En av Rogstas kanske största busfrö! Kallar honom pallevante men han hävdar att han är större än så!
Vaknar med värkande kropp och huvudet fullt av snor, solen träffar mig fräckt i ansiktet tänkte morra lite men ångrar mig. Det tjänar ingenting till att morrande kliva upp ur sängen, slutar ändå bara med att jag råkar fräsa åt någon stackare som inte alls märkt att jag klev upp med ett morr. Tänker istället att det är ju bra att jag inte är sjukare än så här och kliver upp. Efter en kopp kaffe med mamma i köket känns det genast lite bättre. Shottar Kan Yang och små blåbärs påsar som också ska vara skit nyttigt. Äter gröt, tittar på klockan och lägger mig på kökssoffan en stund. Hade jag haft minnesluckor från igår skulle jag gissat på att gårdagen spenderades med att få stryk i UFC, lyckligtvis minns jag nu vad jag gjorde igår men kroppen känns inte mindre mör för det. Tar och lyfter mig upp från soffan i kragen, sätter mig i bilen och far iväg för att hjälpa en stackars vän i nöd. Nu låter det som om jag är Robin Hood eller någon men så värst blodigt var det inte. Allt tog inte mer än ca en timme, jag kom ju hem lite gladare och lite rikare än när jag for. Tillbaka på gården igen så var det dags för fika, i solen så klart. Mörka macker som natta men goa var dom! Å så kaffe såklart! När allt fika proppats in i truten och kakfaten är tomma på de sista smulorna går jag in till kökssoffan igen och degar. Något jag övat på i snart 15år, börjar få in det nu, degandet alltså. Utvilad tar jag en promenad med hårbollen och stortrivs, hejar på alla jag möter, känner igen var enda en. En skön kontrast till stockholmsgröten då det värsta som finns är att råka titta på någon annan. Väl hemma igen har Hoss stackarn lyckats valla in en höna i hallen och förstår inte alls varför mor skäller på honom. Är osäker på om hönorna är lika förtjusta i att bli vallade som Hoss tycker det är att valla dom. Ser fram emot nästkommande helg då jag kommer återvända hit med ännu trevligare sällskap. För att umgås, skratta och så står det en del hemlisar på schemat med. Skulle vara fel ställe att skriva om dom här. Sparar det lite, kan hända att ni får reda på det lite senare.
Kökssoffsmys
Halvdaskigt gråväder flyger förbi utanför tågfönstret. Jag far åt Hälsingland i en rasande fart med ett leende fastklistrat över hela ansiktet. Det kommer någon stans i från magområdet och sprider sig hela vägen upp till huvudet tills det endast är fyllt av enhörningar som äter regnbågar och bajsar fjärilar. Det är ett öppnare och kanske något rundare landskap jag ser där ute. Mest kullar och inte berg, lövträd och inte granar. I fantasin är jag redan hemma i köket hos mor och far. Det står kaffe på spisen som snart är klart, köksbordets vaxduk är full av ledtrådar från frukosten och snabbfikat som mina bröder kastat isig efter skolan. Det ligger en filmjöksflärp nedtryckt i en nu mer torr halväten limpsmörgås. Gissar på den yngre av mina bröder, han brukar peta i maten. Det knarrar bekant när jag lägger mig ner på kökssoffan och stödjer huvudet på det hårda armstödet i trä.
Skulle du av en händelse befinna dig i mina föräldrars kök runt eftermiddagskaffet så hittar du mig troligtvis i liggande ställning just på den där soffan. Garanterat tävlar jag om utrymmet med en väldigt bekväm katt. Där ligger jag och vilar upp mig. Kanske trött efter en hel dags fårklippning, eller helt tom i huvet efter en dag av studier. Ikväll kommer jag ligga där och bara dega. Koppla av hjärnan ett tag, stänga av allt som har med datorer att göra.
