Har varit och är en riktig spännande och härlig vecka i mitt annars arbetslösa liv.
I tisdags var veterinären ute och tog blodprov på alla får som var över ett år gamla. Inte så spännande eller härligt men nödvändigt!
Vi tog prov på de för att kolla så de inte har Maedi-Visna (en virussjukdom) Man tar prov man några års mellan rum (vet inte hur många år) eftersom sjukdomen kan ligga latent hos djuren under flera år innan de insjuknar och då klarar sig inte. Så därför är det väldigt nödvändigt att gör!
Idag var jag, Wiktor och svärföräldrarna till LRF-konsult på en info om framtida generations skifte. Mycket spännande att få veta mer hur det går till och vilka möjligheter det finns att genomföra det. Så nu blir det hem och fundera och prata mer med alla inblandade för att se hur alla vill göra och att man blir överens om allt. Nästa steg är sen att göra en värdering över gården för att se vilka summor det handlar om och sedan får men se hur vi går vidare 🙂
Efter mötet styrde jag mot Örebro. Gick faktisk riktigt smidigt och bra att köra ner hit. Gick nog rekord fort fast jag körde så gott som lagligt 😛
Och imorgon styr jag och faster citran mot Varberg för att äntligen hämta hem min underbara Teja. Och det underbaraste av allt är att hon och Buck parades sig i onsdags :DD HURRA!!! Så nu hoppas vi verkligen att det lyckas och att det om ca 60 dar tittar ut små söta pälsbollar 😀 Olidligt spännande är det! Och jag har varit såå nervös hela veckan att det inte skulle få till nån parning. Men nu är den delen avklarad iallafall phu.. Så bara att hålla tummar och tår att att gå som jag planerat!!
Ska göra mitt bästa att komma ihåg att ta kort på Buck imorgon så jag kan visa Tejas snygga kavaljer 😉
Nu har ni fått en lite uppdate om denna vecka 😀
Ha det bäst!!
Äntligen tillbaka från en underbar bröllopsresa mer om den kommer senare när jag sorterar bilderna därifrån.
Spenderar dagen men dansande fingrar, en fredag på halvveckan sakta men säkert tar slut. Välkomnar den ändå, den där vardagen som jag längtar efter. Det är nu det finns plats för rutiner, frukostmackor och dammsugning.
Jag klev upp lite tidigare i morse ihopp om att hinna ikapp med saker på jobbet. Redan kl 6 dammade jag gång med att kasta iväg ett par mail.
Hur det sen blev helt tvärt om än vad jag från början planerar är ju självklart. Blir det någonsin så? Men jag lika anpassningsbar som en kameleont sätter mig i bilen och nöter ca 10mil extra.
Projekten hopar sig och jag välkomnar även dom. Allt på en gång nu kör vi!!
Fikarummet fylls med män som vilar handflatan på låret med fingrarna inåt, en manlig pose som utstrålar styrka och sjävsäkerhet. Eller så ser man bara bajsnödig ut, det beror på vem man frågar.
Längre bort sitter en av de tystaste tjejerna på bygget, jag gissar att hon fortfarande går i skolan och att hennes tid här består av någon form av praktik.
En av de tuffaste killarna har hektovis med snus underläppen, jag tas genast tillbaka till höstadiet där samma scen utspelade fast då i ett kapprum med sönderskurna soffor. Det är inte mycket som skiljer dom åt. 15åringen på den söderskurna soffan och han som sitter med haden stött mot låret och pratar om hur häftigt hans nya avgasrör till hojjen är. ”Rena hårdrocken”
Min kaffe är klar, jag lämnar de förvuxna 15åringarna med ett leende. skönt att de finns tänker jag, vuxet folk finns det gott om.
/Trevlig fredag på er!
I landet brunsås där alla pratar med sig själva i hastiga steg alltid på väg någon anna stans. Där har jag pausat för ett par sekunder mest för att min väska är så tung att mina fingrar nog är ett par cm längre än igår. Mitt i smeten av alla myror som springer åt alla håll på det stenbelagda golvet. Jag ser deras fötter snabba, smattrande springer de ihopp om att spara några minuter. De är så upptagna med att hinna med sitt att de inte ser de andra myrorna som korsar deras väg. De pratar inte med varandra utan med några andra, någon annan stans i andra änden på det vita snöret i deras öra finns det nog en anna myra med smattrande fötter oxå påväg någon annan stans. Skygglappar på? Japp då drar vi. Det verkar inte finnas tid för att stanna och vila, andas eller ens plocka ner sina skygglappar och för några sekunder för att se det som händer.
Vad är det som krävs för att vi ska stanna upp och se oss omkring?
Jag hade förmånen att bo i vår huvudstad under ett halvår. Det tar ett tag för en lantis att hänga med i holmarnas tempo. Det ska drickas en snabb latte på tuben, för att spara några minuter här och där springer de flesta de sista metrarna till tåget. De kanske inte vet att det kommer ett till redan om 5 minuter. Men de är förmånga för att jag ska hinna uplysa dom om den informationen.
