Höstmörkret var full regn och doften av fallna löv blandades med gatlyktornas kamp för att hålla grusvägen upp mot kyrkan upplyst. Jag kanske var tretton kanske tolv det spelar mindre roll. Jag var på väg till ”lokalen”, vi kallade den så, ungdomsgården som låg vägg i vägg med ålderdomshemmet. Där spenderade ungarna i Rogsta minst ett par kvällar i veckan. Det fanns fika att köpa för knappt några pengar alls. Vilket vi hade svårt att ta ansvar för, hur det än bar sig så fattades det alltid pengar i glassburken.
Just den här kvällen slog vi ihjäl tiden med att leka gatloppet, hämtat från TVn. Vi turades om att springa genom banan, tills det var hans tur. Jag stod sist och med lite för mycket kraft bakom knuffen jag skulle stoppa honom med for han in i matbordet med faslig fart. Rummet blev med ens tyst. Det enda som hördes var våra andetag, alla stirrade på högen med stolar och det omkullvälta bordet. Sen gick allt så snabbt. I från högen kom han rusande min bäste vän med raseri i blicken. Det var så länge sedan men jag minns smärtan lika klart som om jag nyss fick den. Inte själva knuffen utan att han var så arg på mig. Varför det var ju bara en lek?
Vi pratade aldrig mer om den gången. Dagen därpå var han samma vän som han alltid varit, nästan.
Då visste vi inte att vi bara hade ett år kvar som bästa vänner.
Sitter och lyssnar på en skiva av Oscar Danielsson ”Det kostar på att vara barn” En av låtarna heter – Elden bor i en tändsticksask, den tar mig till baka till en sommar då jag var yngre än femton med äldre än tolv.
Sommarlov, precis så som det ska vara med skrapade knän och myggbett som kliar. Mina föräldrar hade lovat mig och vän att cykla till stugan för att känna på sommaren ordentligt. Vi pratade om allt på vägen dit, vi undrade om vi skulle fånga någon fisk, om det var varmt i vattnet, det kändes som om sommaren skulle vara förevigt. De fem kilometrarna till stugan kändes kortare än vad de hade gjort idag. Väl framme slängde vi cyklarna i det höga gräset, närmsta grannen hade lyckligtvis inte semester än, skönt. Det var bara vi och ett helt sommar lov framför oss. Och vad passar bättre då än att grilla lite korv. Vi gjorde upp en eld, åt vår korv och medan elden brann ut låg vi och jäste i gräset med blicken fäst på tallkronorna.
Vi bestämde oss senare för att sjösätta jollen, en gammal skruttig optimist med blått och gult segel, men den flöt och det dög fint. Väl ute på sjön fick jag tillfälle att glänsa med mina segelkunskaper. Jag minns hur jag skrattade av att se rädslan i hans ögon när jollen lutade av seglets tyngd så pass att vattnet skvätte in över relingen. Han skräckslagen, jag kaxig och retades men lovade att vända hemåt. Jag skotar hem seglet och slår, sätter kursen mot bryggan intill stugan igen. Skymd av seglet missar jag motorbåten som kommer i rasande fart så pass nära att den lilla jolle vi sitter i att vi nästan kantrar. Då ser jag den, ELDEN! Tre meter höga lågor slickar trädstammarna ett femtiotal meter från bryggan. Paniken sprider sig, nu känns det som om jollen fastnat i lera, vi kommer ingen stans. Jag skriker Det brinner! Hjälp! De som kört motorbåten har redan kommit i land och har bildat en mänsklig kedja fraktandes hinkar i raslig fart. Nu är vi så pass nära att vi hoppar i och springer i land den sista biten. Väl framme är elden redan släckt och jag känner… jag känner ingenting längre. Det borde vara en lättnad med det finns bara ett hål i mig. Rädd över vad som kunde ha hänt. Hur hade detta kunnat hända? Vi hade ju släkt elden noga. Och vad kommer pappa säga?! Shit jag kommer aldrig få åka hit något mer! Vi får följa med och låna en telefon för att ringa hem och berätta vad som hänt. Hur börjar man ett sådant samtal? – Hej det är Wiktor jag eldade nästan upp hela skogen vid stugan alldeles nyss. Till min förvåning blir varken min eller min kompis far arga, de lovar att komma och hämta oss inom någon timme. Vi går alla fyra och tittar över skadorna, ett stort område av svart aska efter det höga gräset. Långt upp på träden är barken svedd, men på närmare håll utan eld kändes det inte lika otäckt.
