I går kväll var vi ute på smygjakt efter den beryktade bävern. Med lätta steg noga placerade mellan kvistar och torra löv smög vi allt närmare platsen där chansen att få syn på den store gnagaren är som störst.
Skrämde upp 2 rådjur ca 15m framför oss, bäst att göra sig beredd tänkte jag och laddade bössan.
Ytterligare 50-100m senare får jag syn på en ”kollega” i bäverjakten som redan står på pass. Han upptäcker oss inte först när vi kommer fram. Vi småpratade lite och vi får veta att han var där tidigare samma dag och såg lervatten i bäcken. Vi önskade god jakt och vände hemöver igen.
Bävern är ett fantastiskt flitigt djur. Bilden är tagen nu efter ett par veckors arbetande med grävmaskin och motorsåg. Så här såg det ut innan, det ska bli skönt att kunna släppa dit fåren utan stövlar och vadarbyxor.
På en helt vanlig tisdag om sju veckor så åker jag och Martina HIT på bröllopsresa. Idag skulle jag gärna redan varit där då det blåser snåla juni vindar i endast 16°C. Mulet vad annars, men jag och min käre bror gick duktigt hem de 11.2km hem. Det ska erkännas att jag har lite ont i mina klena höfter idag men det är sånt som kommer på köpet när man gjort något ovant.
Jag börjar förövrigt bli ruskigt less på all fotboll, fottbollsprat och fottbollsmat. Det är en enda gröt av de fanatiska tv tittare runt om i landet.Varav min far kanske är en av de värre. Jag har aldrig förstått det där med fotboll, hur det kan vara så fantastiskt roligt att titta på. Spela det är en annan sak då får man ju göra något, men att sitta med näven långt ner i chipsen och skrika STRAAAAAAFFFF!!! Det fattar jag inte. Vad är det som lockar?
Men sen så tänker jag en gång till och rättar mig med att jag sitter och tittar på en kille på andra sidan Atlanten som pratar Starcraft och kniper igen min glappa käft. För om man ska gnälla på något så ska man inte vara värre själv 😛
/kram på er
Världen snurrar med bruten fart, kalendern, mobilen, nyckar och komihåglappar. Allt fortare och fortare tills de suddas ut till stäck och färger. Jag ser ingenting längre bara en gröt av uppgifter och löften. – Jajamän, klart jag kan fixa det! Hör jag mig säga och i samma mening funderar jag på hur jag ska hinna med. Kvällen kommer och jag har då hunnit med mer än vad jag trodde var möjligt. Precis så som man säger ”vill du ha något gjort fråga den som är mest upptagen, han har tid”. Det ligger en hel del i det, jag behöver nog lite stress och en fullproppad kalender för att jag ska vara effektiv. De veckor som kalendern är några kilon lättare finner jag mig själv skjuta upp saker till morgondagen.
Vad är det som tar emot ibland? Vad är det som får mig att låta bli att ringa de där samtalen? Jag vet ju att det är bara att ringa så är det gjort, ändå sitter jag där på den sista dagen innan deadline och funderar på varför jag inte ringt innan!
Kommer framförhållningen med erfarenhet eller är det något man måste bestämma sig för att skaffa sig?
Jag hoppas på att jag bättrar mig på det här. För vem tycker om att alltid vara ute i sista stund?
Nu ska jag lämna tillbaka en bil jag tacksamt fått låna i en hel månad.
Trevlig måndag!
Det var med trött rygg och tungt huvud jag tassade in genom dörren sent i går kväll. Det spelar ingen roll många timmar jag än lägger i kontors världen så kommer jag vara en bondträng med skit under naglarna. Jag har ju lyxen att få betalt för min träning, istället för att betala för ett blänkande plastkort flera hundra i månaden, baxar jag fyrbenta lurvbollar i timmar.
Jag föreställer mig att det känns så här när man gjort sig osams med fel person. Det finns inte en muskel i mig som har glömt gårdagen. På något sätt så gillar jag det ändå. Att vara så där utpumpad och fysiskt oförmögen att ens springa till bussen. Ett kvitto på att jag jobbat ordentligt. Det är kanske kontorsråttan i mig som längtat efter att vara så här trött. Men jag ångrar inte en dag att jag satte mig i skolbänken, min kropp kommer hålla längre nu när jag bara jobbar ibland. Dessutom får jag semester, en lyx som man som egen företagare knappast unnar sig.
För att krafsa ner några rader om bröllopsbestyret kan jag meddela att vi nu är några km närmare att ha fixat maten. Vidare har jag ingen aning om vart jag ska få tag i mina kläder någon stans, ska försöka avsätta någon eftermiddag till det i veckan. Ska kolla ifall jag kan släpa med mig Chrille. Motvilligt erkänner jag att han klär sig snyggare än vad jag gör.
Nu dags för kaffe!
