Det är en kittlade känsla av förväntan som bubblar i luften. Jag mår som om jag just fått en sammetslen kram lagom lång så där så att man längtar efter en ny så fort den tagit slut. Jag tassar runt i sköna skor och flinar löjligt mycket, ungefär hela tiden. Vi är inne på fjärde dagen som villagnidare och jag trivs redan som Baloo i djungelboken när han sjunger om bananer och bär. Jag är nöjd, riktigt lycklig för att vara mer exakt, får man säga så utan att få hela ”du ska inte tro att du är nåt” Sverige på sig?
Är det någon som tycker det är jobbigt att läsa detta så saknas bara en kram, hör av dig till mig då för jag har hur många som helst på lager!
Har tänkt en del på något jag hörde på P1 för ngr dagar sedan, ja jag lyssnar på Sommarpratarna det är ju as mysigt ju!
I det avsnitten som Ulf Ellervik var sommarvärd. Mycken han berättade var intressant men jag fastande för just dessa funderingar.
– Hur kommer det sig att vi inte kan se på varandra att vi är kära?
Man kan lätt se på en människa att hon är arg eller ledsen, glad eller förvånad. Men att se på en människa att hon är kär är omöjligt.
Varför klarar man inte av banala saker om att komma ihåg att äta när man är kär, men det går hur bra som helst att köra bil?
Jag gillar det! Att det inte är så svart och vitt det där med kärlek. Det syns inte på utsidan att någon är kär, man kan på sin höjd se lite dum ut. Kanske är just den där mystiken som gör det så fantastiskt att vara kär.
Det bästa med kärlek tycker jag är att den växer ju mer jag delar med mig av den, att den är absolut och kan övervinna vilka hinder som helst.
Säg något fint till någon som behöver det idag!
♥ Wiktor
Jag låg vaken länge igår kväll, vände och vred på mig medan de virvlade av spänning och förväntan i magen på mig. Trots att jag inte sovit särskilt bra de senaste dagarna, trots att jag under hela dagen ägnat mig åt fysiska aktiviteter kunde jag helt enkelt inte sluta ögonen och falla in i drömmarnas värld.
Efter ett par timmar måste jag ändå ha gjort det för telefonens alarm ringde och det var dags att kliva upp för att knata till jobbet. Hade fortfarande det jag drömt i skallen när jag letade reda på mina jeans.
Den handlade om någon form utav maktkamp, lite paralleller till The Hunger Games var inte svåra att dra. Jag befann mig på ett torg med massa andra människor, lerig och blöt skrikandes till några vakter att de skulle släppa förbi oss. Men de stod bara där, kalla och tomma i blicken med inte en enda tanke på att göra som vi bad dem om. Något hände jag vet inte vad, kanske tappade någon brallorna eller så blev någon oskyldig mördad det minns jag inte men hur som så började vakterna att vackla. Helt plötsligt var de inte så orubbliga längre och alla märkte vi att om alla hjälptes åt så kunde vi komma förbi. Skräck i vakterna spred sig snabbare än vad bensin brinner, så föll muren och jag vaknar till ljudet av syrsor från min mobiltelefon.
Kall men tack och lov torr morgon möter mig utanför dörren. Idag ska jag promenera till jobbet tänker jag och tar en snabb titt på himlen. Den är lite grå men inte så att det ser ut som om det kommer börja regna den närmsta tiden. Jag kör ner mina händer så djupt jag kan och nyper armarna tätt intill kroppen för att behålla så mycket värme jag kan i den runna stickade tröja jag barnsligt trott skulle räcka.
Te väx som man säger i Delsbo (halva vägen) så stannade en mörkblå Skoda superb intill mig och jag känner genast igen mannen vid ratten. Han jobbar på samma kontor som jag men sitter ett par rum bort. – Ska du med? Frågar han när jag redan satt mig i sätet bredvid. – Ja tack gärna svara jag emellan tandskallret.
Så började denna fredag den 13:e och jag kan inte tänka mig en bättre start. Om ett par timmar kommer äntligen min älskade Martina med det sista flyttlasset. Hon kommer denna går för att stanna. Ni kan bara föreställa er alla fjärilar jag har i magen nu.
Trevlig fredag på er kompisar!!
Kommer du ihåg känslan av att sitta på golvet och inte orka lägga i legobitarna i legolådan, fast mamma hade sagt det minst fem gånger redan?
Minns du hur det helt plötsligt var mer intressant att studera mönstret på dina strumpor än att ta tag i den där legohögen. Men hade du som jag en envis mor som inte gav efter så fick du sitta där till varenda söm var inspekterad i molekyldetalj tills det bara fanns en sak att göra, plocka upp legobitarna. Det har visat sig vara en viktigare del i min uppfostran än vad jag någonsin kunnat tänka mig. För allt efter som åren gick fick jag allt fler uppgifter innan något annat skulle göras. Saker som, mata hästarna till att harva på åkern.
Varje gång jag hjälper mor och far idag med att mjölka möts jag passande nog av just exakt samma legolåda, fast idag är det trasor till att torka juver i den. Men den påminner mig om att vissa saker är det bara att göra, man kan inte strunta i det mjölken måste ut ur korna annars lider de något förskräckligt.
Något jag lagt märke till de sista dagarna är att folk i allmänhet har svårt att ta sig an uppgifter. De ligger en skräck i att ”binda upp sig” och försvarar sig med – Men tänk om vi får främmande då?!
Det går inte att lova något på en gång utan det gäller att hålla så många dörrar som möjligt öppna utifall de skulle hända något annat, något roligare. – Man vill ju inte missa något eller hur?
