I luddiga ulltofflors stilla dans värms mina fötter sakta och marsvinsmyser. Jag småsuckar och vane duckar för allt bekant. Misslyckandet var kanske inte så stort men det var i alla fall en motgång. Sådant jag har varit dålig på, nu är jag bättre. Därav en framgång i motgången. Dansar vidare i min ulltoffeldans och myser på distans, längtar till sommaren. Till doftande blomster och stickiga talbarr. Böta badbyxor och jordgubbskyssar på munnen. På sommaren är det så mycket lättare att skaka av sig nederlagets slöja. På vintern fryser den fast, nederlagen. Lagen om att det kunde gått bättre. På sommaren kanske jag hade ätit glass nu, emellan de där jordgubbskyssarna. Idag när termometern hånskrattar åt mig med sina 15 grader kallt sparar jag på jordgubbskyssarna från i somras det får lagen om att det kunde gått bättre smälta och ramla av.
För ett år sedan vaknade jag till denna syn utanför fönstret. I år har vi varit mer svältfödd på allt som heter snö. Men det biter lite mer i mina kinder medan de ändrar färg nu när jag återigen är upp i Hälsingland och gör allt för att banka in lite info i skallen på mig i hopp om att något ska fastna. Hela dagen har varit en enda simmig sörja då jag i min enfald trodde att tentan skulle ägarum i morse. Så min nattliga sista ansträngning att försöka skrapa ihop lite mer info om ACL tabeller, Frame Relay och hur var det nu? Var det PAP eller CHAP som hade krypterat autentisering?
Mm just det, allt flyter ihop. Du tycker kanske att sitta uppe hela natten inför en tenta och mosa mosa in i skallen inte fungerar. Ska inte säga att det funkar skit bra men för mig är det enda som gäller upprepning, på upprepning. Det där med att läsa mig till kunskap är inte min starkaste sida, jag är lite mer av en testa och kolla om det fungerar kille.
Jag får prova att lägga det jag ska lära mig under kudden så kanske det kommer till mig i drömmarna och jag vaknar som värsta fullfjädrade nätverksfantasten.
Håller tummarna!
Sitter på ett skumpande tåg och hoppas på att resan med detta tågbolag med två stora versaler ska ta mig ända hem helskinnad och gärna i tid. Jag reser, än en gång åt fel håll känns det som. Tröstar mig med att det är bara i vår som det kommer vara så här knöligt, bit för bit faller på plats i mitt livspussel. Förr seglade de ner en och en som höstlöv för att sedan hamna på fel plats, nu haglar de ner och lägger sig i vackra mönster. Jag kan ana vad motivet kommer att bli, leende sitter jag och bara ser på när allt bara ordnar sig. Det är en underbar känsla, en jag önskar er alla.
Dagdrömmar, de kommer allt oftare nu. Ögonen svider till då jag suttit och dagdrömt om blommor och ljusstakar, skrattar åt mig själv, måste finnas miljoner tillfällen då folk har sett mig stirra ut i luften som en skyltdocka. Jag bjuder på den, låt dom titta. Jag skäms inte för mig, det är bara onödigt. Med bröllopet från helgen friskt i minnet har jag en mys känsla i hela kroppen, planerar vidare.
På väg hem tidigare i dag satt jag och M och pratade så som vi ofta gör nu förtiden om vårt stundade bröllop. Allt från hur vi sak vika servetterna till om det kanske går att ställa borra efter vatten på en tomt vi pratat om att smälla upp ett hus. ”Vad kostar sånt?” ”Vet du, det finns ju såna där stormlyktor, du vet med en veke i mitten.” ”Ahh, sen ska vi inte ha så långa tal heller.” Allt blir till en gröt men vi tänker samma tankar. Och nickar instämmande innan vi byter hastigt ämne för kanske 20:e gången den senaste timmen. De knappa två timmarna som resan skulle ta var snabbt över, jag svängde förvånad av vägen medan jag utbrister, ”Är vi redan här?!”
Tiden rasar iväg när man trivs, och segar sig fram när sysselsättningen inte är lika fantastisk. Jag lever hellre i räserfart då isåfall.
Mellanlandar i Duvedalen för att bli bortskämd av Kätty. Det är hundar överallt, det lilla huset är som en flaska sockerdricka. Lugnt och stilla tills man skakar flaskan och alla hundar vill ut samtidigt. Utanför jagar de varandra, hundarna alltså inte Martina och Kätty. Själv sitter jag kvar inne i värmen och lyssnar på bubblet utanför. Det ligger visst lite snö på backen tillräckligt för att skvallra om att det är kanske vinter ändå. Minus 2°, andedräktsrök och frusen gräsmatta. I morgon åker jag och M vidare mot Åmål. Det bjuds till fest och trevligheter då en gammal vän till mig gifter sig. Hela skaramongoshögen kommer och lyfter garanterat taket på stället. Det kommer bli otroligt trevligt att träffa högen igen. Jag gillar bröllop, kanske ännu mer nu när det planeras för vårt eget. Vad vet jag, det kanske går att sno några idéer.
Så här känns det allt som oftast när jag inte förstår!
Jag läser texten på skärmen men den fastnar inte inne i hjärnan. Allt blir till en gröt och jag suckar för kanske tusende gången. Varför ska det vara så svårt att få in lite info från en text i min skalle? Jag provar att byta taktik och göra lite mer praktiska övningar, de funkar bättre men självklart missar jag en liten detalj som tvingar mig att börja om från början med det jag höll på med. Gör om gör rätt, som det brukar heta.