Det här var bara en gång av många som jag släppte ut elden ur den lilla asken. Denna gång var det inte ens meningen.
Ironiskt nog kanske du hittat hit via Facebook.
Jag har funderat på om facebook är något för mig, det blir ju såklart vad man gör det till, ett liv eller bara ett verktyg för att kommunicera med bekanta. Själv har jag funnit mig själv på sajten mer än vad som kanske är nyttigt. Timmar av tristess måste ju slås ihjäl på något sätt eller hur? Facebook har varit en sådan sajt för mig. Är osäker på vart den osynliga linjen drogs någonstans men en dag suckade jag bara när jag såg 32 nya ”händelser” samt alla låtar som kom i en ständig ström från Spotify eller alla kommentarer som skrivits.
Bestämde mig då för att ta en timeout, kolla ifall jag kunde vara utan allt brus. Det är lite som att sluta titta på TV, man kanske missar några bra program men samtidigt en väldans massa skräp. Om du tar dig en rejäl funderare på vad det är du gör där på ”fejjan” egentligen så kanske du som jag kommer på att det mest är ”spionage” på bekanta eller en jakt på uppmärksamhet. Mitt i alla förfrågningar om ifall jag ville gå med i gruppen för hungriga kaniner i Stockholm eller hjälp till att ha ihjäl någon i ”Mafia Wars” kom det faktiskt ett och annat trevligt -Hej hur är det med dig? Visst var det roligt att höra från någon gammal klasskompis eller titta på bebisbilder timme ut och timme in. Men vad är det för fel på att lyfta telefonluren och ringa till sin vän iställlet? Kan det vara för att det då blir personligare än vad som känns bekvämt? Är det då meningen om ens alls nyttigt att man ska ha kontakt med de personerna då? Självklart kan man med lite tips och trix styra sin fejja åt olika håll.
Frågorna blir i alla fall allt fler ju längre jag funderar och svaret blir alltid det samma.
– Nej jag VILL INTE!
Det ska inte vara ett måste att hålla kontakten med sina vänner utan ett nöje! Facebook är bra på många sätt men det slutar alltid med en gröt av brus och tjatter.
Vad jag tror, och detta är bara min egen enkla åsikt så ha Facebook sett sina största dagar. Om det nu är sant får vi ju se, jag tror inte att Facebook bara upphör att försvinna de är de för stora för. Men mindre trafik på deras sajt kommer de få räkna med. – Det blir bara för mycket till slut, har det sagt till mig.
Hur gör man nu om man vill ta bort sitt konto? Det har tidigare varit riktigt krångligt med mailande hit och dit, ta bort alla kontakter en och en mm. Då pratar jag om att ta bort det helt inte bara inaktivera det. Men en enkel sökning på nätet hittade jag den här länken. Kom ihåg att vara inloggad på DITT konto innan du klickar på länken samt att du ska vara riktigt säker. Det kommer att försvinna helt och det går inte att få tillbaka.
Varför ska man då ta bort sitt konto? Ja det är ju helt upp till var och en, men i mitt fall gör jag det för att det inte känns intressant längre. Jag äger en telefon och träffar mycket hellre mina vänner IRL, gamla som nya är varmt
välkomna att ringa/smsa eller maila.
Nej för min del är Facebook ett avslutat kapitel. Det är bara och lyfta på hatten och tacka för de år som varit. Tack och adjö!
Det kommer in en man i väntsalen och letar i soptunnorna efter tomburkar. Jag som precis avslutat min dryck ger man en burken, han hade ju ändå plockat upp den ur soporna. Det finns ingen skam i hans ögon, bara ett tacksamt leende får jag när han tar emot burken. Det är fler människor i väntsalen, mannen som sitter mittemot sneglar åt vårt håll. Bara ett ögonkast men tillräckligt länge för att jag ska hinna uppfatta det. Undrar vad han tänker, ser han mannen med burken nu först när jag presenterat honom för rummet? Eller tycker han att jag är udda som bryter hans vardagsbild, man ska inte prata med folk som letar i soporna.
Men de har också kommit skrikande till världen som du och jag. Det har bara hänt oss olika saker fram tills nu. Mannen med burken går ut ur rummet och försvinner i det som finns kvar av november kvällen.
