Att våren kanske är på ingång.. För året först lamm har äntligen anlänt 😀 I fredag kom dessa två super söta ulltussar <3
Så söta att man smälter inombords!! Och den svarta med bläsen är en tacka så den ska såklart sparas! Måste nu bara komma på något fint och passande namn till henne.
Och tisdags var det dax för nästa tacka att lamma. Två små vita fina bagglamm fick hon. Också super söta!! Finns nog inga lamm som inte är söta!!
Igår onsdag var det en vecka sedan Teja och Buck parades. Och jag bara väntar och väntar på att tiden ska gå snabbare så man kan börja se om hon är med valpar eller ej. Det är så nervöst spännande så jag håller på att lösas upp!!
Här har ni några fina bilder på Buck lånade från busyborder.se
Han är en jätte duktig vallhund både på får och nöt. 1;a pris på både får och nöt tävling. Va med på Nöt-SM 2011 0ch 2012. Och hjälper Josefin i hennes arbete med 150kor. Ska bli väldigt spännande och se hur valparna utvecklas. Tror de kommer bli riktig riktigt duktiga.
Och så måste jag lägga en fin bild på min fina Teja också. Hon är också en riktigt bra vallhund både på får och nöt. Vi har 1;a pris på nöt och siktar på Nöt-SM antingen detta år eller nästa.Beroende på hur det går med valparna och så. Och så hoppas jag vi kommer ut på nån får tävling också.
Hon är en suverän arbetshund, sviker en aldrig och jobbar tills hon stupar.
Har varit och är en riktig spännande och härlig vecka i mitt annars arbetslösa liv.
I tisdags var veterinären ute och tog blodprov på alla får som var över ett år gamla. Inte så spännande eller härligt men nödvändigt!
Vi tog prov på de för att kolla så de inte har Maedi-Visna (en virussjukdom) Man tar prov man några års mellan rum (vet inte hur många år) eftersom sjukdomen kan ligga latent hos djuren under flera år innan de insjuknar och då klarar sig inte. Så därför är det väldigt nödvändigt att gör!
Idag var jag, Wiktor och svärföräldrarna till LRF-konsult på en info om framtida generations skifte. Mycket spännande att få veta mer hur det går till och vilka möjligheter det finns att genomföra det. Så nu blir det hem och fundera och prata mer med alla inblandade för att se hur alla vill göra och att man blir överens om allt. Nästa steg är sen att göra en värdering över gården för att se vilka summor det handlar om och sedan får men se hur vi går vidare 🙂
Efter mötet styrde jag mot Örebro. Gick faktisk riktigt smidigt och bra att köra ner hit. Gick nog rekord fort fast jag körde så gott som lagligt 😛
Och imorgon styr jag och faster citran mot Varberg för att äntligen hämta hem min underbara Teja. Och det underbaraste av allt är att hon och Buck parades sig i onsdags :DD HURRA!!! Så nu hoppas vi verkligen att det lyckas och att det om ca 60 dar tittar ut små söta pälsbollar 😀 Olidligt spännande är det! Och jag har varit såå nervös hela veckan att det inte skulle få till nån parning. Men nu är den delen avklarad iallafall phu.. Så bara att hålla tummar och tår att att gå som jag planerat!!
Ska göra mitt bästa att komma ihåg att ta kort på Buck imorgon så jag kan visa Tejas snygga kavaljer 😉
Nu har ni fått en lite uppdate om denna vecka 😀
Ha det bäst!!
Drömmen om ett eget lantbruk växer sig bara starkare och starkare!! Och visst det har ju börjat lite smått. Börjat prata om att ta över svärföräldrarnas gård och några egna djur har vi också hunnit skaffa. Men längtar tills vi har tagit över helt och vi verkligen kan säga att det är vår gård. Kämpa och slita, skratta och gråta. Börja bygga upp gårn så vi båda kan jobba hemma.
Visa alla som säger att det går aldrig, att om man verkligen vill nått tillräkligt mycket så är ALLT möjligt!!
Det här är början på den stora drömmen!!
Underbara Krusmynta <3 En bra start på framtiden!!
Kylan smyger sig in under mina tår. Det ska föreställa juni men jag fryser som om det vore höst redan. Jag sitter på en bänk med nött trä som är blekt av solen. Framför mig myllrar det av människor som gör sitt yttersta för att hinna med att vara ledig. ”Det är ju ändå lördag så vi måste ju passa på” hör jag den kvinna säga i folkmassan.
En liten flicka släpar på sitt mjukdjur, tror det är en kanin. Den är något stor för henne att bära då ena benet släpar i marken.
Det är vackert, saker vi bara bestämmer oss för att släpa med. Det kan vara en väska, ett instrument eller en något förstor kanin. Som om de där sakerna blir en förstärkning av oss själva. En slags spegelbild från insidan.
Idag ser min insida något frusen ut men jag gör mitt bästa för att värma det med ett leende.
