Det sitter en man i fönstret mittemot mitt omedveten om att han just blivit offer för min uttråkade hjärna. Iklädd vit skjorta, pressade brallor med tillhörande portfölj (kalvskinn så klart). Han befinner sig någonstans mitt i livet. ~40 med stadig inkomst och bortglömda drömmar. Varje morgon stoppar han ner sina fötter i de två prydligt uppradade tofflor som står nedanför sängen, går ut i hallen och plockar upp morgon tidningen. Läser den under en överambitiös tillredd kaffedrink.
Rubrikerna får bara hans uppmärksamhet under bråkdelen av sekund, skummar vidare och fastnar på en kort liten notis om dagens… hinner inte läsa mer klockan är alldeles för mycket, det svindyra armbandsuret varslar om tidsbrist. Hejdar sig framför spegeln i hallen för att scanna av sitt yttre. Frisyren är inte mycket att tänka på den har han sedan länge gjort sig av med då hårfästen vandrat allt för långt. Han är ju inte direkt en sån som skulle kränga sina brallor på kungsgatan en fredagsnatt (sånt händer förövrigt i storstan). Nä den här mannen har bara karriären som sikte, vilket har gjort honom till den beige-färgade torrboll han är. Knappt några vänner med nära millen på banken. Ute på parkeringen tar han på sig sina bilhandskar även dom i kalvskinn, innan han kommit fram till bilen har den låsts upp av ett chip som sitter i nyckeln. På vägen till jobbet sitter han och funderar på vilka som skulle kunna sägas upp med minsta möjliga krångligheter. Elsa får det bli bestämmer han sig för och trycker på hissknapp 7, hon är ju så pass tyst och försynt att hon vågar knappt protestera. Förresten intalar han sig själv så har hon ändå inte långt kvar till pension. Alla andra på firman skulle bråka så förfärligt så det får bli Elsa.
Elsa är 51år och bor i en liten villa med sina två katter. Hon kör en röd liten golf med rosfläckar på sidorna, låset kärvar när det är kallt och passagerardörren öppnas bara från insidan. I 15år har hon jobbat med att se till så alla företagets anställda har det bra. Skött om blommor, tagit hand om pappersåtervinningen och ansvarar för företagets fikarum. En syssla hon bara tagit på sig för att ingen annan vill. Det ställs kaffebuggar på bänken i ren tanklöshet, ett jag ställer den här så kanskenågonannansominteärlikaviktigomjag tänk. Kaffemuggar flyttar inte på sig av magi det är faktiskt någon som måste göra det.
Lyckligtvis har jag bara fantiserat ihop allt så Elsa behöver inte vara orolig att hon ska bli av med jobbet. Tur är väl det, för sånt här händer väl inte i verkligheten eller?
Har lyssnat på Mark Levengoods sommarprogram känner mig nu både lite gladare och lite snällare än innan. Jag satt ensam på jobbet och skrattade flera gånger för mig själv. Han berättar med en värme och en humor som gör att man kan inte annat än att tycka om honom. Jag hade turen att träffa Mark en kort stund under inspelningen av en deltävling i melodifestivalen 2004 i Sundsvall. Han kom och satte sig vid oss och småpratade lite under den tid det tar att dricka upp en kopp kaffe ur en pappmugg och stoppa i sig en torr kanelbulle. Nu känner jag ju inte Mark men jag inbillar mig att han tror det bästa om alla tills motsatsen är bevisad. Till skillnad från en del av mina bekanta som fungerar tvärt om, tråkigt kan jag tycka men så fungerar vissa. Men skulle inte det vara trevligare med lite mindre misstänksamhet, ”Jag litar inte på dig” och fördomar i allmänhet. Det låter hur slitet som helst, och jag kan bara gå till mig själv för att konstatera att det är väldigt svårt att ändra på något sådant, men det går! Den som påstår sig vara helt fri från fördomar ljuger antagligen. Fördomar är ju en överlevnadstaktik för att förutse faror i omgivningen. För den sakens skull tycker jag inte att det är ok att tro att man ska bli påhoppad bara för att man möter ett gäng med högljudda killar en sen natt. Trotts det så händer ju faktiskt sånt skit dagligen, så det är kanske inte så konstigt att hjärtat slår lite fortare när jag hör steg av dom bakom mig när jag går hem i mörkret. Jag önskar att jag slutar fantisera ihop en massa blodiga hemskheter en dag, det gäller väl bara att öva mig. Jag kommer ju från den lilla hamnstaden Hudiksvall, där ifrån kommer ju den numer välkända teatergruppen Glada Hudik teatern. Dessa underbara människor har lärt oss alla att se varandra genom andra ögon. Leva i nuet, det går inte att göra bort sig, det är ok att vara annorlunda och att fördomar går faktiskt att övervinna! Från att ha setts som mindre värda och undangömda på olika institutioner har de nu gjort stor succé från Hudiksvall till New York och är nu de största marknadsförarna av Hudiksvall. Jag tycker det är nyttigt att fundera en stund över om det jag tror mig veta är något jag vet egentligen eller om det bara är vad jag tror. Är det något jag hört någon annan säga eller har jag tagit faktiskt reda på det själv. Övar mig på att respektera och tycka om de i min omgivning, det tror jag man aldrig kan bli för bra på, och ett vänligt leende eller ett uppmuntrande ord sprider sig. Fick tex. igår beröm på omvägar, vilket värmer kanske ännu mer än om jag fått det rätt i ansiktet. Det är så lätt att bara tänka vassa armbågar, karriär och lön att de vänliga orden försvinner mellan stress och avundsjuka. Låt oss öva oss på att skämmas lite mindre, älska lite mer och strunta ifall grannens gräs är grönare det måste ju ändå klippas hur grönt det än är, njut istället över utsikten av grannens fina gräsmatta 😉