Sitter och lyssnar på en skiva av Oscar Danielsson ”Det kostar på att vara barn” En av låtarna heter – Elden bor i en tändsticksask, den tar mig till baka till en sommar då jag var yngre än femton med äldre än tolv.
Sommarlov, precis så som det ska vara med skrapade knän och myggbett som kliar. Mina föräldrar hade lovat mig och vän att cykla till stugan för att känna på sommaren ordentligt. Vi pratade om allt på vägen dit, vi undrade om vi skulle fånga någon fisk, om det var varmt i vattnet, det kändes som om sommaren skulle vara förevigt. De fem kilometrarna till stugan kändes kortare än vad de hade gjort idag. Väl framme slängde vi cyklarna i det höga gräset, närmsta grannen hade lyckligtvis inte semester än, skönt. Det var bara vi och ett helt sommar lov framför oss. Och vad passar bättre då än att grilla lite korv. Vi gjorde upp en eld, åt vår korv och medan elden brann ut låg vi och jäste i gräset med blicken fäst på tallkronorna.
Vi bestämde oss senare för att sjösätta jollen, en gammal skruttig optimist med blått och gult segel, men den flöt och det dög fint. Väl ute på sjön fick jag tillfälle att glänsa med mina segelkunskaper. Jag minns hur jag skrattade av att se rädslan i hans ögon när jollen lutade av seglets tyngd så pass att vattnet skvätte in över relingen. Han skräckslagen, jag kaxig och retades men lovade att vända hemåt. Jag skotar hem seglet och slår, sätter kursen mot bryggan intill stugan igen. Skymd av seglet missar jag motorbåten som kommer i rasande fart så pass nära att den lilla jolle vi sitter i att vi nästan kantrar. Då ser jag den, ELDEN! Tre meter höga lågor slickar trädstammarna ett femtiotal meter från bryggan. Paniken sprider sig, nu känns det som om jollen fastnat i lera, vi kommer ingen stans. Jag skriker Det brinner! Hjälp! De som kört motorbåten har redan kommit i land och har bildat en mänsklig kedja fraktandes hinkar i raslig fart. Nu är vi så pass nära att vi hoppar i och springer i land den sista biten. Väl framme är elden redan släckt och jag känner… jag känner ingenting längre. Det borde vara en lättnad med det finns bara ett hål i mig. Rädd över vad som kunde ha hänt. Hur hade detta kunnat hända? Vi hade ju släkt elden noga. Och vad kommer pappa säga?! Shit jag kommer aldrig få åka hit något mer! Vi får följa med och låna en telefon för att ringa hem och berätta vad som hänt. Hur börjar man ett sådant samtal? – Hej det är Wiktor jag eldade nästan upp hela skogen vid stugan alldeles nyss. Till min förvåning blir varken min eller min kompis far arga, de lovar att komma och hämta oss inom någon timme. Vi går alla fyra och tittar över skadorna, ett stort område av svart aska efter det höga gräset. Långt upp på träden är barken svedd, men på närmare håll utan eld kändes det inte lika otäckt.
Det här var bara en gång av många som jag släppte ut elden ur den lilla asken. Denna gång var det inte ens meningen.