Vaknar innan solen idag, en skön känsla att sitta vid frukostbordet med bara kaffekoppen och två trötta hundar som sällskap. Som om tiden går långsammare på morgonen, dimman och det svaga ljuset gör att man nästan kan höra de melankoliska pianotonerna i tystnaden. En ny dag är snart här, ett nytt oskrivet blad det är bara för oss att trycka pennan mot pappret och börja skriva. En ny dag att rätta till de snedsteg vi tidigare tagit, säga det där lilla ordet förlåt som är så svårt att få ur sig i bland.
Ja tror inte det är ofta vi med avsikt gör varandra illa, eller är det mitt naiva lilla pojksätt att se på världen? Nja, med ”vi” menar jag inte alla i hela världen utan dom i min lilla bubbla, de jag känner, ja dig, du som jag hälsar åt på stan, vi som stannar och pratar med varandra av ren nyfikenhet. Jag behöver ju inte gå längre än till kiosken för att se att det visst finns ondska i världen. Nästan varje dag hör/läser jag något som har med död eller misshandel att göra. Då kanske inte ett förlåt räcker, när det handlar om något sådant men det är i alla fall en bit på vägen. När jag blev överfallen i arbetet, det går att läsa mer om här, fungerade jag inte som människa på väldigt långtid efter. Då hade det nog inte räckt med ett – Förlåt det var inte meningen att strypa dig, men det hade varit bättre än den tystnad och frånvaro jag fick i stället. Har sedan dess varken hört något eller sett några skadeståndspengar men så verkar det gå till när de som inga pengar har gör något dumt. Blev i våras intervjuad om detta i -> P3 där jag berättar om hur jobbigt det är att kräva pengar av den skyldige.
Nu försöker jag lämna detta bakom mig och gå vidare i livet. Det kan vara alldeles för underbart för att gräva ner sig i tråkigheter, för så vitt jag vet är det ju bara nu jag lever. Morgonens låt får bli den här
Hoppas ni allesammans får en underbar helg kram på er!
Beundrar småbarnspappans oändliga tålamod bär hans treåriga son frågar om allt som far förbi utanför tågfönstret.
– Titta, upprepar den lille gossen för kanske tvåhundrade gången. – Ah titta svarar pappan med det oändliga tålamodet, granar, kan du säga granar?
Pojken mumlar något bakom den ljusblå nappen, bra precis berömmer pappan.
Undrar om ja själv kommer välsignas med samma tålamod eller om jag kommer överväga att kasta ut ungen genom fönstret för att sedan kraschlanda bland alla ”gjanaj”. Men så är det väl alltid, att man tycker alla andras barn är jobbigare än sina egna. Det kallas för känslor har jag hört.
Bröllops funderingar igen: i bilen på väg till tåget gjorde vi en grov kalkyl på vad hela kalaset skulle kunna kosta, landande förvånansvärt lågt på dryga 50k. Men antar att vi missat något stort som kommer spräcka vår budget. Ser dock att det inte är omöjligt då jag skrapat ihop liknande summor på egenhand, nu när vi är två bör det vara hälften så tungt.
Det är alltid tillfredsställande att ha mål uppradat inom rimligt räckhåll. Känner att allt har blivit lättare & motivationen kom tillbaka som efterlängtad kram.
Småbarnspappan klär den sprattlande pojken varsamt men bestämt, snart sitter den lilla bävernylonsoverallen på och han ser med ens ut som en liten bumbibjörn. Med pojken under armen och väskan i den andra försvinner de in i folkmassan när vi kliver av tåget. Jag siktar in mig på nästa tåg, letar reda på perrongen, fryser i novemberkvällen, minuter långa som timmar, halva resan avklarad, försenat tåg -.-
Tråkigt nog är detta inte en överraskning, SJ har lyckats igen. Med risk för att låta som en outbildad gnällig ”Svensson” låter jag bli att gnälla högljutt. Stämmer istället in i kören av suckar som hörs runt omkring. Typiskt, pust & stön. Är det lika kasst med tågtrafiken i andra länder? Inbillar mig att det funkar bättre i Asien. Där har de ingen aning om vad ”signal fel” eller ”tåg möte” är för något.
Muttrar vidare men de ska ni slippa höra…
L8r!
