Precis som det ska vara så här när det lackas som mest mot jul. Massa snö och en gnutta kallt. Trodde likt en liten gosse med gråten i halsen att det inte skulle komma någon snö denna jul. Att det skulle bli en sån där isig och grå jul med brutna lårbenshalsar och grusiga hallgolv, men så kom den, snön vi alla väntat på. Allra mest kanske grannen väntade då han har hand om plogningen. Klart det ska vara snö på julen, annars räknas den ju inte.
I morgon far jag söder över för att hämta hem <3 till jul. Hoppas att SJ gör de som de har betalt för och kör mig hela vägen fram helskinnad. Måste nämna att jag är måttligt impad av detta företags tidigare prestationer tidigare vintrar. Kolla in Japan tex. där går tågen fel bara några sekunder om året. I ett land som Sverige borde väl ändå tågen komma och gå som de ska? Tom. Ryssarna har säkrare tåg tider. Hur kommer det sig?
Ironiskt nog kanske du hittat hit via Facebook.
Jag har funderat på om facebook är något för mig, det blir ju såklart vad man gör det till, ett liv eller bara ett verktyg för att kommunicera med bekanta. Själv har jag funnit mig själv på sajten mer än vad som kanske är nyttigt. Timmar av tristess måste ju slås ihjäl på något sätt eller hur? Facebook har varit en sådan sajt för mig. Är osäker på vart den osynliga linjen drogs någonstans men en dag suckade jag bara när jag såg 32 nya ”händelser” samt alla låtar som kom i en ständig ström från Spotify eller alla kommentarer som skrivits.
Bestämde mig då för att ta en timeout, kolla ifall jag kunde vara utan allt brus. Det är lite som att sluta titta på TV, man kanske missar några bra program men samtidigt en väldans massa skräp. Om du tar dig en rejäl funderare på vad det är du gör där på ”fejjan” egentligen så kanske du som jag kommer på att det mest är ”spionage” på bekanta eller en jakt på uppmärksamhet. Mitt i alla förfrågningar om ifall jag ville gå med i gruppen för hungriga kaniner i Stockholm eller hjälp till att ha ihjäl någon i ”Mafia Wars” kom det faktiskt ett och annat trevligt -Hej hur är det med dig? Visst var det roligt att höra från någon gammal klasskompis eller titta på bebisbilder timme ut och timme in. Men vad är det för fel på att lyfta telefonluren och ringa till sin vän iställlet? Kan det vara för att det då blir personligare än vad som känns bekvämt? Är det då meningen om ens alls nyttigt att man ska ha kontakt med de personerna då? Självklart kan man med lite tips och trix styra sin fejja åt olika håll.
Frågorna blir i alla fall allt fler ju längre jag funderar och svaret blir alltid det samma.
– Nej jag VILL INTE!
Det ska inte vara ett måste att hålla kontakten med sina vänner utan ett nöje! Facebook är bra på många sätt men det slutar alltid med en gröt av brus och tjatter.
Vad jag tror, och detta är bara min egen enkla åsikt så ha Facebook sett sina största dagar. Om det nu är sant får vi ju se, jag tror inte att Facebook bara upphör att försvinna de är de för stora för. Men mindre trafik på deras sajt kommer de få räkna med. – Det blir bara för mycket till slut, har det sagt till mig.
Hur gör man nu om man vill ta bort sitt konto? Det har tidigare varit riktigt krångligt med mailande hit och dit, ta bort alla kontakter en och en mm. Då pratar jag om att ta bort det helt inte bara inaktivera det. Men en enkel sökning på nätet hittade jag den här länken. Kom ihåg att vara inloggad på DITT konto innan du klickar på länken samt att du ska vara riktigt säker. Det kommer att försvinna helt och det går inte att få tillbaka.
Varför ska man då ta bort sitt konto? Ja det är ju helt upp till var och en, men i mitt fall gör jag det för att det inte känns intressant längre. Jag äger en telefon och träffar mycket hellre mina vänner IRL, gamla som nya är varmt
välkomna att ringa/smsa eller maila.
Nej för min del är Facebook ett avslutat kapitel. Det är bara och lyfta på hatten och tacka för de år som varit. Tack och adjö!
