Vaknar innan solen idag, en skön känsla att sitta vid frukostbordet med bara kaffekoppen och två trötta hundar som sällskap. Som om tiden går långsammare på morgonen, dimman och det svaga ljuset gör att man nästan kan höra de melankoliska pianotonerna i tystnaden. En ny dag är snart här, ett nytt oskrivet blad det är bara för oss att trycka pennan mot pappret och börja skriva. En ny dag att rätta till de snedsteg vi tidigare tagit, säga det där lilla ordet förlåt som är så svårt att få ur sig i bland.
Ja tror inte det är ofta vi med avsikt gör varandra illa, eller är det mitt naiva lilla pojksätt att se på världen? Nja, med ”vi” menar jag inte alla i hela världen utan dom i min lilla bubbla, de jag känner, ja dig, du som jag hälsar åt på stan, vi som stannar och pratar med varandra av ren nyfikenhet. Jag behöver ju inte gå längre än till kiosken för att se att det visst finns ondska i världen. Nästan varje dag hör/läser jag något som har med död eller misshandel att göra. Då kanske inte ett förlåt räcker, när det handlar om något sådant men det är i alla fall en bit på vägen. När jag blev överfallen i arbetet, det går att läsa mer om här, fungerade jag inte som människa på väldigt långtid efter. Då hade det nog inte räckt med ett – Förlåt det var inte meningen att strypa dig, men det hade varit bättre än den tystnad och frånvaro jag fick i stället. Har sedan dess varken hört något eller sett några skadeståndspengar men så verkar det gå till när de som inga pengar har gör något dumt. Blev i våras intervjuad om detta i -> P3 där jag berättar om hur jobbigt det är att kräva pengar av den skyldige.
Nu försöker jag lämna detta bakom mig och gå vidare i livet. Det kan vara alldeles för underbart för att gräva ner sig i tråkigheter, för så vitt jag vet är det ju bara nu jag lever. Morgonens låt får bli den här
Hoppas ni allesammans får en underbar helg kram på er!
Den kan ha sett ut ungefär så här
För ungefär mindre än längesen försökte jag tälja mig en barkbåt. Den skulle ha två master med gammal gul tapet som segel. En tapet som blivit över från sjuttiotalet då man senast bestämde sig för att renovera den lilla fäbostugan intill spjutnäsfjärden. Jag hade ena foten i vattnet medan hakan vilade på det andra knät. Tungspetsen gick från ena mungipan till den andra när jag under full koncentration karvade fram formen av ett skrov. Det var en av de där somrarna som kändes oändliga. När medvetandet inte sträckte sig längre än till nästa vecka och glass var lycka i fysisk form. Jag älskar fortfarande glass men har fått en ovana att planera sönder mina somrar.
Längre bort skrotade mor med något kanske var det grillen som skulle göras i ordning inför middagen. Knotten i luften badade i sommarljuset, det var fortfarande varmt trots att det började bli kväll. En bit ut i vattnet närmare mitten av fjärden hade de blå små vågorna bytts ut till flytande guld, bländande och verkade alldeles magiskt för en snorig liten gosse. Nu var det bara fören kvar, den här båten skulle bli något alldeles extra, osäker på om jag ens skulle sjösätta den. Kanske skulle jag ta med den hem istället, ha den i fönstret som prydnad. Hålen för masterna krävde åter igen en vandring för tungan igenom ansiktet, men sen satt de där, två stycken prydliga master av vass.
Aktern var lite väl klumpig, det ska ju vara en riktig snabb seglare, nog bäst att jag tar bort lite mer där. En liten mört simmar under mina fötter och vidare under bryggan, min blick följer den för ett litet ögonblick. Ett hastigt andetag inåt, jag ser ner på mitt finger som pulserar och ger min lilla pojkhand en helt ny färg. Tappar kniven ner i vattnet gissar att en del av mitt finger ligger där också, skriker i panik på mor så där som pojkar gör när deras förstånd inte räcker längre. Nu gjorde det ont, riktigt ont. Sprang över de vassa små pinnarna som blir när man röjer småbuskar, med mina små bara sommarfötter. Kände inte ens när de stack mig under fötterna, det var bara mor som kunde hjälpa mig ur det här.