Ni vet hur det kan vara när man surfar på den där slentrian vågen ute i cyberspace, rätt var det är så ramlar man över något fantastiskt. Detta är eftermiddagens guldkorn. En fantastiskt mysig blogg om tweed-kostymer, rökiga rum med slitna skinnfåtöljer och siden långkalsonger vs strumpbyxor. Trevlig läsning 😉
Ta hand om mig!
Järnhjälmen skruvas åt allt hårdare medan jag drar jackan tätare om överkroppen. Allt startade i morse då jag huttrande undrade om det var morgon på riktigt. 2 min senare ringer väckarklockan med sitt gälla tjut, för att brutalt basunera ut att morgonen är här vare sig feber eller inte. Jag klär på mig mina mysisar och intalar mig själv att det bara är morgon huttrande. Martina sätter sig i bilen och blåser iväg 04;20, jag ropar in hundarna och drar mig för att ta av mig jackan. Lägger mig i sängen igen och förtränger att jag egentligen borde plugga, likt en struts stoppar jag huvudet i sanden och låssas som om det fortfarande är natt. I halvdvala ligger jag och vrider mig, smärta i rygg och höft får mig att fundera på om jag inte av en händelse råkat sova i sisådär 60år. Med ett ögonblicks panik för att jag kanske bryter lårbenshalsen när jag stiger upp tar jag det piano, bara för att vara på den säkra sidan. Lovar mig samtidigt att inte somna till Si-fi filmer något mer. Haltar ner som Gösta 82 och möter Martina i hallen.
Ett antal timmar senare så sitter jag fortfarande lika ynklig på ett tåg norröver. Det förvånar mig att det inte kommer dimma ur munnen på mig när jag andas, nu kanske det är dags att sluta grina över min ynka feber det finns ju faktiskt de som har de värre. Men ni vet ju hur vi killar kan bli när vi är det minsta förkyld. Det enda vi vill är ju att få lite medhåll på hur uselt det är. – Ta hand om mig!
Och ja jag håller på att bli bättre, det är säkert över i morgon. //Kram på er.
I dag fylldes centrala Örebro av folk med spring i benen. Martina var där för att springa 5 km etappen. Det var kallt i luften, bara några få grader. Hösten är här på allvar med gula löv och tanter i varma kappor. Jag gissar att det är ungfår 200 deltagare som samlats på torget för att vara med på den gemensamma uppvärmingen. Två checka tjejer med överskottsenregi visar hur de andra ska göra för att värma upp ordentligt. Men det är inte alla som vågar, det står några tuffa killar i svarta stora tatuerade armar och tittar på. Starten går och de springer iväg, hade en tanke att jag skulle hinna med att få Martina på bild men självklart så hänger sig äppel telefonen och jag blir utan bild. Drygt 20 minuter senare och 5 km i benen springer en trött men nöjd Martina in i mål. Jag tyckte hon var jätte duktig i dag på sin första tävling. Det ska tilläggas att hon klev upp 04:10 som vanligt i dag och efter loppet var färdigt var det dags att åka till baka till kossorna för att jobba eftermiddag.
Själv kämpar jag på med mitt, det knappas och suckas vid datorn, Kanske har det fastnat något idag med, jag kan ju alltid hoppas.
Sovmorgon ända till klockan slog nio, vardagslyx jag uppskattar för lite. Hundarna är redan rastade och frukosten framdukad på bordet.I dag är det dags för avslutning på vallhundskursen, det har lovats smörgårdstårta så jag följer snällt med. Kursen avslutas hemma hos Ingamaj som bor på en trevlig gård i mysiga Värmland. Det är varmt och soligt trots att det är första oktober idag. Det sysslas med vallträning till en början för att finslipa det man lärt sig under sommaren. Tidigare i sommar besökte jag samma kurs och de gick med koppel och hade hundar överallt men i dag ser det annorlunda ut. Hundarna flyttar fåren precis dit de ska och det hörs inte lika mycket råd ifrån instruktörerna idag. En av dom sitter och klappar den lilla vita hunden med de stora öronen. Kanske ingen fårhund men den är trevlig att klappa på. Martinas tur att gå, det börjar bra. Man kan se att det har hänt mycket med henne under sommaren. Från alla VA HÅLLER DU PÅ MED!! har det nog fastnat en del. Nu mer gör hon ju det hon ska, ah ja menar ju hennes hund Swischa såklart 😉