dagen innan deadline och funderar på varför jag inte ringt innan!
Kommer framförhållningen med erfarenhet eller är det något man måste bestämma sig för att skaffa sig?
Jag hoppas på att jag bättrar mig på det här. För vem tycker om att alltid vara ute i sista stund?
Nu ska jag lämna tillbaka en bil jag tacksamt fått låna i en hel månad.
Trevlig måndag!
I skrivande stund knackar jag hastigt ner de svarta tecknen på det digitala pappret i hopp om att det ska fasta något vettigt. Det ligger inga suddsmulor intill mitt digitala papper, allt redigeras och görs om i ett par ögonblick, inte ett spår finns det kvar från det som stod där innan. Har det lett till att man nu skriver slarvigare? Att det finns ett uns mindre tanke bakom orden på det digitala pappret än om det varit skrivet i bläck.
Bläck går inte att sudda, bläck går inte att redigera med ett stift + home
Det var inte meningen, men rätt som det var så läste jag fruktansvärda texter som andades hat. Det gick att ta på det svarta kalla hatet. Rakt ut var texten så städad det bara går när någon försöker linda in sitt egentliga budskap. Min puls steg, jag började känna mig lite yr, nästan illamående. Varför?! Hur kommer det sig att en människa kan känna detta han? Och mot människor han inte känner, eller ens kommer att träffa. Varifrån kommer tron på att alla problem går att skylla på alla andra?
Jag måste sluta mitt i texten, så outhärdligt, oförståeligt, oförlåtligt. Det kalla hatet satt kvar länge i mig. Är mr Hat med stort ”H” rädd för förändringar? Att om det bara kunde vara som det alltid har varit så kanske världen har en chans. Att om det inte kommer in fler folk i Sverige så kommer det finnas jobb så det räcker åt alla. Kanske tror han att det inte finns något val. Att om han inte är aggressivt offensiv, en hatare helt enkelt, så kommer alla de där andra vara det. De okända, det där farliga, de som tar våra jobb, snor våra saker, bränner våra bilar, tillagar vår kebab, kör vår taxi, utbildar våra barn, räddar våra liv. Det där sista vet han innerst inne men han vill inte erkänna det, inte så någon annan märker det i alla fall. För tänk om det skulle vara så att de inte är så farliga som han tror? Men osäkerheten gör att han fattar beslutet att slå först och tänka sen.
Hur många argument alla ”haters” kommer med så går det faktiskt att älska sin nästa. Låt oss tänka lite naivt. Tänk om alla verkligen skulle älska sin nästa? Hur skulle världen se ut då? Ja den som säger något annat än underbar måste verkligen tycka om att hata.
Nä kompisar, lova mig att ni gör vad ni kan för att sprida lite kärlek där ute i den kalla stora världen. Jag lovar att spridd kärlek kommer tillbaka. Det är inte bara en sliten lite mening, prova! Det är så mkt lättare att leva med varm kärlek i själen en med kallt hat. Gör något osjälviskt och njut av den mjuka känslan. Krama någon som ser ut att behöva det, (mest en hater de är nog de minst kramade människorna).
Rätt som det är så kommer den värme du spritt runtomkring dig komma studsande tillbaka. Kanske när du behöver den som mest. Hat är verkligen en sjukdom! När det väl har bitit sig fast så sitter de där. Det kalla svarta hatet och smittar av sig på allt. Det är alltid lättare att hata något andra gången och det mest otäcka av allt är att det går fruktansvärt fort att lära sig hata och att applicera det på allt. Till slut finns det inget kvar som är värt att älska.
Nu är det inte helt kört för mänskligheten. Det är nämligen så att motsatsen funkar ännu bättre. Det är lättare, trevligare och framför allt roligare med kärlek. Som att vara ny kär, det finns inget i hela världen som är farligt. Inga hus behöver målas om och att få en P-bot känns som en belöning.
Människor i min omgivning är inte jobbigare än vad jag tillåter mig själv att tycka.
Det går att hitta något trevligt i nästan allt. När du väl spräckt det hårda skalet på den du ogillar så kommer du hitta allt fler saker som går att tycka om. Vem vet ni kanske tom blir kompisar i slutändan.