Om bara en liten stund ska jag åka in till sjukhuset för att testa om mitt blod duger till att ge bort. Vem vet kanske någon vill ha det, sånt kan ju fattas ibland. Ser det ungefär som att stanna och hjälpa till när någon fått fel på bilen efter vägen, en annan gång är det jag som behöver hjälp. Har man så man klarar sig ska man dela med sig.
En hösteftermiddag, jag var kanske 17 eller nåt sånt. Med soppatorsk på moppen fanns det inget annat att göra för utom att putta åbäket de sista 5km in till stan. Jag kanske inte var den starkaste och moppen var tung så det gick sakta. När jag gått i någon km stannar två knuttar (man kallar väl mc killar för knuttar fortfarande?) framför mig och frågar om jag ville ha hjälp. innan jag fattade att de vill hjälpa till och inte slå ner mig stod jag bara och gapade. – Jag åker och hämtar en skvätt, sa en av dom och stack iväg. Där stod jag med ett köttberg klädd i svart läder. Med solen i ansiktet såg han inte alls ut att kunna slåss snarare kramas, En liten stund senare kommer den andra killen tillbaka med en dunk bensin. Jag tackade så snällt jag kunde. En annan gång är det vi som behöver hjälp sa den störste av dom och sparkade igång sin cykel.
Efter det har jag alltid stannat när jag sett folk som behövt hjälp, hittills har folk bara blivit glada.
Snörvlar i tristess, sitter på min kontorsstol med samma känsla som i 4:e klass, måtte eftermiddagen ta slut snart. Jag har spring i benen, fjärilar i magen och snor i skallen. Sitter i ett vakuum och önskar mig bort till en annan plats där gem och tomma bläckpennor är något främmande. Varför inte halvliggandes i en solstol skuggad av en palm och med bara andas som mitt enda måste. Eller på en segelbåt barfota med blicken fäst på horisonten. Slemmigt jag vet men allt kan vara bättre än det här, jag är inte riktigt van med att inte har något att göra. Sista dagen på ”the Firm” i morgon sen börjar en ny tid med nya äventyr. Kommer tex. kunna spendera mer tid nere hos Martina och vovvarna som förövrigt ska tävla nästa lördag. I morgon bär det iväg västerut på en liten utflykt.
Nä vad sägs om att stämpla ut?
Det smakar gott och hemtrevligt av det varma teet jag fått upphällt i koppen. Trots snor i hela skallen känner jag mig på förvånansvärt bra humör. Bara tre dagar kvar på ”the Firm” sen så är det studier i mörka Hälsingland igen. Ler lite åt mig själv över min envishet, hade jag inte varit så fruktansvärt enveten, skulle jag garanterat vara färdigutbildad vid det här laget. Men jag skulle ju inte börja plugga minsann! Så var det bara, och här sitter jag nu och gruvar mig för något jag inte kan påverka. Men det är ju sån jag är, snäll och kanske lite dum och med en stor portion galenskap. ”Man måste inte vara knäpp i den här familjen men det underlättar” Så sa min mor i ett tal på systers bröllop, det ligger nog en hel del i det. Alla är vi nog mer knäpp än vad vi först vill erkänna, jag kan bara gå till mig själv och mina dagböcker. Slår jag upp en sida och läser vad jag skrev för några år sedan är det äldre ögon med andra erfarenheter som granskar den klottriga raderna. Vilket kan göra att dåtidens enorma problem blir i dagens ljus både löjliga och underhållande. Som om pengarna ska komma att täcka telefonräkningen eller inte, eller ifall jag skulle haft häftigare kläder på mig i skolan dagen innan. Jag vill inbilla mig själv att det är nyttigt att titta tillbaka i backspegeln å rätt var det är så har man lärt sig något. Det är inte hela världen om telefonräkningingen betalas några dagar för sent och alla andra skiter faktiskt i vad du har för kläder på dig. Det ger mig ett riktmärke att mäta mig själv med. Pustar ut när jag inser att jag är inte sexton längre, tror dock det ibland när jag sparkar mig fram på min bräda men efter att ha läst några dagar ur en gammal dagbok kan jag tänka : – Ja men se på mig nu, jag har kommit ända hit! Är inte det helt fantastiskt?!
Kanske läser jag det här om några år och förhoppningsvis har jag tagit mig ännu längre och är ännu mer tillfredställd med det jag lyckats med så långt. Det får framtiden skriva ner på de ännu tomma arken. Ska bli spännande att läsa dom.
