Minuterna tappas bort i vimlet av alla måsten, jag kippar efter luft då jag för en sekund glömmer att andas. Det är mycket som händer nu, allt på samma gång, tröstar mig med att denna alltpåsammagång tid är snart över.
Jag vill ha knäckebrödsmornar med klockans tickande i bakgrunden medan jag förstrött bläddrar i den lokala tidningen, (digital version så klart). Det ska vara rykande svart kaffe i komuggen på bordet, jag ska inte ha några planer till helgen och uppgifterna på jobbet har jag redan gått igenom dagen innan. Kanske sover Martina fortfarande, eller så är hon på väg hem från morgonmjölkningen.
På gården står en bil med en full bensintank och jag har betalat alla räkningar redan i förra veckan. På kontot finns det tillräckligt med pengar för att vi ska kunna köpa bröd till och med sista veckan denna månad.
Jag har väntat länge på det här, nu när det är så nära att jag nästan kan smaka på det kryper det utav sockerdricka i hela kroppen. Snart så, snart är jag där jag så länge längtat efter att vara och jag inbillar mig att det är först då som mitt liv kan ta fart ordentligt. Det är under dessa år som de största förändringarna kommer, och jag ser fram emot det med spänning!
Jag tackar alla mina nära och kära för att de orkar med oss under denna hektiska tid då allt verkar kretsa runt vårt bröllop. Under en tid nu har jag blivit ett med sommarens festligheter, jag pratar, tänker och andas bröllop. Det är fantastiskt roligt på samma gång som det är en prövning. Både för mig personligen men också för oss som par. Det är inte bara att slänga ihop ett bröllop, det är så många frågor som kommer allt eftersom och ju fler vi besvarar desto fler dyker det upp. Men i grund och botten är det ju ändå bara en fråga vi måste svara på 😉
Det återstår ungefär en månad kvar av detta pyssel att få ihop allt, pysselpussla in de sista bitarna.
*Pjuh!*
Det var inte meningen, men rätt som det var så läste jag fruktansvärda texter som andades hat. Det gick att ta på det svarta kalla hatet. Rakt ut var texten så städad det bara går när någon försöker linda in sitt egentliga budskap. Min puls steg, jag började känna mig lite yr, nästan illamående. Varför?! Hur kommer det sig att en människa kan känna detta han? Och mot människor han inte känner, eller ens kommer att träffa. Varifrån kommer tron på att alla problem går att skylla på alla andra?
Jag måste sluta mitt i texten, så outhärdligt, oförståeligt, oförlåtligt. Det kalla hatet satt kvar länge i mig. Är mr Hat med stort ”H” rädd för förändringar? Att om det bara kunde vara som det alltid har varit så kanske världen har en chans. Att om det inte kommer in fler folk i Sverige så kommer det finnas jobb så det räcker åt alla. Kanske tror han att det inte finns något val. Att om han inte är aggressivt offensiv, en hatare helt enkelt, så kommer alla de där andra vara det. De okända, det där farliga, de som tar våra jobb, snor våra saker, bränner våra bilar, tillagar vår kebab, kör vår taxi, utbildar våra barn, räddar våra liv. Det där sista vet han innerst inne men han vill inte erkänna det, inte så någon annan märker det i alla fall. För tänk om det skulle vara så att de inte är så farliga som han tror? Men osäkerheten gör att han fattar beslutet att slå först och tänka sen.
Hur många argument alla ”haters” kommer med så går det faktiskt att älska sin nästa. Låt oss tänka lite naivt. Tänk om alla verkligen skulle älska sin nästa? Hur skulle världen se ut då? Ja den som säger något annat än underbar måste verkligen tycka om att hata.
Nä kompisar, lova mig att ni gör vad ni kan för att sprida lite kärlek där ute i den kalla stora världen. Jag lovar att spridd kärlek kommer tillbaka. Det är inte bara en sliten lite mening, prova! Det är så mkt lättare att leva med varm kärlek i själen en med kallt hat. Gör något osjälviskt och njut av den mjuka känslan. Krama någon som ser ut att behöva det, (mest en hater de är nog de minst kramade människorna).
Rätt som det är så kommer den värme du spritt runtomkring dig komma studsande tillbaka. Kanske när du behöver den som mest. Hat är verkligen en sjukdom! När det väl har bitit sig fast så sitter de där. Det kalla svarta hatet och smittar av sig på allt. Det är alltid lättare att hata något andra gången och det mest otäcka av allt är att det går fruktansvärt fort att lära sig hata och att applicera det på allt. Till slut finns det inget kvar som är värt att älska.
Nu är det inte helt kört för mänskligheten. Det är nämligen så att motsatsen funkar ännu bättre. Det är lättare, trevligare och framför allt roligare med kärlek. Som att vara ny kär, det finns inget i hela världen som är farligt. Inga hus behöver målas om och att få en P-bot känns som en belöning.
Människor i min omgivning är inte jobbigare än vad jag tillåter mig själv att tycka.
Det går att hitta något trevligt i nästan allt. När du väl spräckt det hårda skalet på den du ogillar så kommer du hitta allt fler saker som går att tycka om. Vem vet ni kanske tom blir kompisar i slutändan.
KRAM / Wiktor
My Kodak mometns <3
För att hänga med på vad som kommer att hända måste ni få veta vad som tidigare hänt.