Nu känns det som om jag skulle orka släpa väskan en liten bit till. Vaggande tar jag mig ändå framåt, lite pingvinstyle men det än ändå ingen som ser mig där ifolkhavet. Väl framme på perongen släpper jag ner väskan med en duns och ser en bit bort att en gammal klasskamrat kommer gående. En person av alla tusen som jag känner igen och jag får genast en chans att kasta mina skygglappar. I tre år gick vi till samma klassrum och åt samma skolmat. Det så längesen att det kändes lite skumt när jag kläckte ur mig frasen. ”Men tjena! Säg vad har du haft för dig de senaste åtta åren? ” Som tur är kan det vara bra att vara lite slapp i käften för rätt som det var hade vi pratat i en lång stund. Tåget låses upp och han sätter sig på sin plats, jag går till bistron. Undrar om det tar ytterligare åtta år till nästa gång vi ses?
Ghaa, ibland är det bara så skönt att stänga in sig i ett mörkt rum och låtsas att jag inte alls bor med 11 personer. Idag har jag stängt in mig två gånger, för att mentalt hämta andan inför nästa djupdykning i den sociala oceanen. Det blir inte lättare av att vissa av oss är mer lättretade än andra. Det enda som då hjälper är att åter stiga till ytan i den mörka rummet med den stängda dörren och glömma alla irriterade tonfall och trötta kommentarer.
Som en sån sak som att bara ligga på soffan och vila kan lätt bli till ett provocerande demonstration och då måste antingen försvaras eller helt enkelt fly platsen för att återvända dit vid ett senare tillfälle. Ni som muttrande fredagsmyser med familjen i TV-soffan med popcorn och två olika viljor om vad fjärren ska peka på, betänk då att i detta hushåll så slåss minst sex kanske åtta vilda orangutanger om den där lilla plastgrejen som magiskt kan ändra innehållet på dumburken. Jag har helt enkelt gett upp TV-tittandet, det är helt enkelt inte värt alla rivsår och brutna lemmar. Jag övar mig istället på att utveckla mina sociala ninjaskills. Jag har tex. helt själv listat ut att om jag tömmer diskmaskinen någon då och då ökar min förmåga att förbli osynlig avsevärt. Som att gå till skogen och hjälpa till med att försörja huset med ved inför nästa vinter gör att det klirrar till ordentligt med pluspoäng. Det gäller att ha så många som möjligt. Den med minst poäng i fickan när dagen är slut sliter orangutangerna i småbitar och att få mumsa på en saftig semla är bara att fetglömma!!
Som tur är så har jag en syster som blidkar de vilda primaterna med just semlor, pjuh så var denna dag räddad! Alla glada ingen dog.
Musik ska upplevas under stängda ögonlock kristall klart och ärligt. Jag tycker intryck från omvärlden stängs ute bättre när jag blundar. Vad alla ni andra tycker spelar med ens ingen roll. Det är bara jag och musiken. Först då kan jag skaffa mig en ärlig uppfattning om hur vida jag tycker om den eller ej.
Varför låtsas tycka om något bara för att någon annan gör det? Ni som har ett twitter konto har knappast missat snackisen #KiwiRiot. I den tråden uppmanas alla att prova kiwi med skalet på. Som ett äpple ungefär. Det köper jag, och visst är det skoj att prova något nytt. Uppenbarligen väldigt smakligt dessutom. Men det kryper i mig när massa Svenssons hävdar att de ätit kiwi med skal på for ever. Det vet ju både du och jag att de ljuger. Och varför påstå något sånt? Skulle samma människa på stå att hon ätit banan eller coccosnötter med skalet på om liknande trådar kom upp? Ständigt denna strävan att vara någon, blir så trött på den. Vad är det som är så svårt med att bara vara sig själv? Ät skal med kiwi om du gillar det! Prova något nytt, tipsa andra, kramas och tyck om varandra! Men ljug inte om struntsaker! Säg istället något i stil med – åh låter ju jätte gott det måste jag prova! Allt annat blir väldigt mycket sandlåda.
Wohoo nu har jag klagat färdigt pjuh!
I jättefönstret framför mig sträcker E4an ut sig som en lång svart orm norrut tills den tar slut i vad jag tror är världens ände. Planerar att hoppa av innan vi faller över kanten. Känns en aning riskabelt i den här farten dock, busschaffisen verkar tro att det är en tävling mot alla små bilar och blåser på i fullfräs för att komma om så många som möjligt.
Med hjärnan full av rosa fluff och magen full av Max sväller jag nöjt i väntan på att antalet kvarvarande km ska minska till noll.