Ibland kan jag komma på mig själv sitta och fantisera, mest om allt möjligt. Alldeles nyss var jag på besök i ett hus som skulle kunna vara mitt eget en dag. Det fanns torkade brödkanter på köksbordet och en halvt urdrucken kaffekopp som hade lämnat två bruna ringar på den uppslagna tidningen. Där kunde man läsa om det som hänt i världen just då, jag lät den ligga där. På andra sidan bordet låg det en klädhög på den slitna kökssoffan, ingen hade ännu hunnit ta reda på den. Tydligen fanns det annat som var mer brådskande. Varmt var det i det hemtrevliga köket, den enda som hördes var surret av en fluga som desperat skallade köksfönstret i hopp om att ta sig ut i friheten. Långt bort utanför kunde man höra en ensam traktor sega sig fram över åkrarna, ett stillsamt arbete som lämnar plats åt tankarna. Med inte mycket mer i kalendern än halva måsten längre fram sätter jag mig ner på trappan utanför ytterdörren och suckar nöjt för mig själv. Kanske blir det så att jag en dag bor här, det får framtiden visa. Fram tills jag finner mig själv sitta i det där köket med klädhögen på kökssoffan ska jag bara njuta. Idag på en cykel i morgon på… en häst kanske.. eller en segelbåt. Vill du följa med?
Har lyssnat på Mark Levengoods sommarprogram känner mig nu både lite gladare och lite snällare än innan. Jag satt ensam på jobbet och skrattade flera gånger för mig själv. Han berättar med en värme och en humor som gör att man kan inte annat än att tycka om honom. Jag hade turen att träffa Mark en kort stund under inspelningen av en deltävling i melodifestivalen 2004 i Sundsvall. Han kom och satte sig vid oss och småpratade lite under den tid det tar att dricka upp en kopp kaffe ur en pappmugg och stoppa i sig en torr kanelbulle. Nu känner jag ju inte Mark men jag inbillar mig att han tror det bästa om alla tills motsatsen är bevisad. Till skillnad från en del av mina bekanta som fungerar tvärt om, tråkigt kan jag tycka men så fungerar vissa. Men skulle inte det vara trevligare med lite mindre misstänksamhet, ”Jag litar inte på dig” och fördomar i allmänhet. Det låter hur slitet som helst, och jag kan bara gå till mig själv för att konstatera att det är väldigt svårt att ändra på något sådant, men det går! Den som påstår sig vara helt fri från fördomar ljuger antagligen. Fördomar är ju en överlevnadstaktik för att förutse faror i omgivningen. För den sakens skull tycker jag inte att det är ok att tro att man ska bli påhoppad bara för att man möter ett gäng med högljudda killar en sen natt. Trotts det så händer ju faktiskt sånt skit dagligen, så det är kanske inte så konstigt att hjärtat slår lite fortare när jag hör steg av dom bakom mig när jag går hem i mörkret. Jag önskar att jag slutar fantisera ihop en massa blodiga hemskheter en dag, det gäller väl bara att öva mig. Jag kommer ju från den lilla hamnstaden Hudiksvall, där ifrån kommer ju den numer välkända teatergruppen Glada Hudik teatern. Dessa underbara människor har lärt oss alla att se varandra genom andra ögon. Leva i nuet, det går inte att göra bort sig, det är ok att vara annorlunda och att fördomar går faktiskt att övervinna! Från att ha setts som mindre värda och undangömda på olika institutioner har de nu gjort stor succé från Hudiksvall till New York och är nu de största marknadsförarna av Hudiksvall. Jag tycker det är nyttigt att fundera en stund över om det jag tror mig veta är något jag vet egentligen eller om det bara är vad jag tror. Är det något jag hört någon annan säga eller har jag tagit faktiskt reda på det själv. Övar mig på att respektera och tycka om de i min omgivning, det tror jag man aldrig kan bli för bra på, och ett vänligt leende eller ett uppmuntrande ord sprider sig. Fick tex. igår beröm på omvägar, vilket värmer kanske ännu mer än om jag fått det rätt i ansiktet. Det är så lätt att bara tänka vassa armbågar, karriär och lön att de vänliga orden försvinner mellan stress och avundsjuka. Låt oss öva oss på att skämmas lite mindre, älska lite mer och strunta ifall grannens gräs är grönare det måste ju ändå klippas hur grönt det än är, njut istället över utsikten av grannens fina gräsmatta 😉
Sitter åter igen på ett tåg med bara mig själv som ressällskap, tittar ut igenom fönstret. Hästgårdar far förbi, sådana som kostar massor bara för att man smällt upp ett ”stall” intill en något större gräsmatta. Jag har nu fyra veckor framför mig i nätverksdjungeln, något som jag tror klara av nu efter tre månader av jonglerande med De lilla kunskaper jag hittills skaffat mig. Känner mig dock halv, som om en större del av mig kysste mig hejdå på perrongen innan hon återvände till Örebro. Men tröstar mig med minnen från en tvåveckors lång och solig semester full av vackra minnen. Vissa av dom kommer nog följa med mig hela livet. Måndag i morgon, en tatagialltdag. Dagar som jag behöver då och då, det ska prasslas med papper funderas och inkasseras allt för att återfå lite ordning igen efter allt semester slappande. Öskar er alla en trevlig start på veckan med en glimt från semestern kram på er!