Allt började i våras då jag efter några nedklottrade mail äntligen fick hennes nummer. Blotta tanken på henne fick mitt blod att bubbla likt sockerdricka. Vanligtvis brukar man vid sådana här känslor prata om fjärilar i magen, i mitt fall var det örnar som rev och slet inuti mig. Att sitta still gick inte längre, rastlös och oförmögen att tänka på något annat än den lena rösten i andra änden av telefonen. Dagarna gick allt långsammare, minut för minut närmade jag mig ändå dagen med stort D. Den dagen vi bestämt möte i Örebro, jag skulle ta tåget dit, hur det gick kan du läsa mer om ”HÄR”
Det har gått 6 månader sedan den dagen och jag stod inför valet av en födelsedagspresent, den första, den som lägger ribban inför kommande presenter. Jag ville ge något som kom direkt ifrån hjärtat, mer en förmedlad känsla än en dyr pryls som skulle ligga i badrumsskåpet resten av evigheten. Vi hade tidigare pratat om en mindre gård, kanske något större, planerna låg redan utlagda inför framtiden. Redan från första dagen på perrongen visste jag att det var hon, ni vet så där som alla säger men man tror inte på sånt, det händer ju bara i romantiska komedier med ”love” i titeln. En klassisk klyscha har jag alltid hävdat, men så föll jag PLADASK som den pannkaka jag lovat mig själv att inte vara. Varje cell i mig måste vara i närheten av Martina. Jag vet att jag vill leva resten av mitt liv med henne så att stå i en guldsmedsaffär och kläcka ur mig att jag ville titta på förlovningringar kändes inte så läskigt för ens den äldre man lägger fram ringproverna under näsan på mig. Då kommer jag på att jag inte har en aning om vad det är för sorts ring hon vill ha. Han sitter mittemot mig med glasögonen nedhasad på näsryggen, han ser ut precis som en guldsmed bör göra, grått hår, tjocka glasögon, lätt krökt rygg och med knotiga händer formad efter allt pillande i arbetet. Låda på låda plockar han fram, med prydligt uppradade ringar nedstoppad i något mjukt filtmaterial. Det är då handsvetten börjar komma trots att jag är kall om händerna. Herregud vad ska jag göra nu? Och Priserna ligger på det dubbla än vad jag kan betala… Erfaren som han är ser han tack och lov min vånda och visar mig lådan med förlovningringarna och medger att de nyss visade var vanligtvis vigselringar. Är glad att jag kommer ha sällskap av Martina nästa gång det ska köpas ring. Att döma av hennes reaktion när hon fick den så dög den alldeles utmärkt.
Så till sommaren kommer det dukas till bröllop i Rogsta med fulla fat och blommor och blad från golv till tak. För att citera min gode vän Brun ”Om man som par klarar av att planera ett helt bröllop och sedan säga ja till varandra i kyrkan, ja då klara man vad som helst sen!”
Hur kalaset kommer att bli? Den som lever får se…
För er som redan var invigda kan jag meddela att frieriet gick galant, till er andra vill jag säga att jag nu mer är lyckligt förlovad. med min Martina. Det har varit några nervösa dagar innan lördagen var här. Jag hade planerat att fria på morgonen mest för att slippa gruva mig under resten av hennes födelsedag. Kvällen innan låg jag och vände mig som en abborre på bryggan, hade svårt att somna trots att jag hade klippt ca 100 får dagen innan. Tack och lov kan man säga annars hade jag väl legat vaken hela natten…
Vaknar till med ett ryck och kastar nervöst ett öga på klockan: 03.11 kanske lite väl tidigt för frulle på sängen. Nästa gång, 05,04 osv. När klockan var 06,20 kunde jag inte ligga kvar lägre. I trappen på väg ner går jag så tyst jag kan i hopp om att hon ska somna om. Antar att hundarna funderar varför jag är vaken först denna morgon.
Med varm Obo’y och en äggmacka på en bricka med tända ljus smyger jag upp för trappen igen. Där ligger hos vacker som en ängel. Hon skruvar lite på sig och sätter sig sömndrucken med leende upp i sängen. Martina missar självklart ringen under mackan så jag blir tvungen att visa henne den. Orden bara flöt ut ur mig, enkelt och inte alls så nervöst som jag inbillat mig. Mellan tårarna svarar hon ja och tar emot ringen som jag med en lättnad att den passar sätter på hennes finger.
Resten av dagen gick vi nog båda iland molnen, ingen av oss har i och för sig kommit ner där i från än.
Som nyförlovad tar jag några dagar senare åter igen tag i forskandet om hur man gör för att starta upp ett produktionsjordbruk.
Pratar i telefon med LRF i vad som verkade vara en evighet, det var inte direkt ett kalas samtal. Hur vida vi kan starta eller inte hänger allt lösare verkar det som. I slutändan handlar allt om pengar ändå, de som inga har får nöja sig med att drömma. Skulle nog haft de där sista miljonerna som fattas nu. Begrepp som kalkyler, årsbudget, förvärvsinkomst, belåningsutrymme travas i allt högre travar till huvudet exploderar. Det kanske blir att tänka om lite i hur vi ska nå dit vi vill. Vi bestämmer oss ändå för att inte ge upp trots att detta var lite utav ett bakslag.
<3
Kockradion bryter tystnaden, sänglampan skrämmer bort mörktet, det är dags för Martina att sätta sina små fötter på det kalla golvet och tassa sig ner för trappan med hundarna i hälarna. Tio minuter senare startar hon bilen kl04,24. Jag beundrar hennes beslutsamhet. Det är fascinerande att se människor som brinner för sitt jobb. Och Martina älskar verkligen kor. Redan vid sju års ålder visste hon att mjölka kor var det hon skulle jobba med. Imponerande kan jag tycka då jag som 26 fortfarande inte är säker. Blir det IT branschen? Mm, till en början sen får framtiden forma mitt val av yrke och plats. Hur som ser jag fram emot den med spänning. Vi pratar ofta om framtiden, drömmer och fantiserar. Självklart är du också välkommen hem till oss. Lovar att ha mormors gamla godisburk fylld till bredden.