Läser i tågtidningen Kupé och funderar på det här med digitalt självmord. Om jag försöker få lite distans till min Facebookande eller mitt twittrande inser jag motvilligt att jag spenderar alldeles för mycket tid där. På ”nätet”, allt för att någonstans bli accepterad. Som om mitt idealjag fanns där och inte irl. Vi, du och jag måste bli mer aktsam vad som skrivs på om oss på nätet. Tar en funderare om jag verkligen behöver Facebook. Hör från allt fler håll att de raderat sina Facebook konton eller förnekar att de ens haft något. Den frågan jag går och gnager på är: Varför vill jag ha kvar mig själv på nätet?
Det är svårare att svara på ju längre jag funderar på det. Är det för att jag vill hålla kontakten med alla mina bekanta? Eller kanske för att jag hoppas att jag någon stans är lyckligare än någon annan, ett sätt att bekräfta mig själv. Krasst sett är det mesta på Facebook skryt, poserande, eller strunt. Hur många av er har tagit bort FB appar som Farmville eller Mafia wars? Suckat varje gång ni sett 32 nya notifications i er smartphone. Måste vi ha de sociala medierna för att få tag i våra vänner? Hur många på din vän lista pratar du med? Hur många twitts läser du egentligen? Svarar jag själv på dessa frågor skäms jag. Men någon stans kanske det är nyttigt, ett tecken på att jag är mer människa än maskin. Skulle jag träffa mina vänner oftare om jag inte hade FB? Ingen aning, tror dock att jag skulle prata mer i telefon. Tror det eller ej med det finns dom utan FB. De andra 80% på jorden eller vad det nu är. Ha då i tanken att det är färre som har tillgång till Internet än de som har det.
Summa summarum, kommer du tänka över din digitala identitet?