”Vi är en mycket elastisk familj”
Man måste vara en social ninja när man som jag bor under ett tak med 10 andra personer. Smidigt och vigt hoppar jag mellan alla känslomässiga minor som är alldeles för lätta att trampa på. Mitt enda vapen och tröst är att det bara är under en begränsad tid jag kommer leva under dessa förhållanden. Till sommaren ser framtiden ljusare ut och jag äntligen kommer få flytta ihop med Martina.
Det är snudd på omöjligt att hålla sams om allt med alla. Vissa saker kan man bara inte finna sig i, det är då ninja skillsen kommer till användning. Det är både energikrävande och onödigt att reta sig på småsaker, istället drar jag fram min rökgranat och *POFF* är jag försvunnen in i ett annat samtalsämne eller syssla för den delen. Ingenting är ett större problem än vad jag tillåter mig själv att reta mig på det. Det låter både vackert och filosofiskt korrekt med det är svårare att applicera på verkligheten än vad jag trodde. Men skam den som ger sig, efter ett antal övertramp så går det faktiskt att låta otroligt mycket bara rinna av. När det funkar bli livet så otroligt mycket trevligare. Att efter ha flyttat hemifrån för 10år sedan och återvända hem för att bo med sina föräldrar finns det mycket som kan skita sig. Vanor och ovanor jag skaffat mig under dessa 10år kom i rubbning och jag måste anpassa mig mer än vad jag först trodde. Men omständigheter kan ofta stärka en, liksom detta har stärkt mig. Jag fixar mer än vad jag tidigare trott. Mitt liv har under de senaste åren blivit så mycket enklare att leva. Då syftar jag inte på att maten oftast är lagad åt mig utan att ingenting känns jobbigt längre. Jag har blivit en social Uzbekistansk munk eller superninja kalla det vad du vill, växa upp kanske mogna…
I slutändan handlar det nog om respekt och empati eller hur?