Lite senare utanför paniken var det dags att åka in till hälsocentralen och plåstra om den lite bättre. Så här i efterhand är det bra att ha en sjuksköterska till mor som kan lappa ihop en på plats då det behövs. Jag mins att jag lekt polis eller något dyl. innan, hur som var jag i alla fall beväpnad med en liten pistol i plast. Tyckte nog det var en smula genant då jag var nog rätt gammal för plastpistoler, men släppte det fort då den snälla sjuksyster som plåstrade om mig spelade med -Oj du var visst beväpnad, bäst att jag passar mig.
Det finns fortfarande spår från min barkbåt på toppen av mitt vänstra pekfinger. Ett spår jag kommer bära med mig livet ut. Om jag inte av en händelse av ett nytt barkbåtsbygge skulle skära av mig hela fingret då förståss 😉
Det började för några månader sen, det lilla pirret. Spännande och helt oskyldigt låg det där i maggropen och gjorde sig bara påmind på dagen när det var som soligast. Men ju mer jag tänkte på det där lilla pirret, kände efter vad det var egentligen som pirrade kunde jag tillslut inte tänka på något annat. Det lilla fröet som busade i magen på mig spred sig lika snabbt som snön smälter under varma vårdagar tills den sprakade som sockerdricka i hela kroppen. Jag fick svårt att sitta still, började äta mindre, tänkte inte så mycket mer längre utan bara kände efter. Sus i öronen och en fånigt flin fastklistrat över ansiktet gled jag igenom dagarna på topphumör. Jag började svara i telefonen med en lenare röst. Någon stans inom mig började hoppet sakta växa fram, sakta knappt märkbart med det fanns där. Började skriva SMS snabbare och oftare i samma takt som det fåniga flinet blev bredare i ansiktet. Människor i min närhet började besvara mitt leende med frågor och minst lika stora leenden. Jag kunde prata i timmar mest om allt möjligt, allt för att undersöka om vi två kunde bli ett oss. Jag lovade mig själv dyrt och heligt att inte falla som en pannkaka som missat stekpannan rätt ner i furugolvet. Sen kom den dagen jag så självsäkert sett fram emot i flera veckor. Längtat och fantiserat om men ändå inte vågat hoppas på att den skulle hända. Med sockerdricka i hela kroppen, hjärnan full av fluff och det enda ljud som jag kunde få fram var flickaktiga fnitter kliver jag på tåget som ska ta mig till dig. Som ett kvitto på att du finns på riktigt och inte något jag fantiserat ihop. Jag ringer dig redan efter 5 minuter på tåget fast jag vet att jag inte borde. Vill ju inte verka för framfusig och desperat, men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Telefonen brann i mina händer, jag samlade alla mina krafter för att inte trycka på snabbuppringningen, sen slog jag numret. Innan jag hunnit med att fatta vad jag precis gjort svarar din lena röst i andra ändan. – Hallå?…
– Eeeh.. Hej det är jag, har precis klivit på tåget. (Fuck tänker jag klart du vet det. Jag har ju tjatat om tiden redan sedan igår.) Men du svarar glatt med ett ”jaha” Jag erkänner att jag är skit nervös, fast jag inte borde. Jag vill ju inte att du ska märka det, ändå hör ´jag mig själv säga. -ghaa vad nervös jag är, men det ska bli så skönt att träffa dig. Du erkänner till min stora lättnad att du också är nervös. Tåget bromsar in och jag tar ett litet skutt ner på perrongen. Tänker att detta kan gå hur som helst, tittar åt höger, åt vänster och går sedan däråt.
Hela världen stannar, sånt här händer ju bara på film tänker jag. Du kommer emot mig med ett stort varm leende och jag faller. Rätt ner i furugolvet ”PLASK” som den pannkaka jag lovat mig själv att inte vara. Från och med den stunden har sockerdrickan i min kropp stannat kvar. Bildat en varm underbar känsla i bröstet, ett hopp och en längtat till framtiden har tänts. Jag vågar nu drömma om att förverkliga mina drömmar. Drömmar där du och jag är ett vi.