Kan ana en ljusare framtid på jobbfronten efter idag. Har ihärdigt övat mig på att svara avslappnat på anställningsintervjuer utan att flacka med blicken eller rapa ohämmat. Tro det eller ej men jag kan faktiskt föra mig bland folk. Muttrar lite över att jag inte längre äger ett par lurar till fruktluren och får istället socialisera mig med mina medresenärer *pust*
Du har kanske känt dig sugen på att byta jobb, se dig om i världen eller bara prova ett nytt nummer på menyn hos pizzerian på hörnet. Gör det! En nära vän till mig brukar säga, man ska prova allt minst en gång. För vad är mer spännande än att sitta på ett tåg/flyg till en plats du aldrig varit utan aning om var du ska sova i natt? Eller köra ”blinda fingret” när du beställer den där pizzan? Kan vi inte lova varann att vara lite mer crazy och spännande spontana ibland? Överraska dig själv med att göra något du inte brukar. Rätt var det är har jag lärt mig något som jag inte hade en aning om att det ens fanns.
”Vi är en mycket elastisk familj”
Man måste vara en social ninja när man som jag bor under ett tak med 10 andra personer. Smidigt och vigt hoppar jag mellan alla känslomässiga minor som är alldeles för lätta att trampa på. Mitt enda vapen och tröst är att det bara är under en begränsad tid jag kommer leva under dessa förhållanden. Till sommaren ser framtiden ljusare ut och jag äntligen kommer få flytta ihop med Martina.
Det är snudd på omöjligt att hålla sams om allt med alla. Vissa saker kan man bara inte finna sig i, det är då ninja skillsen kommer till användning. Det är både energikrävande och onödigt att reta sig på småsaker, istället drar jag fram min rökgranat och *POFF* är jag försvunnen in i ett annat samtalsämne eller syssla för den delen. Ingenting är ett större problem än vad jag tillåter mig själv att reta mig på det. Det låter både vackert och filosofiskt korrekt med det är svårare att applicera på verkligheten än vad jag trodde. Men skam den som ger sig, efter ett antal övertramp så går det faktiskt att låta otroligt mycket bara rinna av. När det funkar bli livet så otroligt mycket trevligare. Att efter ha flyttat hemifrån för 10år sedan och återvända hem för att bo med sina föräldrar finns det mycket som kan skita sig. Vanor och ovanor jag skaffat mig under dessa 10år kom i rubbning och jag måste anpassa mig mer än vad jag först trodde. Men omständigheter kan ofta stärka en, liksom detta har stärkt mig. Jag fixar mer än vad jag tidigare trott. Mitt liv har under de senaste åren blivit så mycket enklare att leva. Då syftar jag inte på att maten oftast är lagad åt mig utan att ingenting känns jobbigt längre. Jag har blivit en social Uzbekistansk munk eller superninja kalla det vad du vill, växa upp kanske mogna…
I slutändan handlar det nog om respekt och empati eller hur?
Frosten har kommit tillbaka till den lilla byn Norrbyås. Vintern kanske inte har gett upp ändå, den bara hämtade andan för att komma tillbaka med större kraft denna gång. Fast det förstås, större kraft än Gudrun behövs knappast. Vi har ännu inte kollat över skadorna på skogen men med tanke på hur det såg ut runt om i Hälsingland gissar jag på en hel del jobb framöver.
Hundarna meddelar att det är dags att gå ut, jag har inget emot att ta en paus från datorn. Det är ovant att få kall luft i ansiktet. Känns nästan som om det skulle vara minusgrader ute. Jag vänder i dörren och tar på mig en mössa, det skadar ju inte att klä på sig lite för mycket. Med mina jätte lurar tryckt över mössan liknar jag nog Musse Pigg där jag går med grymt sväng i öronen. Vattenpölarna har frusit till en sån där mysig glas skorpa vilket Teja tycker är jätte festligt. Hon skäller högt och biter i isen, varpå hennes lilla syster står bredvid och undrar vad det är som är så roligt.
Jag myser i den kalla luften, solen står fortfarande ovanför trädtopparna och bidrar till att allt verkar spraka i silver. Tankarna dansar iväg över plugget, framtiden, jobb allt i en enda röra. Precis så som det är, allt på en gång. Inte nog med att bröllopet närmar sig, jag ska i mars pynta strax över 20 tusen till skattmasen för gamla synder. Något som skulle vara lättare med en månadslön istället för studielån. Nu kanske det skulle vara mer troligt att jag grävde ner mig i den djupaste grop jag kunde hitta men jag funkar inte så. Kanske den gamla versionen av mig hade gjort just det, men nu är jag säker på att det kommer fixa sig. Med tidigare kriser i ryggsäcken känner jag ett större självförtroende denna gång. Jag har lyxen av att omges utav fantastiska människor som utan tvekan hjälpt mig ur det mesta. Nu när mitt liv börjar ordna upp sig är det min tur att finnas till hands.
Jag ökar takten, det kommer rök från andedräkten när den träffar luften. Syret får min sega hjärna att vakna till, hundarna springer några tiotal meter framför mig med uppmärksamheten riktad åt varandra, tur att de är två tänker jag och ropar till mig dom. Det är dags att vända hemåt. Martina meddelar att hon kommer snart och önskar lax till lunch. När jag kliver upp på bron in till huset har solen klättrat ned bakom träden, kvällen är redan här, jag går in och stökar fram lunchen snart kommer hon.