Det är förändringarnas vindar som blåser upp nu. Känslan av att det händer så mycket i våra liv nu går att ta på. Inte bara i mitt utan i alla mina vänner har även dom stora planer på gång. Det är väl så att vi har hamnat i den åldern, det köps hus här och skaffas barn där. Vissa flyttar ihop andra funderar fortfarande. Det byggs till och med hus i min bekantskapskrets, men jag gillar’t! Det är skönt att det händer något, står man och väntar på att något ska hända kommer man ångra sig sedan när man sitter där skrumpen och grå i sin hammock med en kopp hett kokkaffe och funderar på alla de saker man borde gjort.
Nedräkningen till bröllopet tickar på, det är nu dryga 81 dagar kvar, med allt som ska göras och fixas innan så känns det inte som så lång tid. Fler och fler punkter bockas av på att göra listan. På torsdag ska vi äntligen prata mat, hoppas på grillat med potatis gratäng mums! Kläder har Martina ordnat nästan klart, jag då? Nja inte där än men jag jobbar på det. Att hinna köpa bröllopsstassen efter jobbet krävs stålmannenspeed. Men igår snubblade jag över den här sidan.
Kanske kan vara något, måste bara bestämma mig över vilket mönster/färg jag ska ha på mig. Maffioso stilen eller den softa, kanske strikt stilig eller bara allmänt proper.
Den 17/5 är sista dagen för anmälan, då börjar det stora pysslet med att sätta alla bordsplaceringar på allvar. Senaste veckan har det ramlat in ca 20st anmälningar, så 100strecket är inte långt bort. Med alla de galna kompisar jag har så kommer festen bli helt magisk.
Skumpar på ett säte som näst intill växt fast i baken på mig. I timmar har jag nu suttit och nött på mina jeans. Med den syrefattiga luften i mina näsborrar gissar jag att på var enda säte i detta tåg sitter det andra rumpor och skumpar. Jag har ingen aning om vart de andra är på väg men själv sitter jag och stortrivs trotts träsmak och domnade ben. Jag är på väg ner till min Martina för att sedan åka mot götet i morgon på bröllopsfestligheter. Jag tycker om bröllop, alla är på så bra humör, iallafall så ser det så ut. Det är ingen som tänker på annat än soliga morgondagar och lyckliga stunder med mindre pafymdoftande bäbisblöjor. Många skrattar med sina vänner andra skrattar åt sina vänner en del skäms dagen efter andra minns knappt någonting alls. Jag har fortfarande en del små måsten kvar innan jag kan koppla av ordentligt och få helg. Men efter att jag skrynklat färdigt min näsa mot datorskärmen och gnuggat mina svidande ögon, då ska jag äntligen pusta ut och bara tänka på soliga morgondagar och mindre parfymdoftande bäbisblöjor.
Ställer ner ljusstyrkan på skärmen för att få några extra minuters batteritid. Utanför fönstret bakom mig kommer hösten allt närmare, gula löv lite varstans och kalla mornar påminner om att sommaren kämpar nu tappert i sina sista veckor. Vi har ju gått mot mörkare tider ett bra tag nu men det är inte för ens nu som jag har börjat att märka de allt mörkare kvällarna. Någonstans känner jag ändå att det kommer bli rätt gött med höst iallafall. Friskare luft, kyligare mornar, mysigare filmkvällar… Det är väl bara att erkänna vare sig jag vill det eller inte men ok då.. Jag är en liten sketen höstromantiker, visst är det härligt men ljumma sommarkvällar, glittrande vatten och naken hud. Med frågar du mig skulle jag välja doften av löv och blöt asfalt, en lång kyss framför den tända brasan, varför inte en promenad i den gula höstljuset hand i hand på väg någonstans. Det kanske är så att jag ser fram emot hösten då min tid i Stockholm snart är över och en ny termin står inför mina fötter. Det har varit en lärorik tid här i storstan, bodpojk som jag är klappar jag mig själv på axeln och säger; – Det här gjorde jag bra. Trodde aldrig att det skulle gå så här smärtfritt.
Mycket är ju så klart tack vara godavänners uppoffringar i form av husrum, och att jag hamnade med så trevliga arbetskamrater. Det hade kunnat vara fruktansvärt. Istället för att gråta mig tillsömns på en möglig gammal kartongbit har jag fått varm mat och tak över huvudet. Jag överraskas ofta över att ha så många fantastiska vänner som gång på gång ställer upp utan att knorra. Det är jag evigt tacksam för! Klart att jag vet att ni inte ställt upp om ni inte visste att jag hade gjort det samma för er.
Tack för att ni finns!
Stänger ner burken nu innan det blir ännu sliskigare.