Älskar dig Martina <3
På ungefär en sån här lapp avslöjades ett gossebarns hemligaste känslor för en hel skolklass
Jag kan inte varit mer än 6år och en sommar när jag med hjälp av min kära farmor och en skrivmaskin knackade in mitt första kärleksbrev till en flicka på förskolan. Jag tyckte hon var så söt, så ett litet brev inte större än en postit lapp nedstucket i en vitt kuvert var ett måste. Farmor Alice satt tålmodigt bredvid sitt lille gossebarn och bokstaverade SÖT och GULLIG. Jag minns hur det kändes i magen, läskigt men bra. Jag tryckte mina små pojkfingrar mot de svarta skrivmaskins tangenterna, följde med ögonen metallarmen som slog fast en bokstav på den lilla papperslappen. Fascinerad av hur skrivmaskinen fungerade glömde jag bort att byta rad så en bokstav hamnade utanför. ”Vi börjar om” sa farmor och började bokstavera igen.
Jag fick ett eget kuvert som jag stoppade ner mitt viktiga brev i. Det var ett sånt där kuvert med ett litet fönster på som man får till bankpapper och räkningar. Men då visste jag inte vad sånt var utan var bara mallig över att ha fått ett kuvert med ett eget fönster på. Jag var noga med att inte vika det när jag stoppade ner brevet i ryggsäcken. På bussen satt jag bara och tänkte på hur i hela friden jag skulle våga ge henne det där brevet. Jag vet inte om man fortfarande tar fram ett litet kort i taget med olika frukter på för att hålla ordning på alla barn som ska springa till sin ryggsäck och hämta sin frukt. Men så gick det till på vår förskola i alla fall. Vilken frukt jag hade med mig denna dag har jag glömt men när min frukt drogs upp och sattes på filttavlan sprang jag det snabbaste mina små 6års ben kunde ut till hallen för att hämta inte bara en mosad banad utan brevet. Jag gömde det under tröjan så att ingen skulle se, frukstunden tog slut och det var dags för oss barn att springa av oss utomhus. Nu passade jag på, jag sprang ikapp henne ute på gården och sträckte fram brevet utan att våga säga ett pip. Men raka armar och blicken fastnaglad vid mina kardborrsskor väntade jag på att hon skulle ta brevet ur min hand. ”Vad är det här?” frågade hon, jag sprang där ifrån.
”Kom hit alla barn!!” ropades det och jag fick avbryta mitt uppdrag att fördämma diket med jord och stenar. Som små möss sprang vi mot fröken och samlades runt om, redo att när som helst börja leka någon spännande lek. Till min stora fasa håller fröken i MITT brev. Jag känner igen det lilla kuvertet med det egna fönstret på, kalla kårar går igenom kroppen. Jag vill inget hellre än att utplånas från jordens yta av en barmhärtig himmelsfader med en blixt i huvudet när jag hör de första orden från brevet läsas upp för HELA klassen. Jag förlät aldrig henne för det där. Det har jag inte gjort än idag, och om sanningen ska fram tror jag inte att jag kommer göra det alls. Vissa saker måste man respektera trots att det kommer från ett litet gossebarn.