Bästa sättet för mig att lära mig saker är att prova dom själv. Det kallas att vara taktil har det berättats för mig. Jag skiter i vilket bara jag lär mig det jag ska. Irriterad över att det inte blir som jag tänkt mig släpper jag koncentrationen och riktar den åt helt fel håll. Tex nu, bloggen. Ska bli skönt att komma ut i verkligheten och göra någonting praktiskt igen. Säga vad man vill om att läsa sig till kunskap men jag måste få ta i saker för att jag ska förstå dom fullt ut.
ghaa slutar klaga här innan det blir ännu löjligare. Pust…
Idag var det en ridtur som stod på schemat. Iförd klädsamma arbetsbyxor med koskit på samt gummistövlar av 1986år modell steg jag kaxigt in i stallet. Här skulle ridas som Clintan! Hästen jag fick rida idag heter Enter, passande namn för en datanörd eller hur? – Han är lite pigg upplyser Martina mig när jag sitter upp. Mm.. Minst sagt, pollen är ju rena rama raketen med fyra ben till skillnad från min lurviga islänning hemma i Hälsingland. Det är som att jämföra en Corvette med en John Deere. Ska erkänna att jag till en början funderade hur det hela skulle sluta men efter bara några hundra meter och en smärre kamp om vem som bestämde kunde jag slappna av och leende fortsätta ridturen.
Luften var kall och full av höstregn trotts att det är några dagar in i januari. Hästen Martina red på var lite mer av en utmaning och jag är glad att hon red honom och inte satte mig med mina rostiga skills på den ryggen. Att rida på Enter var mer som att rida på en panter än en häst. Det var roligt att rida på en panter med lite klös i, han flög fram i skritt (det heter så när en häst går). Så fort jag gav honom chansen till att öka takten så tog han den, kunde bara ana hur det skulle kännas att släppa lös alla krafter och se marken försvinna under hovarna och hålla i mig tills knogarna vitna. Idag var vägen isbelagd och jag rostig i mina ridkunskaper, men det var ändå ett äventyr. Hon är underbar min blivande fru som tar med mig på sånt här. För vem behöver inte ett äventyr då och då?
– Nich möglich!
– Nej den är väl inte möglig?!
Jönssonligan på TV, en av mina favorit filmer som barn. Vi hade dom filmerna på VHS och jag måste ha sett dom hundratals gånger. Replikerna kan jag och citerar dom flitigt. Vissa filmer blir så där med. Man ser dom om och om igen. I mitt fall händer det allt mer sällan. Är det för att filmerna i dag har blivit sämre eller för att min tid fylls med så mycket annat?
Självklart det senare och tur är väl det, men det går inte att komma ifrån mysfaktorn av att kunna en film utantill.
Har du någon sådan film som du kan varenda replik ur?
Frosten har kommit tillbaka till den lilla byn Norrbyås. Vintern kanske inte har gett upp ändå, den bara hämtade andan för att komma tillbaka med större kraft denna gång. Fast det förstås, större kraft än Gudrun behövs knappast. Vi har ännu inte kollat över skadorna på skogen men med tanke på hur det såg ut runt om i Hälsingland gissar jag på en hel del jobb framöver.
Hundarna meddelar att det är dags att gå ut, jag har inget emot att ta en paus från datorn. Det är ovant att få kall luft i ansiktet. Känns nästan som om det skulle vara minusgrader ute. Jag vänder i dörren och tar på mig en mössa, det skadar ju inte att klä på sig lite för mycket. Med mina jätte lurar tryckt över mössan liknar jag nog Musse Pigg där jag går med grymt sväng i öronen. Vattenpölarna har frusit till en sån där mysig glas skorpa vilket Teja tycker är jätte festligt. Hon skäller högt och biter i isen, varpå hennes lilla syster står bredvid och undrar vad det är som är så roligt.
Jag myser i den kalla luften, solen står fortfarande ovanför trädtopparna och bidrar till att allt verkar spraka i silver. Tankarna dansar iväg över plugget, framtiden, jobb allt i en enda röra. Precis så som det är, allt på en gång. Inte nog med att bröllopet närmar sig, jag ska i mars pynta strax över 20 tusen till skattmasen för gamla synder. Något som skulle vara lättare med en månadslön istället för studielån. Nu kanske det skulle vara mer troligt att jag grävde ner mig i den djupaste grop jag kunde hitta men jag funkar inte så. Kanske den gamla versionen av mig hade gjort just det, men nu är jag säker på att det kommer fixa sig. Med tidigare kriser i ryggsäcken känner jag ett större självförtroende denna gång. Jag har lyxen av att omges utav fantastiska människor som utan tvekan hjälpt mig ur det mesta. Nu när mitt liv börjar ordna upp sig är det min tur att finnas till hands.
Jag ökar takten, det kommer rök från andedräkten när den träffar luften. Syret får min sega hjärna att vakna till, hundarna springer några tiotal meter framför mig med uppmärksamheten riktad åt varandra, tur att de är två tänker jag och ropar till mig dom. Det är dags att vända hemåt. Martina meddelar att hon kommer snart och önskar lax till lunch. När jag kliver upp på bron in till huset har solen klättrat ned bakom träden, kvällen är redan här, jag går in och stökar fram lunchen snart kommer hon.
Det är med mätt mage och tunga ögonlock som jag knackar ner dessa rader. Julmaten ligger som bomull i magen och knäcken sitter fortfarande fast i tänderna.
Martina har somnat mot min axel efter en lång dags arbete på gården. Jag låter henne sova ett tag till, mest för att hon är så söt. Imorgon ska vi skrota här på fårgården, flytta lite får göra något annat än knappa på en dator eller mjölka kor. TVn går i bakgrunden, något amerikanskt bröllopsdrama. En till sån där film som man ser en gång och sen glömmer bort den.
Nu ska jag ta och försiktigt väcka Martina och gå och borsta tänderna. En ny dag väntar i morgon.