/Kram på er
Ibland kan jag komma på mig själv sitta och fantisera, mest om allt möjligt. Alldeles nyss var jag på besök i ett hus som skulle kunna vara mitt eget en dag. Det fanns torkade brödkanter på köksbordet och en halvt urdrucken kaffekopp som hade lämnat två bruna ringar på den uppslagna tidningen. Där kunde man läsa om det som hänt i världen just då, jag lät den ligga där. På andra sidan bordet låg det en klädhög på den slitna kökssoffan, ingen hade ännu hunnit ta reda på den. Tydligen fanns det annat som var mer brådskande. Varmt var det i det hemtrevliga köket, den enda som hördes var surret av en fluga som desperat skallade köksfönstret i hopp om att ta sig ut i friheten. Långt bort utanför kunde man höra en ensam traktor sega sig fram över åkrarna, ett stillsamt arbete som lämnar plats åt tankarna. Med inte mycket mer i kalendern än halva måsten längre fram sätter jag mig ner på trappan utanför ytterdörren och suckar nöjt för mig själv. Kanske blir det så att jag en dag bor här, det får framtiden visa. Fram tills jag finner mig själv sitta i det där köket med klädhögen på kökssoffan ska jag bara njuta. Idag på en cykel i morgon på… en häst kanske.. eller en segelbåt. Vill du följa med?
Sitter återigen på ett skumpande tåg, med trötta fötter och vilsna medresenärer. Ett vad jag gissar handbollslag bestående av små tjejer som har svårt att hitta var de ska sitta någon stans tjattrar högt. Två av tjejerna tittar sig uppgivet omkring och har ingen aning om hur de ska få den där tjocka gamla gubben att flytta på sig. De viftar lite med sina biljetter och viskar till varandra vad de ska göra. Jag hör vad de säger och frågar den tjocka farbrorn vad det står på hans biljett, det visat sig att han sitter på rätt plats och att tjejerna sitter bakom varandra. Jag frågar då om farbror kan tänka sig att sitta på en av deras platser, han flyttar på sig med ett självklart och en del pustande innan han sätter sig ner igen. Så lätt det är att hjälpa till ibland tänker jag och föreställer mig iklädd stålmannens tajta kläder. Men när jag varken kan flyga eller stoppa skenande tåg får jag nöja mig med att hjälpa till med de små sakerna här i världen. Om nu det är något som räknas. Högtalarna sprakar till och vi får höra att tåget är INSTÄLLT! Besviken inte förvånad rafsar jag ihop mina pinaler och kliver av. Det är nu det händer, svenskarna börjar helt plötsligt prata med varandra. Det pustas här och muttras där. Men de pratar iallfall med varandra. Sånt är ovanligt på tåg. Men mindre minuter kvar än vad som hinns springer vi med väskor och fågelburar åt det håll som tågpersonalen lovat oss att det finns ett annat tåg. Hittar med andan i halsen rätt perrong och kliver på ett knökfullt tåg utan luftkonditionering. Varmt men jag gillar’t! Och i den här vagnen pratas det om jobb, barn och försäkringskassan. Tittar ut över ett sommarsverige, grönt och folktomt. Tänker på hur det kommer vara att sitta där i kyrkan och se lillasyster kanin, den feta näktergalen gå uppför altargången. Känns lite overkligt men fantastiskt roligt! Jag gillar bröllop, och på systers kommer jag gå med mungiporna uppe vid öronen hela dagen. Tänk att hon växte upp före mig…
Nu är det dags för att i sista stund (som vanligt) planera lite vad jag kan tänkas göra på festen. Tills dess, kram på er!
Natten har nästan helt slukat dagen när jag återvänder från halvdvalan, närmare sömn än så kommer jag inte när jag åker tåg. Delar kupén med människor som är så upptagna med att strunta i varandra att det blir löjligt. Med öronen fulla av pop-proppar som spelar på max tittar de ut igenom fönstret och önskar ingen annat än redan vara framme.
Själv önskar jag inget annat än att vara tillbaka där jag började min resa. Helgen har varit så där underbar att man har kunnat ta på den. Magisk, gnistrande, med inslag av gapskratt och mustigt mörker. Jag står vid kantet till en början, en början på något nytt. Spännande tänker jag och kastar mig ut. Faller inte utan flyger, högre och högre tills allt annat verkar så smått, vackert här uppe. Det känns som om jag snart spricker, full av allt möjligt, lycklig… Spänd över vad som kommer att visa sig i framtiden. Har ju ingen aning om hur den kommer se ut men jag ser fram emot den. Myser i nuet, ler åt igår drömmer om morgondagen. Ni vet hur det känns när man får sockerdricka i foten, så känns det i hela själen. Bubblar och pyser, fnittrar och myser. Det är ett gladare jag som återvänder till Stockholm för att återigen fajtas med IT problem. Denna gång utrustad med ett stort leende och ett allt ordnar sig. Har i helgen samlat på mig fler ”kodak moment”. Spar dom på en säker plats där jag kan minnas dom i hemlighet. Drömma mig tillbaka och för en kort sekund återvända, tillbaka till just då. Utanför fönstret blixtrar pendeltågstationer förbi, det närmar sig avstigning. Packar ner mina saker tar ett djupt andetag, tänker på avståndet mellan vagn och plattform när jag stiger av och håller andan, dyker och simmar vidare.
