Kontoret började redan eka runt klockan 15. Den ligger i luften den där våren, kanske kommer många av de som redan gått hem ställa till det med årets första grillning? Kanske står de redan nu med en ny knäckt kall en och väntar på att kolet ska brinna klart. Fantiserar om det mest bara för att jag är hungrig. Det blev inte mkt till lunch idag, en flottig gammal grillkorv som kassabiträdet förvånansvärt hade samvete nog att sälja till mig. Men den fungerade som buk fylla i alla fall, inte mycket mer än så.
Om ganska precis en timma ska jag och blivande frugan knalla in hos fotografen för att snacka allvar. Ställa honom mot väggen så att säga, kanske till och med ge honom en kram efteråt det får visa sig. Ska bli sköt att kunna pricka av ännu en punkt i listan. En fixar eftermiddag helt enkelt. Senare i kväll ska vi bara fredags mysa, så mycket räckmackesvennson det bara går. Som superledigamysmongos ska vi gotta oss hela helgen. Andas ut och släppa alla måsten. Njuta av de snöslaskväder som har utlovats. Vad vet jag, kanske kniper vi en fika på Dackå’s det vore väl nåt?! – Mums!
Trevlig helg på er!
T som i TröttTråkTtordag. Jag kan knappt hålla mina tunga ögonlock ovanför mina pupiller. En ständig kamp kämpas vid den här tiden varje dag. Det kan inte hjälpas, allt stress och spring tar ut sin rätt när det är dags att sätta sig ned och göra de dagliga pysslet. Jag pausar mitt i en mening, måste bara stänga ögonen ett par sekunder. Vaknar med ett ryck då handen trycker ned tillräckligt många tangenter för att datorn sak skrika högljutt. Det här med att ersätta sömn med koffein håller inte längre det känner jag. Ändå är det så trevligt att hämta sig en kopp, eller två, eller fyra har det nog blivit hittills om jag erkänner ordentligt. Det mår väl varken jag eller mitt hjärta särskilt bra av. Måste skära ner lovar jag mig själv som den koffein knarkare jag är och funderar i samma mening om jag kanske ska knalla till macken och köpa mig en redbull. Nja låter bli, för stunden i alla fall, om det händer senare vågar jag inte lämna några garanter för.
Det slår mig vad otroligt svårt jag skulle ha det att lägga av med ett allvarligare beroende. Inte för att jag sitter här och funtar på att börja punda men insikten skrämmer mig faktiskt. Jag är sjukt envis ni som känner mig vet vilken tvär en jag kan vara ibland. Men bara när det gäller mina egna prestationer inte tillkortakommanden. hänger ni med på vad jag menar? Asså jag kan stå och nöta får i veckor 10 timmar om dagen utan att tappa humöret men när det gäller något som att sluta med godis/kaffe… Så håller jag ut i ca en kvart. Pundar gener? Mycket möjligt.
Jag tror även att min trötta uppenbarelse har att göra med att jag tidigare till mestadels haft fysiska arbeten. Nu när jag sitter och skrynklar näsa vid ett skrivbord är det ju inte så konstigt att jag nickar till. Kroppen har inte anpassat sig till det än. Lösningen sitter i hederlig motion, nu när jag inte får den på köpet i arbetet krävs det mer av mig. Insikten får mig att sucka högt, men där man grävt får man skita så att säga!
Det är lördag och svennebanan sitter på en barstol i något fjäll någon stans och rör lite förstrött med drinkpinnen i glaset medan han spanar in kvällens byte på andra sidan baren. Han är bara lite trött i benen efter dagens 3 timmar långa skidpass i backen. Resten av dagen har han spenderat bakis och likt en vampyr avskytt alls som heter solljus. Bara de sista timmarna efter lunchen tvingats ner i den protesterade magen har han kunnat masa sig ut i den friska luften. Svennebanan har inte ont i ryggen idag, inte heller är han så där gött trött som man bara kan bli av hårt kroppsarbete. Inte heller sitter han vid sin dator och knappar ned något i bästa fall går att läsa utan att somna innan sista raden. Men han kommer heller inte att vakna i morgon och vara hur pigg som helst redo för ännu en dag i fårhuset. Istället kommer han vakna lite smått ångestfull och med den lilla del av hjärnan som hunnit vakna ur bakis geggan räkna på hur många drinkar blev det igår? Och vem i hela friden är 40-taggaren som ligger och dreglar på kudden intill?! Med en snabb koll i sina fickor på jeansen kommer minnen tillbaka om än lite suddiga. Det blev nog några kalla för många igår igen. Han lovar sig själv att aldrig dricka mer och att det här var definitivt den sista gången. Det kvittar vilken som frågar, eller hur många asballa bananer som finns på den där festen han kommer inte komma, lovar han sig medan den varma duschen långsamt tar honom tillbaka till verkligheten.