Ett leende som växer då jag kommer att tänka på min mormor. Förr hade man i Hälsingland och kanske även på andra ställen i landet en Ljugarbänk som stod utanför bron. Eller trappan in till husen som det heter på svenska. På ljugarbänken kunna man sitta och prata lite om allt möjligt, en skvaller ventil.
Min mormor hade en sån, fast i skepnad av en hammock. En väl använd sådan. När jag svängde in på den lilla vägen upp emot min mormors hus var det mer en regel än ett undantag att jag fann henne sittandes i den slitna orangea hammocken med en kaffepanna redo att slåspå så fort det vankades främmat.
Välkommen i sommar hem till oss så ska vi ha både ljugarbänken och kaffepannan redo!
I skrivande stund knackar jag hastigt ner de svarta tecknen på det digitala pappret i hopp om att det ska fasta något vettigt. Det ligger inga suddsmulor intill mitt digitala papper, allt redigeras och görs om i ett par ögonblick, inte ett spår finns det kvar från det som stod där innan. Har det lett till att man nu skriver slarvigare? Att det finns ett uns mindre tanke bakom orden på det digitala pappret än om det varit skrivet i bläck.
Bläck går inte att sudda, bläck går inte att redigera med ett stift + home
I landet brunsås där alla pratar med sig själva i hastiga steg alltid på väg någon anna stans. Där har jag pausat för ett par sekunder mest för att min väska är så tung att mina fingrar nog är ett par cm längre än igår. Mitt i smeten av alla myror som springer åt alla håll på det stenbelagda golvet. Jag ser deras fötter snabba, smattrande springer de ihopp om att spara några minuter. De är så upptagna med att hinna med sitt att de inte ser de andra myrorna som korsar deras väg. De pratar inte med varandra utan med några andra, någon annan stans i andra änden på det vita snöret i deras öra finns det nog en anna myra med smattrande fötter oxå påväg någon annan stans. Skygglappar på? Japp då drar vi. Det verkar inte finnas tid för att stanna och vila, andas eller ens plocka ner sina skygglappar och för några sekunder för att se det som händer.
Vad är det som krävs för att vi ska stanna upp och se oss omkring?
Jag hade förmånen att bo i vår huvudstad under ett halvår. Det tar ett tag för en lantis att hänga med i holmarnas tempo. Det ska drickas en snabb latte på tuben, för att spara några minuter här och där springer de flesta de sista metrarna till tåget. De kanske inte vet att det kommer ett till redan om 5 minuter. Men de är förmånga för att jag ska hinna uplysa dom om den informationen.
Nu känns det som om jag skulle orka släpa väskan en liten bit till. Vaggande tar jag mig ändå framåt, lite pingvinstyle men det än ändå ingen som ser mig där ifolkhavet. Väl framme på perongen släpper jag ner väskan med en duns och ser en bit bort att en gammal klasskamrat kommer gående. En person av alla tusen som jag känner igen och jag får genast en chans att kasta mina skygglappar. I tre år gick vi till samma klassrum och åt samma skolmat. Det så längesen att det kändes lite skumt när jag kläckte ur mig frasen. ”Men tjena! Säg vad har du haft för dig de senaste åtta åren? ” Som tur är kan det vara bra att vara lite slapp i käften för rätt som det var hade vi pratat i en lång stund. Tåget låses upp och han sätter sig på sin plats, jag går till bistron. Undrar om det tar ytterligare åtta år till nästa gång vi ses?
Hösten har tagit en intressant vändning då allvaret blandats in i drömmarnas värld. Det har tittats på priser, bokats möten på banken, listats för och nackdelar på allt möjligt. Hemkommen från Elmia jordbruksmässa med en hel del nya tankar i huvudet. Jag googlar andra saker nu än för några månader sedan, ord som kviga, kilopris, affärsplan osv. De börjar kännas som om saker och ting börjar hamna i rullning.
”Om ett par år… när solen första strålar smälter morgonfrosten, tar jag en tugga till av knäckemackan medan jag går i genom i huvudet vad som ska göras under dagen. Martina är redan på väg för att hämta några kvigor hos en av de närliggande mjölkgårdarna. Efter en hektisk sommar med oändliga timmar i traktorn ser jag fram emot vintern som kommer. Häller upp lite mera kaffe i den vita muggen och funderar vidare, kanske skulle ta och klippa tacklammen i eftermiddag, skönt att få det gjort. När snön äntligen kommer kanske det finns tid till att snygga till inomhus, nya tapeter på övervåningen, en annan lampa i hallen, en som jag inte slår huvudet i. Telefonen ringer, jag lämnar den halvdruckna koppen på bordet, tuggande på sista biten av mackan går jag ut för att hjälpa Martina att lasta av.”