Flinar på 😀
Troligtvis är det inte bara jag som vaknar alldeles försent idag. Till och med fågelsången verkar vara långsam idag. Som att ro en roddbåt igenom lera, ni som tragglat er genom Hudiksvalls kommunala musikskola har nog hört den repliken förr. Får skjuts av far till ett tåg jag egentligen ska missa men med mitt vanliga Alexander Lukas flyt hinner jag. När jag tänker efter har jag haft flyt ett bra tag nu. Men det är inte mer en rätt åt mig då jag haft det rätt tungt emellanåt. Jag bockar ödmjukast för det flyt som givits åt mig. Fler än mig vet hur det är att känna som om hela världen snurrar baklänges och ingenting verkar bli som det är tänkt. Då hoppas jag att du läser detta, allt vänder tillslut lovar. Ingenting är nattsvart heller inte hopplöst. Jag har helt enkelt gjort ett val att se dagen från den ljusare sidan. Låter som en slemmig klyscha men trots att det är slitna ord så ligger det mycket i det. Jag blev förvånad hur mycket mer jag orkar med när jag istället för att tänka på det som var jobbigt började glädjas åt det jag hade. Tacksamhet är strykande, mer än vad jag trodde. Det smittar även av sig lika bra som tjejbaciller. Ett litet leende och ett vad skönt det är att… kan få den morgontväraste surbjörnen vända till ett mjuk litet gelèhallon. Nu är det bara att snällt överleva den lilla veckan som är kvar och se fram emot en händelserik helg.
Jag sitter på ett kanske något mindre häftigt hak och delar lokalen med skrynkliga nypensionärer. Jag gillar´t! Mitt i denna svennebanan gryta kokande av onödigt dyr parfym finner jag mig själv att pinsamt bra passa in. Jag gillar att vara sådär vardagsledig, helst nu när jag förtjänar det. Trött och nöjd med vad jag gjort under de senaste dagarna ska det mycket till innan jag känner mig på dåligt humör. Kanske är det vädret eller så är det att jag gillar vatten så pass mycket. Känner att jag har bra med bag just nu bara. Allt verkar vilja gå vägen. Som om inget är omöjligt idag. Jag skulle nog vara lite motvillig att bosätta mig någon stans där det inte fanns en kust. Väst/Öst det spelar ingen roll men jag har en speciell relation till havet som gör sig påmind nu när jag färdas över det. Jag kan nästan ana äventyret som unga sjömän måste ha känt när de för första gången färdades mot horisonten. Att inte veta vad som kommer hända med en i framtiden är något av en välsignelse. För hur skulle vi må om vi redan idag visste datumet då vi dör. Jag tror nog jag skulle få prestationsångest över att hinna med så mycket som möjligt innan det datumet. Göra alla de där resorna, kyssa den där läskigt vackra flickan, köpa det där huset, klappa den där hunden, gråta över den där filmen en gång till… Nja det är nog bra att livet får flyta på utan att vi vet när det tar slut. Men att det tar slut är bra att komma på ibland. Det gör att man uppskattar livet mer. Tar inte sina nära och kära för givet. För vad jag vet så har ingen kommit på hur man gör för att ta reda på till 100% vad som kommer att hända i morgon. Gässen dansar på vågorna, livet är precis det jag vill att det ska vara och jag är min egen som bestämmer min framtid alldeles själv. Det, just det här är lycka.