Tolv timmar senare dansar han vatenspridarn framför vilken han tror samma person som dreglande sovit vid hans sida samma morgon. Men det skiter han i nu WOHO! PARTY!!!
Jag tycker lite synd om Svennebanan, han är precis en sån person som man bara kan tycka synd om, klumpig som han är. Det är inte hans fel att det blir som det blir, det har bara alltid varit så och kommer nog att vara det framöver också. Själv sitter jag nöjd hemma på min datorstol trött efter dagens arbete och njuter över hur skönt det är att slippa vakna i morgon, och med ledtrådar från mina fickor lista ut vad det egentligen var som hände igår.
Det var inte meningen, men rätt som det var så läste jag fruktansvärda texter som andades hat. Det gick att ta på det svarta kalla hatet. Rakt ut var texten så städad det bara går när någon försöker linda in sitt egentliga budskap. Min puls steg, jag började känna mig lite yr, nästan illamående. Varför?! Hur kommer det sig att en människa kan känna detta han? Och mot människor han inte känner, eller ens kommer att träffa. Varifrån kommer tron på att alla problem går att skylla på alla andra?
Jag måste sluta mitt i texten, så outhärdligt, oförståeligt, oförlåtligt. Det kalla hatet satt kvar länge i mig. Är mr Hat med stort ”H” rädd för förändringar? Att om det bara kunde vara som det alltid har varit så kanske världen har en chans. Att om det inte kommer in fler folk i Sverige så kommer det finnas jobb så det räcker åt alla. Kanske tror han att det inte finns något val. Att om han inte är aggressivt offensiv, en hatare helt enkelt, så kommer alla de där andra vara det. De okända, det där farliga, de som tar våra jobb, snor våra saker, bränner våra bilar, tillagar vår kebab, kör vår taxi, utbildar våra barn, räddar våra liv. Det där sista vet han innerst inne men han vill inte erkänna det, inte så någon annan märker det i alla fall. För tänk om det skulle vara så att de inte är så farliga som han tror? Men osäkerheten gör att han fattar beslutet att slå först och tänka sen.
Hur många argument alla ”haters” kommer med så går det faktiskt att älska sin nästa. Låt oss tänka lite naivt. Tänk om alla verkligen skulle älska sin nästa? Hur skulle världen se ut då? Ja den som säger något annat än underbar måste verkligen tycka om att hata.
Nä kompisar, lova mig att ni gör vad ni kan för att sprida lite kärlek där ute i den kalla stora världen. Jag lovar att spridd kärlek kommer tillbaka. Det är inte bara en sliten lite mening, prova! Det är så mkt lättare att leva med varm kärlek i själen en med kallt hat. Gör något osjälviskt och njut av den mjuka känslan. Krama någon som ser ut att behöva det, (mest en hater de är nog de minst kramade människorna).
Rätt som det är så kommer den värme du spritt runtomkring dig komma studsande tillbaka. Kanske när du behöver den som mest. Hat är verkligen en sjukdom! När det väl har bitit sig fast så sitter de där. Det kalla svarta hatet och smittar av sig på allt. Det är alltid lättare att hata något andra gången och det mest otäcka av allt är att det går fruktansvärt fort att lära sig hata och att applicera det på allt. Till slut finns det inget kvar som är värt att älska.
Nu är det inte helt kört för mänskligheten. Det är nämligen så att motsatsen funkar ännu bättre. Det är lättare, trevligare och framför allt roligare med kärlek. Som att vara ny kär, det finns inget i hela världen som är farligt. Inga hus behöver målas om och att få en P-bot känns som en belöning.
Människor i min omgivning är inte jobbigare än vad jag tillåter mig själv att tycka.
Det går att hitta något trevligt i nästan allt. När du väl spräckt det hårda skalet på den du ogillar så kommer du hitta allt fler saker som går att tycka om. Vem vet ni kanske tom blir kompisar i slutändan.
KRAM / Wiktor
Asså jag har skrivit om denna blog förr med den förtjänar att nämnas en gång till. Underbar beslutsamhet och fantastiskt roliga bilder. En om dagen, en fantastisk blogg att surfa runt på när man suktar efter att få flina lite.
Bemärkelsedagar i all ära men jag känner att jag börjar kunna det här nu.
Ser dock fram emot ännu ett år att bli lite klokare på. Erfarenhet är något jag värdesätter högt och sånt fås ju bara genom tid. Tacksam över att få ha upplevt ännu en 21mars.