” Hördö öcken de e´?!” Säger en välbekant röst i andra änden av telefonen. ” Men är det inte Öskar?” Svarar jag och ett glatt ”Ehjooo” kommer till svar. Mannen jag pratar med är en gammal kund till mig. Han har några får i en liten by några mil utanför Hudiksvall. Av byborna kallas han Sprint Öskar, ler åt det komiska i att den där halta glada gamla gubben har en smeknamn som har med löpning att göra. Det är en väldigt varm människa som trots krämpor möter mig varje gång med ett leende. Han berättar historier om hur det var att köra lastbil mellan Delsbo och Hudik på 50-talet. För att komma upp för de branta backarna var de tvungna att sitta på en av stänkskärmarna med fingrarna i motorrummet och på så sätt kräma ur skrället några extra hästar. ”Hähee jaa, vi hängde som ena f`lagger på sia” skrattar han och tar en stor tugga av i en av sina nyinköpta muffins. Förr tillbaks hade Oskar en papegoja som hette Hugo ”Den du smuggla ja hem i inneficka!”. Han kunde härma mopeder, skrika högt och retas genom att knäppa med näbben i bur gallret. När Hugo retat upp Oskar tillräckligt eller Öskar som han själv säger utbrister han ”Men nu jätte du sluta fa´leäs anarsh kömma stor näbb!” Så haltar han iväg efter en damvippa i flera färger och kör ner den i buren. Hugo blir tvär tyst och hoppar snällt in i buren och sätter sig i ett hörn. Det ser lite ut som om han skäms över att retat upp Öskar så pass att stornäbb kom. Jag myser, just det här kommer jag alltid att minnas. En historia ni som stått ut med att umgås med mig kan utan och innan. Jag försöker härma honom så bra jag kan men hör att jag är bara nära, men hoppas att den värme som Öskar sprider om kring sig smittar även på fler. Om jag lyckas bli en gammal gubbe så vill jag bli lika glad som Öskar. Flina så bara två springor syns till ögon, kanske skaffar jag mig till och med en Hugo vem vet. Fram tills dess är det bara att nämna Öskar så kommer jag dra replikerna för er.
Rush
Vaknar alldeles för sent, slänger en trött hand på väckarklockan och vänder på mig. Somnar om… Det ringer på mobilen, – Var är du?! hör jag en irriterad arbetsledare säga i andra änden. – Eeh.. jag är på väg, får jag ur mig i ett taffligt försök att låta vaken. Sätter mig upp och tittar mig runt i det avlånga sovrummet. Med de två dörrar in hit är det snudd på omöjligt att inreda det, sängen står längs med väggen och ett skrivbord i ena hörnet. Resten täcks av ett hav av strumpor, t-shirts, kalsonger, byxor och något som ska föreställa mina arbetskläder med det välkända M:et på bröstet. Spenderar en mindre evighet att hitta strumpor som inte riskerar att fräta sönder mina skor. Väljer ett par som ser nästan lika ut och tar mig hoppande på ett ben ut i köket innan jag lyckas få på mig strumpan. Kylskåpet bjuder på en halv falukorv och ett tomt mjölkpaket. Pfffft.. jag äter på jobbet tänker jag och smyger ut i hallen för att inte väcka Hati som garanterat sover fortfarande. Tröstar mig med att han snart ska klippa gräs hela sommaren, och då måste gå upp lika tidigt. Hittar min klocka på det lilla vita bordet i hallen nedtryckt i lampan, ser att klockan redan passerat skit mycket! Lovar mig själv att bättra mig medan jag slänger på mig Donken skorna och sliter med mig brädani farten. Jag har precis hunnit vara 20år i ca en månad, funderar på hur det skulle vara att försöka bete sig vuxet för en gångs skull. Komma i tid till jobbet, hålla kolla på alla räkningar, tvätta, gå och lägga sig tidigare än kl 04.12, Kommer ner på gården och möts av en kall morgon. Vaknar till ordentligt när jag är bra nära på att smälla in i en vit Volvo. Det går fort nu i nedförsbackarna, så pass att tankarna på att stiga av verkar som ren galenskap. Sicksakar mellan bilarna på sjukhus parkeringen och hör tutande bilar bakom mig innan jag försvinner ner för ännu en backe. Lycklig över att komma ner till till jobbet helskinnad knappar jag in mig på stämpelklockan och ler ursäktande till Sara som inte kan vara arg på mig mer än några minuter. Dags för ännu en dag av hamburgeflippande, kanske skulle ta och hitta på något annat tänker jag emellan pipande brödrostar och fräsande frityrolja.