KRAM / Wiktor
Har suttit en lång stund i kväll och utforskat winamp, ett kärt gammalt återseende. Det var säkert minst 10år sedan jag använde det senast, men efter att ha sett programmet på kollegans dator bestämde jag mig för att ge det en chans till. Sånt kan ju faktiskt vara roligt, en liten flykt in i nostalgins värld. När jag satt där och nötte ctr+e var jag med ens tonåring och program som Kazaa och Napster var det hetaste som fanns. Lunarstorm var stället man hängde på. Jag minns fortfarande den elektroniska melodin som det svarta modemet gav ifrån sig när det skulle ringas ut på det stora Internet. Hör du det också? Duurdudnnuuuuee. skchhhhhhh.blip
Det var en annan värld där på andra sidan telefonsladden. Jag kunde sitta och fantisera om alla de miljontals bitarna som färdades igenom sladdarna för att sedan ploppa upp som bilder på min dataskärm. Nu är både din skunk, ditt apberg och din lunar borta. Uppätna av större sajter med mer trafik och dyrare annonser. Tror det är bara bilddagboken som har överlevt men nu under ett annat namn. Dayviews eller något sådant heter det nog. Som ni kanske vet så tog jag bort mitt facebook konto förra året, vilket så här i efterhand mest har för med sig positiva saker. Jag pratar mer i telefon/skype med mina nära vänner och då menar jag mina vänner inte alla de 300 hundra på min ”vänlista”. Det enda jag saknat hittills är att en del sidor använder sig av Facebooks openID för att logga in eller prenumerera på tex en video blogg. Även det super populära musikprogrammet spotify använder sig av facebookID. Där går det dock att klara sig utan det om man vill.
Vem vet kanske är det något annat som tar över efter Facebook. Vi vill ju vare sig vi erkänner det eller ej, alltid hitta nya spännande saker. Kanske inte direkt på stört men när grannen, kompisen och till och med syrran hoppat på det där ”nya balla” ja då vill ju inte ens du vara utanför. Kanske blir det inne att synas så lite som möjligt på nätet? Ett så kallat ”digitalt självmord”. För visst är det och kommer säkert vara en bra tid framöver roligt att hänga på nätet. Men det kanske inte är så dumt att fråga sig ifall det har hänt att man prioriterat bort ”IRL” för att hänga på Lunar eller vad det är nu du gör 😉
Ironiskt nog kanske du hittat hit via Facebook.
Jag har funderat på om facebook är något för mig, det blir ju såklart vad man gör det till, ett liv eller bara ett verktyg för att kommunicera med bekanta. Själv har jag funnit mig själv på sajten mer än vad som kanske är nyttigt. Timmar av tristess måste ju slås ihjäl på något sätt eller hur? Facebook har varit en sådan sajt för mig. Är osäker på vart den osynliga linjen drogs någonstans men en dag suckade jag bara när jag såg 32 nya ”händelser” samt alla låtar som kom i en ständig ström från Spotify eller alla kommentarer som skrivits.
Bestämde mig då för att ta en timeout, kolla ifall jag kunde vara utan allt brus. Det är lite som att sluta titta på TV, man kanske missar några bra program men samtidigt en väldans massa skräp. Om du tar dig en rejäl funderare på vad det är du gör där på ”fejjan” egentligen så kanske du som jag kommer på att det mest är ”spionage” på bekanta eller en jakt på uppmärksamhet. Mitt i alla förfrågningar om ifall jag ville gå med i gruppen för hungriga kaniner i Stockholm eller hjälp till att ha ihjäl någon i ”Mafia Wars” kom det faktiskt ett och annat trevligt -Hej hur är det med dig? Visst var det roligt att höra från någon gammal klasskompis eller titta på bebisbilder timme ut och timme in. Men vad är det för fel på att lyfta telefonluren och ringa till sin vän iställlet? Kan det vara för att det då blir personligare än vad som känns bekvämt? Är det då meningen om ens alls nyttigt att man ska ha kontakt med de personerna då? Självklart kan man med lite tips och trix styra sin fejja åt olika håll.
Frågorna blir i alla fall allt fler ju längre jag funderar och svaret blir alltid det samma.
– Nej jag VILL INTE!
Det ska inte vara ett måste att hålla kontakten med sina vänner utan ett nöje! Facebook är bra på många sätt men det slutar alltid med en gröt av brus och tjatter.
Vad jag tror, och detta är bara min egen enkla åsikt så ha Facebook sett sina största dagar. Om det nu är sant får vi ju se, jag tror inte att Facebook bara upphör att försvinna de är de för stora för. Men mindre trafik på deras sajt kommer de få räkna med. – Det blir bara för mycket till slut, har det sagt till mig.
Hur gör man nu om man vill ta bort sitt konto? Det har tidigare varit riktigt krångligt med mailande hit och dit, ta bort alla kontakter en och en mm. Då pratar jag om att ta bort det helt inte bara inaktivera det. Men en enkel sökning på nätet hittade jag den här länken. Kom ihåg att vara inloggad på DITT konto innan du klickar på länken samt att du ska vara riktigt säker. Det kommer att försvinna helt och det går inte att få tillbaka.
Varför ska man då ta bort sitt konto? Ja det är ju helt upp till var och en, men i mitt fall gör jag det för att det inte känns intressant längre. Jag äger en telefon och träffar mycket hellre mina vänner IRL, gamla som nya är varmt
välkomna att ringa/smsa eller maila.
Nej för min del är Facebook ett avslutat kapitel. Det är bara och lyfta på hatten och tacka för de år som varit. Tack och adjö!
