Allt mer snö rasar ner från taken. Dag nummer 2 på detta året och jag känner redan att ljuset kommer tillbaka.
Martina har tagit denna blöta dag till en liten pysseldag. Det ska komma upp en till hylla ovanför vår tv där vi ska förvara en del av alla filmer som nu är staplade på hög i väntan på trevligare förvaring. Vidare kan vi meddela att vår lille Adam sitter stadigt sedan drygt en vecka tillbaka. För tillfället sitter han och kvittrar på en filt vid mina fötter.
Vi firade in det nya året tillsammans med goda vänner som sig bör med smaskig mat och trevligheter. Tappra satt vi uppe långt efter tolvslaget småbarnsföräldrar som vi är. Egentligen hade vi inga planer alls inför nyårsafton men efter ett snabbt besök i ohappa kom förslaget på nyårsmiddag fram. Vilken trevlig middag det blev med massa god mat, tex en grön smaskig ärtsoppa, den godaste ärtsoppa jag ätit hittills. En ny erfarenhet var rå oxfilé något som var förvånansvärt gott.
På önskelistan står en ny vattenautomat till fåren där de kan få tempererat vatten nu under vintern. I dag så är det en uppvärmd balja. Halvbra då den måste fyllas på med hinkar och då riskerar att inte tillfredsställa alla tackornas behov, man måste se till att fylla på flera gånger om dagen. Lammen växer ikapp sina mödrar och snart är det återigen dags att skicka en gäng till slakt.
Vi har ett år med mist lika många projekt som 2014 hade. En del skall erkännas är kvar i planeringsboken från förra året. Till exempel den där beteshagen som vi har rustat i ett par år nu skall ju stängslas in. Stolparna ligger redan på en pall och väntar. Det finns även 2 pojkar som är ivriga att fortsätta sin vallträning. De kommer bli en behövlig förstärkning på gården då Teja får dra ett allt tyngre lass själv.
Jag ser med spänning fram emot ett nytt år och funderar på hur många av våra drömmar som vi kommer kunna uppfylla detta år.
Klossar! Det är grejer det, på hög, i hög, på huvudet eller över hela köksgolvet.
Hon har växt som ett popcorn lilla Alice, som nu ett halvår äldre än sist jag träffade henne. Det är alltid lika trevligt när man passarpåumgås. Om så bara som i detta fallet en kopp kaffe och en bulle hon moster men trevligt var det.
I morgon bär det av mot Malmö för att än en gång svettas i en replokal men världen bästa band.
Med halva mackan i mungipan kastade jag mig in i bilen för att i alldeles för hög fart under det väg lag som var bege mig mot jobbet. Väl framme insåg jag att stressen varit obefogad då jag var först på plats. ”Här saknas rutin tänkte jag och började bråka lite med kaffemaskinen.”
Telefonen ringer och i andra änden meddelar en kollega att jag har ett snabbt jobb nere på stan, lovar att hinna med det innan jag åkte vidare. Men lite knackande och axelklappande så var jag iväg, om än ngn timme sent. Väl framme visade det sig att problemet inte var så allvarligt som jag först trodde. Ett elakt monstervirus som hade smugit sig in i registret på en dammig gammal burk i en pastorsexpedition. Men med svärd och skinande rustning jagar jag till slut ut monstret till damernas uppmuntrande applåder. Jag försäkrar senare att om viruset skulle komma tillbaka är jag inte långt borta. Rustningen låter jag sitta kvar hemvägen, gillar känslan.
Eftermiddagen fortsätter och jag får helt enkelt lämna min skinande hjälterustning på kontoret och klä mig i väpnarpaltor. För här var det visst inte mycket jag kunde innan. Men nyfiken som jag är så löste sig även det. Någon timma senare så fanns där 5 stycken datorer med rykande färska W7 installationer med tillhörande program.
Väl hemma somnar jag utmattad och lyckas hålla mig sovande i 16min innan jag blir påmind om att det ska byggas snölyktor med en hel hög med busungar. Höga skratt, blöta vantar, flygande snöbollar överallt. Precis så som en scoutkväll ska vara. Vi tog med oss ungarna upp till en bygdegård för att hitta en bra plats att vara på. På bilden kan ni se två av deras skapelser.
Nu hägrar en varmt ångande dusch! Ghaaa vad skönt det ska bli!
Ta hand om er!
Den kan ha sett ut ungefär så här
För ungefär mindre än längesen försökte jag tälja mig en barkbåt. Den skulle ha två master med gammal gul tapet som segel. En tapet som blivit över från sjuttiotalet då man senast bestämde sig för att renovera den lilla fäbostugan intill spjutnäsfjärden. Jag hade ena foten i vattnet medan hakan vilade på det andra knät. Tungspetsen gick från ena mungipan till den andra när jag under full koncentration karvade fram formen av ett skrov. Det var en av de där somrarna som kändes oändliga. När medvetandet inte sträckte sig längre än till nästa vecka och glass var lycka i fysisk form. Jag älskar fortfarande glass men har fått en ovana att planera sönder mina somrar.
Längre bort skrotade mor med något kanske var det grillen som skulle göras i ordning inför middagen. Knotten i luften badade i sommarljuset, det var fortfarande varmt trots att det började bli kväll. En bit ut i vattnet närmare mitten av fjärden hade de blå små vågorna bytts ut till flytande guld, bländande och verkade alldeles magiskt för en snorig liten gosse. Nu var det bara fören kvar, den här båten skulle bli något alldeles extra, osäker på om jag ens skulle sjösätta den. Kanske skulle jag ta med den hem istället, ha den i fönstret som prydnad. Hålen för masterna krävde åter igen en vandring för tungan igenom ansiktet, men sen satt de där, två stycken prydliga master av vass.
Aktern var lite väl klumpig, det ska ju vara en riktig snabb seglare, nog bäst att jag tar bort lite mer där. En liten mört simmar under mina fötter och vidare under bryggan, min blick följer den för ett litet ögonblick. Ett hastigt andetag inåt, jag ser ner på mitt finger som pulserar och ger min lilla pojkhand en helt ny färg. Tappar kniven ner i vattnet gissar att en del av mitt finger ligger där också, skriker i panik på mor så där som pojkar gör när deras förstånd inte räcker längre. Nu gjorde det ont, riktigt ont. Sprang över de vassa små pinnarna som blir när man röjer småbuskar, med mina små bara sommarfötter. Kände inte ens när de stack mig under fötterna, det var bara mor som kunde hjälpa mig ur det här.
Lite senare utanför paniken var det dags att åka in till hälsocentralen och plåstra om den lite bättre. Så här i efterhand är det bra att ha en sjuksköterska till mor som kan lappa ihop en på plats då det behövs. Jag mins att jag lekt polis eller något dyl. innan, hur som var jag i alla fall beväpnad med en liten pistol i plast. Tyckte nog det var en smula genant då jag var nog rätt gammal för plastpistoler, men släppte det fort då den snälla sjuksyster som plåstrade om mig spelade med -Oj du var visst beväpnad, bäst att jag passar mig.
Det finns fortfarande spår från min barkbåt på toppen av mitt vänstra pekfinger. Ett spår jag kommer bära med mig livet ut. Om jag inte av en händelse av ett nytt barkbåtsbygge skulle skära av mig hela fingret då förståss 😉