Jag s
kulle kunna kalla det här ett minne från förr men det låter som om jag redan är dammig. Strunta i det och låtsas att jag står och berättar det som om det hade hänt förra veckan. För några år sedan bestod mitt arbete av att skjutsa runt människor i bil natt som dag. Denna yrkesgrupp har eller kommer få uppleva en hel del spända och smått otäcka situationer. Den lilla blå skärmen piper till och jag får upp en adress med vita bokstäver. Det är inte så långt bort så jag tar ingen brådska på mig. Det är sen sommar och luften är ljummen, det skulle kunna bli en kalas fin kväll det här. Lördag och sommar då brukar folk vara på bra humör och dricksen trillar in som smågrus i skorna. Jag saktar ner en bit innan jag kommer fram, är lite tidig men spanar ut igenom sidofönstret för att se om kunden står där. En medelålders man i rutig skjorta och mustasch sätter sig i baksätet med en tung duns. Han mumlar fram adressen, dit hittar jag utan problem så jag slår inte igång gpsen utan knappar vant in zonnumret där jag kommer bli ledig. Resan flyter på medan vi tiger med varandra, svänger in på parkeringen och stannar ungefär där jag tror att husnummer 11 är. Jag vänder mig halvt om för att meddela vad resan kostade och ser då mannen kliva ut ur bilen. Trött på att behöva stå för springnotor så följer jag efter. – Hallå du måste ju betala! ropar jag efter honom och joggar ikapp. han mumlar något om att pengarna finns inne samtidigt som han klumpigt kliver över rabatten och knackar på ett fönster. Jag känner att det här kommer nog ta tid, fiskar upp mobilen ur byxfickan och meddelar var jag är någon stans. Då utan en minsta förvarning kastar sig den helt vanlige Svensson mannen med den rutiga skjortan över mig och sträcker sig efter telefonen. Samtidigt som han tar ett hårt tag som mina fingrar och böjer dom bakåt. Jag slår bort hans grepp från mina fingrar medan jag håller mobilen så långt bort från honom jag kan. Upprepar -TA DET LUNGT! som ett mantra och känner paniken i bröstet. Nu blir han riktigt rasande och får en arm runt halsen på mig. Det är nu jag tror att jag ska dö. Som ett djur gör jag allt för att komma loss, kommer inte ihåg så mycket mer än när en kollega rullar in på parkeringen och det får mannen att fly därifrån. När jag sedan försöker få tag i polisen blir jag satt i telefon kö. Inte för ens några dagar senare blir jag uppringd för ett förhör. Det som jag senare mådde så dåligt över hur fruktansvärt fel jag bedömde honom. Att vem som helst, vilken Svensson som helst kunde vara farlig. Jag höll på att upplösas som människa, misstänkte allt och alla, ville inte gå på stan, trivdes inte någonstans förutom hemma i sängen. Jag kunde vakna svettig och vettskrämd mitt i natten över flashback drömmar. Fick ångest över att inte känna mig trygg och kunde börja gråta när jag stod och diskade, åt mat, tittade på TV…
Lyckligt lottad som jag är har jag en hel drös med vänner som orkade höra på mig när jag måste prata av mig. Familjer som stöttade mig när det var som allra jobbigast. Tiden för rättegång kom. Det blir kväll idag å. Påminde jag mig själv medan jag satt i bilen på väg till tinget. Två familjer och så chefen var där för att stötta mig. Högtalarna ropar upp mitt nr och det är dags att komma in. Som en liten hare tittar jag mig runt i rummet ifall jag skulle känna igen honom. Men ser bara trötta män i kostym. Det visade sig att han vågade inte komma. Skyllde på magen eller något annat dumt. Först då slappnade jag av, han vågade inte komma hit. Jag lovade mig själv att från och med den dagen inte vara rädd för något. Senare liknande situationer har jag alls inte lagt lika stor vikt vid. Trött på att ta skit sätter jag bestämt ner foten och säger ifrån. Idag vill man inte bråka med mig. Jag har med åren lärt mig att bli arg, inte rädd.
Våga bli arg! Det är inte värt det att vara rädd, ilska är lika mänskligt som glädje. Lever man sitt liv utan att säga ifrån så kommer folk utnyttja det. Erkänn dina misstag bli arg på dom som förtjänar det!
/Kram på er