Det kommer in en man i väntsalen och letar i soptunnorna efter tomburkar. Jag som precis avslutat min dryck ger man en burken, han hade ju ändå plockat upp den ur soporna. Det finns ingen skam i hans ögon, bara ett tacksamt leende får jag när han tar emot burken. Det är fler människor i väntsalen, mannen som sitter mittemot sneglar åt vårt håll. Bara ett ögonkast men tillräckligt länge för att jag ska hinna uppfatta det. Undrar vad han tänker, ser han mannen med burken nu först när jag presenterat honom för rummet? Eller tycker han att jag är udda som bryter hans vardagsbild, man ska inte prata med folk som letar i soporna.
Men de har också kommit skrikande till världen som du och jag. Det har bara hänt oss olika saker fram tills nu. Mannen med burken går ut ur rummet och försvinner i det som finns kvar av november kvällen.
Ställer ner ljusstyrkan på skärmen för att få några extra minuters batteritid. Utanför fönstret bakom mig kommer hösten allt närmare, gula löv lite varstans och kalla mornar påminner om att sommaren kämpar nu tappert i sina sista veckor. Vi har ju gått mot mörkare tider ett bra tag nu men det är inte för ens nu som jag har börjat att märka de allt mörkare kvällarna. Någonstans känner jag ändå att det kommer bli rätt gött med höst iallafall. Friskare luft, kyligare mornar, mysigare filmkvällar… Det är väl bara att erkänna vare sig jag vill det eller inte men ok då.. Jag är en liten sketen höstromantiker, visst är det härligt men ljumma sommarkvällar, glittrande vatten och naken hud. Med frågar du mig skulle jag välja doften av löv och blöt asfalt, en lång kyss framför den tända brasan, varför inte en promenad i den gula höstljuset hand i hand på väg någonstans. Det kanske är så att jag ser fram emot hösten då min tid i Stockholm snart är över och en ny termin står inför mina fötter. Det har varit en lärorik tid här i storstan, bodpojk som jag är klappar jag mig själv på axeln och säger; – Det här gjorde jag bra. Trodde aldrig att det skulle gå så här smärtfritt.
Mycket är ju så klart tack vara godavänners uppoffringar i form av husrum, och att jag hamnade med så trevliga arbetskamrater. Det hade kunnat vara fruktansvärt. Istället för att gråta mig tillsömns på en möglig gammal kartongbit har jag fått varm mat och tak över huvudet. Jag överraskas ofta över att ha så många fantastiska vänner som gång på gång ställer upp utan att knorra. Det är jag evigt tacksam för! Klart att jag vet att ni inte ställt upp om ni inte visste att jag hade gjort det samma för er.
Tack för att ni finns!
Stänger ner burken nu innan det blir ännu sliskigare.
/Kram på er
Funtar på att krypa ner i en biostol och bara låta mig svepas iväg av någon halvlarvig film med bara popcron som sällskap. Låter kanske tragiskt i dina öron men jag har inga problem med att gå på bio ensam. Det som kan vara lite jobbigt är om jag av en händelse ser en dålig film och slocknar så är det ingen som väcker mig. Jag får helt enkelt lägga min tilltro till maskinsten att jag får en liten puff ifall jag somnar. Skulle det vara så att jag slårihjäl ett par timmar och samtidigt trivs med det är det ju bara fint. Kan hända att jag tar mig en promenad, en sån där som kan sluta vart som helst. En promenad i tankarnas fart, kanske med musik i öronen det har jag inte bestämt mig för än. När mina fötter slutat att gå sitter jag kanske vid ett bord på ett café och tittar på de människor som går förbi…
Ibland kan jag komma på mig själv sitta och fantisera, mest om allt möjligt. Alldeles nyss var jag på besök i ett hus som skulle kunna vara mitt eget en dag. Det fanns torkade brödkanter på köksbordet och en halvt urdrucken kaffekopp som hade lämnat två bruna ringar på den uppslagna tidningen. Där kunde man läsa om det som hänt i världen just då, jag lät den ligga där. På andra sidan bordet låg det en klädhög på den slitna kökssoffan, ingen hade ännu hunnit ta reda på den. Tydligen fanns det annat som var mer brådskande. Varmt var det i det hemtrevliga köket, den enda som hördes var surret av en fluga som desperat skallade köksfönstret i hopp om att ta sig ut i friheten. Långt bort utanför kunde man höra en ensam traktor sega sig fram över åkrarna, ett stillsamt arbete som lämnar plats åt tankarna. Med inte mycket mer i kalendern än halva måsten längre fram sätter jag mig ner på trappan utanför ytterdörren och suckar nöjt för mig själv. Kanske blir det så att jag en dag bor här, det får framtiden visa. Fram tills jag finner mig själv sitta i det där köket med klädhögen på kökssoffan ska jag bara njuta. Idag på en cykel i morgon på… en häst kanske.. eller en segelbåt. Vill du följa med?