Detta ligger nu närmare än vad jag vågat hoppats på, nu gäller det bara att hitta en trevlig gård som passar just oss. Har du något tips på en trevlig liten Hälsingegård med hyfsat mycket betesmark så hör gärna av dig. Annars går det bra att bara hälsa på när vi köpt en 😉 Jag sätter på mera kaffe…
Ta hand om mig!
Järnhjälmen skruvas åt allt hårdare medan jag drar jackan tätare om överkroppen. Allt startade i morse då jag huttrande undrade om det var morgon på riktigt. 2 min senare ringer väckarklockan med sitt gälla tjut, för att brutalt basunera ut att morgonen är här vare sig feber eller inte. Jag klär på mig mina mysisar och intalar mig själv att det bara är morgon huttrande. Martina sätter sig i bilen och blåser iväg 04;20, jag ropar in hundarna och drar mig för att ta av mig jackan. Lägger mig i sängen igen och förtränger att jag egentligen borde plugga, likt en struts stoppar jag huvudet i sanden och låssas som om det fortfarande är natt. I halvdvala ligger jag och vrider mig, smärta i rygg och höft får mig att fundera på om jag inte av en händelse råkat sova i sisådär 60år. Med ett ögonblicks panik för att jag kanske bryter lårbenshalsen när jag stiger upp tar jag det piano, bara för att vara på den säkra sidan. Lovar mig samtidigt att inte somna till Si-fi filmer något mer. Haltar ner som Gösta 82 och möter Martina i hallen.
Ett antal timmar senare så sitter jag fortfarande lika ynklig på ett tåg norröver. Det förvånar mig att det inte kommer dimma ur munnen på mig när jag andas, nu kanske det är dags att sluta grina över min ynka feber det finns ju faktiskt de som har de värre. Men ni vet ju hur vi killar kan bli när vi är det minsta förkyld. Det enda vi vill är ju att få lite medhåll på hur uselt det är. – Ta hand om mig!
Och ja jag håller på att bli bättre, det är säkert över i morgon. //Kram på er.
Den kan ha sett ut ungefär så här
För ungefär mindre än längesen försökte jag tälja mig en barkbåt. Den skulle ha två master med gammal gul tapet som segel. En tapet som blivit över från sjuttiotalet då man senast bestämde sig för att renovera den lilla fäbostugan intill spjutnäsfjärden. Jag hade ena foten i vattnet medan hakan vilade på det andra knät. Tungspetsen gick från ena mungipan till den andra när jag under full koncentration karvade fram formen av ett skrov. Det var en av de där somrarna som kändes oändliga. När medvetandet inte sträckte sig längre än till nästa vecka och glass var lycka i fysisk form. Jag älskar fortfarande glass men har fått en ovana att planera sönder mina somrar.
Längre bort skrotade mor med något kanske var det grillen som skulle göras i ordning inför middagen. Knotten i luften badade i sommarljuset, det var fortfarande varmt trots att det började bli kväll. En bit ut i vattnet närmare mitten av fjärden hade de blå små vågorna bytts ut till flytande guld, bländande och verkade alldeles magiskt för en snorig liten gosse. Nu var det bara fören kvar, den här båten skulle bli något alldeles extra, osäker på om jag ens skulle sjösätta den. Kanske skulle jag ta med den hem istället, ha den i fönstret som prydnad. Hålen för masterna krävde åter igen en vandring för tungan igenom ansiktet, men sen satt de där, två stycken prydliga master av vass.
Aktern var lite väl klumpig, det ska ju vara en riktig snabb seglare, nog bäst att jag tar bort lite mer där. En liten mört simmar under mina fötter och vidare under bryggan, min blick följer den för ett litet ögonblick. Ett hastigt andetag inåt, jag ser ner på mitt finger som pulserar och ger min lilla pojkhand en helt ny färg. Tappar kniven ner i vattnet gissar att en del av mitt finger ligger där också, skriker i panik på mor så där som pojkar gör när deras förstånd inte räcker längre. Nu gjorde det ont, riktigt ont. Sprang över de vassa små pinnarna som blir när man röjer småbuskar, med mina små bara sommarfötter. Kände inte ens när de stack mig under fötterna, det var bara mor som kunde hjälpa mig ur det här.
Lite senare utanför paniken var det dags att åka in till hälsocentralen och plåstra om den lite bättre. Så här i efterhand är det bra att ha en sjuksköterska till mor som kan lappa ihop en på plats då det behövs. Jag mins att jag lekt polis eller något dyl. innan, hur som var jag i alla fall beväpnad med en liten pistol i plast. Tyckte nog det var en smula genant då jag var nog rätt gammal för plastpistoler, men släppte det fort då den snälla sjuksyster som plåstrade om mig spelade med -Oj du var visst beväpnad, bäst att jag passar mig.
Det finns fortfarande spår från min barkbåt på toppen av mitt vänstra pekfinger. Ett spår jag kommer bära med mig livet ut. Om jag inte av en händelse av ett nytt barkbåtsbygge skulle skära av mig hela fingret då förståss 😉