Med ett par frysta broilers på fötterna traskar jag muntert den knappa kilometern till kontoret från busshållplatsen. Resan är snart slut och jag kommer vara inne i värmen inom kort. Det är bara det att jag är osäker på om jag överlever, så läser du detta och inte har hört ngt från mig på ca en timme så ligger jag nog ihjälfrusen i en snöhög någon stans i Birsta/Sundsvall.
Det är ett vitt Hälsingland som far förbi utanför bussfönstret. Ingen av mina medresenärer pratar eller ens spelar skränig musik högt på sin mobiltelefon. Jag flinar lite åt kontrasterna mot tuben i huvudstaden. Det är ungefär tolv kilo mindre cool&ball attityd här. Vilket får iallafall mig att trivas lite mer. Norrland precis så som det ska vara, tyst och precis där man ska befinna sig om man vill vara sig själv för en stund. Det blir nog bra det här tänker jag och stoppar stereopropparna i öronen.
Telefonen skakar till där den ligger på vardagsrumsbordet. Det är från Gunilla min kusin som med glädje anmäler sin familj till bröllopet. Nu börjar det tänker jag med ett pirrande känsla i magen. Det firas med popcorn och så ska det låta. Måndagsmys när man kan ta på den. Vardags magi när den är som mest magisk.
Gladiatorspel ett par tusen år försent, denna gång är spikklubborna klädda med mjuka kuddar istället. Gladiatorerna har blivit mindre än vad jag kommer ihåg. Många av grenarna är de samma men trots det blir programmet blir till min skämslåt. Det är lite pinsamt löjligt men jag kan inte låta bli att gilla det. En av tjejerna blir golvad ordentligt och undersöks av sjukvårdare innan hon fick fortsätta.
Byter kanal och äter mer chips istället. P3 guld får det bli istället kram på er.
Det ligger miljoner dofter i liften och han vägrar fatta att jag måste undersöka dom noga innan vi skyndar vidare. Jag menar vi kanske bara stannar vid den här stolpen en enda gång NÅGONSIN!! Då måste jag ju passa på och få lukta, tåget får gå när det vill det skiter jag i.
Sega hund att han alltid måste stanna överallt tåget står ju redan på perrongen!! Okej, dragkamp it is! Vi ska bara med det där tåget.
Asså dubbeltypiskt jag var ju nästan klar och så måste vi in i de där tråkiga tåget igen. Man kan ju liksom inte göra ett skit mer än att ligga och slicka på golvet. Bruden från förra tåget var ju hur torr som helst dessutom verkar hon inte ens vara med på detta tåg. Aya jag får väl roa mig med golvet samt försöka fälla alla som går förbi.
”Vi är en mycket elastisk familj”
Man måste vara en social ninja när man som jag bor under ett tak med 10 andra personer. Smidigt och vigt hoppar jag mellan alla känslomässiga minor som är alldeles för lätta att trampa på. Mitt enda vapen och tröst är att det bara är under en begränsad tid jag kommer leva under dessa förhållanden. Till sommaren ser framtiden ljusare ut och jag äntligen kommer få flytta ihop med Martina.
Det är snudd på omöjligt att hålla sams om allt med alla. Vissa saker kan man bara inte finna sig i, det är då ninja skillsen kommer till användning. Det är både energikrävande och onödigt att reta sig på småsaker, istället drar jag fram min rökgranat och *POFF* är jag försvunnen in i ett annat samtalsämne eller syssla för den delen. Ingenting är ett större problem än vad jag tillåter mig själv att reta mig på det. Det låter både vackert och filosofiskt korrekt med det är svårare att applicera på verkligheten än vad jag trodde. Men skam den som ger sig, efter ett antal övertramp så går det faktiskt att låta otroligt mycket bara rinna av. När det funkar bli livet så otroligt mycket trevligare. Att efter ha flyttat hemifrån för 10år sedan och återvända hem för att bo med sina föräldrar finns det mycket som kan skita sig. Vanor och ovanor jag skaffat mig under dessa 10år kom i rubbning och jag måste anpassa mig mer än vad jag först trodde. Men omständigheter kan ofta stärka en, liksom detta har stärkt mig. Jag fixar mer än vad jag tidigare trott. Mitt liv har under de senaste åren blivit så mycket enklare att leva. Då syftar jag inte på att maten oftast är lagad åt mig utan att ingenting känns jobbigt längre. Jag har blivit en social Uzbekistansk munk eller superninja kalla det vad du vill, växa upp kanske mogna…
I slutändan handlar det nog om respekt och empati eller hur?