Ikväll blir det gofika som sig bör. Kram på er!
Har suttit en lång stund i kväll och utforskat winamp, ett kärt gammalt återseende. Det var säkert minst 10år sedan jag använde det senast, men efter att ha sett programmet på kollegans dator bestämde jag mig för att ge det en chans till. Sånt kan ju faktiskt vara roligt, en liten flykt in i nostalgins värld. När jag satt där och nötte ctr+e var jag med ens tonåring och program som Kazaa och Napster var det hetaste som fanns. Lunarstorm var stället man hängde på. Jag minns fortfarande den elektroniska melodin som det svarta modemet gav ifrån sig när det skulle ringas ut på det stora Internet. Hör du det också? Duurdudnnuuuuee. skchhhhhhh.blip
Det var en annan värld där på andra sidan telefonsladden. Jag kunde sitta och fantisera om alla de miljontals bitarna som färdades igenom sladdarna för att sedan ploppa upp som bilder på min dataskärm. Nu är både din skunk, ditt apberg och din lunar borta. Uppätna av större sajter med mer trafik och dyrare annonser. Tror det är bara bilddagboken som har överlevt men nu under ett annat namn. Dayviews eller något sådant heter det nog. Som ni kanske vet så tog jag bort mitt facebook konto förra året, vilket så här i efterhand mest har för med sig positiva saker. Jag pratar mer i telefon/skype med mina nära vänner och då menar jag mina vänner inte alla de 300 hundra på min ”vänlista”. Det enda jag saknat hittills är att en del sidor använder sig av Facebooks openID för att logga in eller prenumerera på tex en video blogg. Även det super populära musikprogrammet spotify använder sig av facebookID. Där går det dock att klara sig utan det om man vill.
Vem vet kanske är det något annat som tar över efter Facebook. Vi vill ju vare sig vi erkänner det eller ej, alltid hitta nya spännande saker. Kanske inte direkt på stört men när grannen, kompisen och till och med syrran hoppat på det där ”nya balla” ja då vill ju inte ens du vara utanför. Kanske blir det inne att synas så lite som möjligt på nätet? Ett så kallat ”digitalt självmord”. För visst är det och kommer säkert vara en bra tid framöver roligt att hänga på nätet. Men det kanske inte är så dumt att fråga sig ifall det har hänt att man prioriterat bort ”IRL” för att hänga på Lunar eller vad det är nu du gör 😉
I landet brunsås där alla pratar med sig själva i hastiga steg alltid på väg någon anna stans. Där har jag pausat för ett par sekunder mest för att min väska är så tung att mina fingrar nog är ett par cm längre än igår. Mitt i smeten av alla myror som springer åt alla håll på det stenbelagda golvet. Jag ser deras fötter snabba, smattrande springer de ihopp om att spara några minuter. De är så upptagna med att hinna med sitt att de inte ser de andra myrorna som korsar deras väg. De pratar inte med varandra utan med några andra, någon annan stans i andra änden på det vita snöret i deras öra finns det nog en anna myra med smattrande fötter oxå påväg någon annan stans. Skygglappar på? Japp då drar vi. Det verkar inte finnas tid för att stanna och vila, andas eller ens plocka ner sina skygglappar och för några sekunder för att se det som händer.
Vad är det som krävs för att vi ska stanna upp och se oss omkring?
Jag hade förmånen att bo i vår huvudstad under ett halvår. Det tar ett tag för en lantis att hänga med i holmarnas tempo. Det ska drickas en snabb latte på tuben, för att spara några minuter här och där springer de flesta de sista metrarna till tåget. De kanske inte vet att det kommer ett till redan om 5 minuter. Men de är förmånga för att jag ska hinna uplysa dom om den informationen.
Nu känns det som om jag skulle orka släpa väskan en liten bit till. Vaggande tar jag mig ändå framåt, lite pingvinstyle men det än ändå ingen som ser mig där ifolkhavet. Väl framme på perongen släpper jag ner väskan med en duns och ser en bit bort att en gammal klasskamrat kommer gående. En person av alla tusen som jag känner igen och jag får genast en chans att kasta mina skygglappar. I tre år gick vi till samma klassrum och åt samma skolmat. Det så längesen att det kändes lite skumt när jag kläckte ur mig frasen. ”Men tjena! Säg vad har du haft för dig de senaste åtta åren? ” Som tur är kan det vara bra att vara lite slapp i käften för rätt som det var hade vi pratat i en lång stund. Tåget låses upp och han sätter sig på sin plats, jag går till bistron. Undrar om det tar ytterligare åtta år till nästa gång vi ses?