Det har varit en dag av tunga suckar och många vändor med fingrarna igenom håret. Vi var tre tappra själar som skulle göra den praktiska delen av CCNA modul 4. När jag vaknade i morse kände jag mig som stålmannen i nätverkskläder. Men allt efter som provtiden minskade förvandlades jag till en liten lort utan varken tajts eller röda kalsonger. Det hela slutade i skammens dimma, vi fick helt enkelt erkänna oss besegrade av alla listor och kommandon. Istället tog vi lunch och fick lov att göra om ett nytt prov efter en välbehövlig paus och lite taktiksnack. När lunchen vad intagen och taktiken ingrodd i våra skallar så steg det in tre stycken stålmannar in i klassrummet. Redo att fajtas med vilken router som helst. Det visade sig senare att vi alla tre tog än en gång där som små lortar, osäkra och med rufsiga frisyrer. Men trots all vånda så gav vår magister oss ett godkänd, knappt men dock ett godkänt. Det var ett svårt prov men tillsammans klarar man mer än vad man tror. Ikväll kommer jag somna med både tajts och röda kalsonger.
Sitter och lyssnar på en skiva av Oscar Danielsson ”Det kostar på att vara barn” En av låtarna heter – Elden bor i en tändsticksask, den tar mig till baka till en sommar då jag var yngre än femton med äldre än tolv.
Sommarlov, precis så som det ska vara med skrapade knän och myggbett som kliar. Mina föräldrar hade lovat mig och vän att cykla till stugan för att känna på sommaren ordentligt. Vi pratade om allt på vägen dit, vi undrade om vi skulle fånga någon fisk, om det var varmt i vattnet, det kändes som om sommaren skulle vara förevigt. De fem kilometrarna till stugan kändes kortare än vad de hade gjort idag. Väl framme slängde vi cyklarna i det höga gräset, närmsta grannen hade lyckligtvis inte semester än, skönt. Det var bara vi och ett helt sommar lov framför oss. Och vad passar bättre då än att grilla lite korv. Vi gjorde upp en eld, åt vår korv och medan elden brann ut låg vi och jäste i gräset med blicken fäst på tallkronorna.
Vi bestämde oss senare för att sjösätta jollen, en gammal skruttig optimist med blått och gult segel, men den flöt och det dög fint. Väl ute på sjön fick jag tillfälle att glänsa med mina segelkunskaper. Jag minns hur jag skrattade av att se rädslan i hans ögon när jollen lutade av seglets tyngd så pass att vattnet skvätte in över relingen. Han skräckslagen, jag kaxig och retades men lovade att vända hemåt. Jag skotar hem seglet och slår, sätter kursen mot bryggan intill stugan igen. Skymd av seglet missar jag motorbåten som kommer i rasande fart så pass nära att den lilla jolle vi sitter i att vi nästan kantrar. Då ser jag den, ELDEN! Tre meter höga lågor slickar trädstammarna ett femtiotal meter från bryggan. Paniken sprider sig, nu känns det som om jollen fastnat i lera, vi kommer ingen stans. Jag skriker Det brinner! Hjälp! De som kört motorbåten har redan kommit i land och har bildat en mänsklig kedja fraktandes hinkar i raslig fart. Nu är vi så pass nära att vi hoppar i och springer i land den sista biten. Väl framme är elden redan släckt och jag känner… jag känner ingenting längre. Det borde vara en lättnad med det finns bara ett hål i mig. Rädd över vad som kunde ha hänt. Hur hade detta kunnat hända? Vi hade ju släkt elden noga. Och vad kommer pappa säga?! Shit jag kommer aldrig få åka hit något mer! Vi får följa med och låna en telefon för att ringa hem och berätta vad som hänt. Hur börjar man ett sådant samtal? – Hej det är Wiktor jag eldade nästan upp hela skogen vid stugan alldeles nyss. Till min förvåning blir varken min eller min kompis far arga, de lovar att komma och hämta oss inom någon timme. Vi går alla fyra och tittar över skadorna, ett stort område av svart aska efter det höga gräset. Långt upp på träden är barken svedd, men på närmare håll utan eld kändes det inte lika otäckt.
Det här var bara en gång av många som jag släppte ut elden ur den lilla asken. Denna gång var det inte ens meningen.
Hösten har tagit en intressant vändning då allvaret blandats in i drömmarnas värld. Det har tittats på priser, bokats möten på banken, listats för och nackdelar på allt möjligt. Hemkommen från Elmia jordbruksmässa med en hel del nya tankar i huvudet. Jag googlar andra saker nu än för några månader sedan, ord som kviga, kilopris, affärsplan osv. De börjar kännas som om saker och ting börjar hamna i rullning.
”Om ett par år… när solen första strålar smälter morgonfrosten, tar jag en tugga till av knäckemackan medan jag går i genom i huvudet vad som ska göras under dagen. Martina är redan på väg för att hämta några kvigor hos en av de närliggande mjölkgårdarna. Efter en hektisk sommar med oändliga timmar i traktorn ser jag fram emot vintern som kommer. Häller upp lite mera kaffe i den vita muggen och funderar vidare, kanske skulle ta och klippa tacklammen i eftermiddag, skönt att få det gjort. När snön äntligen kommer kanske det finns tid till att snygga till inomhus, nya tapeter på övervåningen, en annan lampa i hallen, en som jag inte slår huvudet i. Telefonen ringer, jag lämnar den halvdruckna koppen på bordet, tuggande på sista biten av mackan går jag ut för att hjälpa Martina att lasta av.”
Detta ligger nu närmare än vad jag vågat hoppats på, nu gäller det bara att hitta en trevlig gård som passar just oss. Har du något tips på en trevlig liten Hälsingegård med hyfsat mycket betesmark så hör gärna av dig. Annars går det bra att bara hälsa på när vi köpt en 😉 Jag sätter på mera kaffe…