Klipp hämtat förra året ur HT. Klassiskt småstads bestyr
Åker för första gången på flera dagar längre bort från gården än några km in till en av de gladaste städerna i Sverige. Hudiksvall som under vinterhalvåret liksom ligger och gubbsover ända in i slutet på april. Då tinar trottoarerna fram och när de sopas rena från grus drar Hudiksvallsbon upp rullgardinen för att äntligen släppa in våren. Alltmer som vädret blir varmare fylls Möljens brygga på med glassätare i alla åldrar. Små kladdiga snuviga barn med hela ansiktet fullt av glass men även en och annan farbror, också han med glass i hela skägget. Det finns tuffa tonårskidds med säkerhetsnålar på sina ryggsäckar de trasiga jeansen blottar deras vita knän. Det fylls också på med lediga bäbismammor med tillhörande svindyr vagn utrustad med namnplåt. Alltsammans i en enda solande gröt som alla glömt hur denna lilla stad gubbsovit ett halvår.
Just idag finns det inte en enda frusen själ på bryggan. Ingen är sugen på mjukglass, inte än. Jag har mycket lättare att trivas i Hudik när solen värmer än när jag halkat runt på Storgatan iförd vinterjacka och en maläten plånbok. Men de förstås jag behöver ju inte åka in för ens i slutet på april.
Fika paus i solskenet. Trevligt värre.
Ögonen svider efter motorsågens avgaser. Jag har stått lutad framåt över den och fått avgaserna i ansiktet medan jag kapat en hel massa rotvältor. En present som Dagmar lämnade efter sig till alla landets skogsägare.
Det är få gånger jag känner mig så nöjd som när jag kommer hem sent på eftermiddagen helt slut i kroppen efter en heldags kroppsarbete. I varenda cell talar om för mig att jag nog jobbat färdigt för idag.
Nu sitter jag hemma vid datorn och är så där mystrött, huvudet orkar vara vaken några timmar till men kroppen vill helst bara sitta och finnas inte så mycket mer. Jag borde egentligen plugga lite men känner att koncentrationen ligger någonstans vid fotknölarna så det får bli en film och en kopp kölsvart káffe kokat i panna såklart.
Sover middag
Timmarna har flutit iväg snabbare än de brukar. Jag har så lätt att grymta åt de mörka timmarna vintertid. ”Vart är solen finns den ens” Eller ”Mm titta det är redan mörkt ute”. Vinter eller ej djuren är ändå hungriga sommar som vinter, snöstorm som ljumma juninätter. Men det är väl lite det som är charmen med att bo på landet, man lever i årstiderna och inte på sidan om innanför ett varmt fönster. Kalvarna har det bra ser det ut som det är bara en av hästarna som vars fång har förvärrats. Veterinären var här i dag och hjälpte syster att undersöka hur illa det var med hästkraken. Några dagars vila samt inflammationsdämpade kanske får hästen att bättra sig. Det är inte ett lätt beslut men om hästen lider finns det kanske ingen utväg än att ta bort henne.
Som gammal tradition är det idag som julen dansas ut, på Nils-Lars är det hembakad pizza i ”salen” som gäller. Gissar på att det var 20:e gången eller något sånt i år. Nu sitter rester av de elva som åt kvar runt det stora bordet i salen och spelar Majong. Det hörs långväg då det pongas och kongas högt under protest från de andra deltagarna. Själv har jag dragit mig till baka till enskildheten eller jag så mycket enskilt det går att få i ett hus med 11 personer i, för att få pusta lite.
Det har varit en dag av tunga suckar och många vändor med fingrarna igenom håret. Vi var tre tappra själar som skulle göra den praktiska delen av CCNA modul 4. När jag vaknade i morse kände jag mig som stålmannen i nätverkskläder. Men allt efter som provtiden minskade förvandlades jag till en liten lort utan varken tajts eller röda kalsonger. Det hela slutade i skammens dimma, vi fick helt enkelt erkänna oss besegrade av alla listor och kommandon. Istället tog vi lunch och fick lov att göra om ett nytt prov efter en välbehövlig paus och lite taktiksnack. När lunchen vad intagen och taktiken ingrodd i våra skallar så steg det in tre stycken stålmannar in i klassrummet. Redo att fajtas med vilken router som helst. Det visade sig senare att vi alla tre tog än en gång där som små lortar, osäkra och med rufsiga frisyrer. Men trots all vånda så gav vår magister oss ett godkänd, knappt men dock ett godkänt. Det var ett svårt prov men tillsammans klarar man mer än vad man tror. Ikväll kommer jag somna med både tajts och röda kalsonger.