Svensk i Panik
FUCK IGEN! Det tas omtagningar på omtagningar, det gäller att vara noga nu när det fastnar på ett ljudspår. Bandets två Christian sitter vid inspelningsspakarna med spetsigare öron än Legolas. Redo att med blixtsnabba reflexer spara de tagningar som blir bra. Skratt bubblar ut i rummet, vi tar det igen. Kanske är det så att här musikhistoria skapas, eller bara ännu en till sommar plåga hur som helst är det fanatiskt roligt att vi fortfarande lyckas hålla ihop. Med dessa inte alla gånger så väldoftande goda vänner har jag upplevt underbara stunder som vars minnen kommer följa mig i graven. Hur de nu blir en stor hit eller ej det vi nu spelar in, är inte så viktigt för mig. Huvudsaken är att vi har roligt och det verkar räcka åt våra fans. För uppenbarligen har de mins lika roligt när vi spelar.
-HAAAAAahh… Gha. vi tar den igen, ok ge mig ett A igen. Det skrattas ännu mer. – Asså först ska jag komma in rätt och sen ska jag klippa av rätt å samtidigt le. – YES där satt den!
Mitt emellan körpaket, save, gött, ansatser, vibraton, skratt, och svordomar börjas det pratas om glass mums. Det är sommar väder i Malmö idag, 20°C i skuggan.
Vi kommer till kalaset redan klockan 19:00, trötta efter en hel dags repande gör vi allt vi kan för att hålla god min. Det krävs att man tänker en eller två gånger innan man öppnar munnen när man är så pass många i ett band som vi är. Men lika fort som sura miner och pikar sprider sig även leenden och skratt. Vilket är nog en av hemligheterna till att vi kunnat hålla ihop som band i 10år. Vi började kvällen med att grilla och ägna oss åt sedvanligt kallprat, en färdighet som jag skaffat mig igenom åren runt om på spelningar i Sverige. Jag drar den vanliga storyn att jag kommer från Hälsingland, spelar i Scaramanga, tar det som en komplimang så fort någon frågar om jag pluggar musik. Vilket måste betyda att jag har blivit fruktansvärt bra på att mörka när jag spelar fel eller tappar bort mig. Elin i bandet fyller 25 idag så självklart skulle här spelas i garaget. På en yta av ungefär 20 m² klämde vi in alla sju Scaramangianer och bjöd på ett fyrverkeri av musik och dans. Till en början var det så där härligt skitigt både ur ljud och musik synpunkt, men efter ett par låtar hade vi hittat varandra i kaoset av toner och den högljudda publiken. När jag står där, uppe på scenen eller som i detta fallet i ett hörn i ett trångt garage, så tappar jag bort tiden. Allt runt mig blir till ett enda suddigt moln, det är bara jag mina vänner och musiken som finns just då. Och vi finns bara till för publiken, det är just det som jag tycker skiljer de bra livebanden från dom mindre bra. Konsten att kunna skicka ut energi ut från scenen. Jag kanske frös innan men nu tre låtar in i gigget så är det så varmt att jag måste ta av mig skjortan. Fjärde låten, den är nu dags för ”dansskolan” en klassiker som ni som sett oss live vet vad det är för något. Här händer det, från och med nu så kommer alla att vara mycket mer med under spelningen. Det handlar helt enkelt om en kontakt man får emellan sig och publiken när de härmar våra rörelser. Sen att de nu kan dansstegen så under alla våra låtar underlättar ju dansandet ännu mer. När kläderna är så där gött kladdiga mot kroppen och rösten nästan helt bortskriken så är det dags för sista röjlåten. Jag tar och svingar huvudet så fort jag kan nu, det är redan bortom all kontroll jag kan inte sluta dansa, musiken måste bara komma ut ur kroppen på ngt sätt.
Med vetskapen om en kommande träningsvärk som är standard efter varje spelning så kommer jag nu somna nöjd som en nyäten bebis. Det har varit en hel kalas bra dag idag! Tacka alla ni som delade den med mig.