Så kära rara du som känner igen dig i detta velande, ta och bjussa lite på dig själv det kommer du att tjäna på i längden. Vi i min generation är ganska så kass på just det här, det ska erkännas först och främst av mig. Bestäm dig för en sak och stå för det, känn efter skulle det vara helt värdelöst att göra det du blev tillfrågad? Skulle det kännas softare att ligga och lapa sol på stranden eller sitta och mosa in en mjukis istället så spelar det inte någon roll, gör det du vill men sitt inte där med himlande ögon och vela! Säg det som du egentligen vill säga.
I helgen ska jag och min käre kusin Benjamin åka ner till Örebro och hämta Martinas saker, DET är att ställa upp! Vilken man, lägger en helg för att hjälpa oss flytta!
Det är sista gången jag åker hemåt i tåg ifrån Martina, nästa fredag kommer hon efter. Äntligen ska vi bo på samma plats. Är så trött på att åka emellan. Nästa helg åker jag lastbil ner och hämtar hennes saker.
Jag längtar då efter den där vardagen då allt handlar om skidbackar i ostarna och tvätthögar. När kvällarna avlutas sovande i mjukisbrallor framför tvn.
Undrar bara vad jag ska göra med mina SJ poäng nu när jag inte kommer åka lika mycket.
Trevlig söndag kompisar!
Vem är denna gamle man som varje dag cyklar snudd på 2 mil? Han är gammal och skrynklig, utrustad med både hjälm och reflexväst. Jag gissar hans ålder och fastnar någon stans emellan 78 och 85. På väg till jobbet med solen i ögonen och tankarna långt bortom horisonten, trött och stressad möter jag honom. Han kommer emot mig i raslig fart i en nedförsbacke och har ingen tanke på att saktaner. Kommer på mig själv beundra denna gammla man, att han så envist cyklar varje dag då de i samma ålder bryter båda lårbenen eller måste matas med mixad spagetti och köttfärssås. Nä det har han ingen lust med! Han vill ju ut och se sig om, känna vinden i de grå hår som fortfarande klamrar sig fast på hans hjässa. Inte sitta hemma och stirra tomt in i väggen.
Där i nedförsbacken med vinden i ansiktet känner han sig som elva igen. Det går fort, han har ett stort leende i hela ansiktet, jag känner mig genast på bättre humör, hälsar glatt när vi möts i backen, han hälsar tillbaka. Taggad att ta tag i alla utmaningar som dagen har åt mig fortsätter jag trampa uppåt.
Livet på landet är alltid omväxlande, gick upp med mat till flasklammen för kvällen och hittade ett som satt fast i stängslet. Insåg då att de inte hade någon mat kvar i hagen så det var bara att ställa sig och göra en ny.
Men nu har de mat för flera dagar och en skogsdunge att söka skydd i för väder och vind.
God natt på er!
Det var en sådan här dag som allt verkade gå baklänges från början. Telefonen och plånboken glömdes hemma så jag fick halvvägs vända för att hämta dem. Jag missade avfarter, och kommer på efter ett par kilometer att jag skulle ha svängt. När jag vänder bilen för andra gången och kör tillbaka samma väg så ser jag flinande på klockan att jag är en halvtimme sen till jobbet.
Undrar hur den här dagen kommer att sluta tänker jag och noterar i huvudet att jag har en tid hos frisören. Kommer bergis därifrån utan hår och pengar precis så som det brukar vara.
Men med några snabba mail och en halv kopp nu mer ljummet kaffe är jag tillbaka på banan, kanske ska komma lite sent i morgon med, blir ju sjukt effektiv!
Koffeinet kittlar mina synapser till ett tillfredsställt tillstånd medan jag intalar mig att jag visst inte är beroende. Men må så vara tänker jag det är ju i alla fall inte heroin. Tänker en sekund till och inser att det är ju så man rättfärdigar ett beroende eller ett missbruk av alla slag. Följt av ”det är farligt att leva man dör av det” Eller ”man måste ju få leva lite också inte bara springa runt i joggingskorna och äta spenat”
Telefonen ringer, jag svarar, lyssnar, pratar och meddelar andra änden att jag jobbar på det, kaffet nu mera ljummet näst in till kallt. Ska jag hämta mig en kopp till? Väntar till lunchen tänker jag och finner mig två minuter senare på väg nedför trappen till kaffemaskinen. En dräng utklädd i kontorskläder, på de fötter där det brukar sitta gröna gummistövlar finns ett par lågskor i luftig modell.
Vant knappar jag in kombinationen på maskinens knappar av glas. En liten animation visar mig hur lång tid det är kvar innan jag kan ta mitt svarta hetvatten med malda bönor i. Jag tycker det tar för lång tid de där 15 sekunder det tar för kaffet att rinna ner i koppen. Minns jag inte hur lång tid det tar att få kaffepannan att koka på spisen? Jo visst gör jag det, men det är där hemma i klockans avslappnande tickande som jag kan njuta av att sitta och vänta på pannan att bli färdig. Här väntar det 15 blinkande mail jag ännu inte hunnit svara på och de ska minsann hinnas med innan lunch.
Koppen är klar och jag tar två steg i trappen upp tillbaka till mitt kontor, blir stoppad halvvägs då det är någon som behöver hjälp, jag sätter mig ned vid dennes skrivbord medan mitt kaffe i min kopp kallnar.
På en helt vanlig tisdag om sju veckor så åker jag och Martina HIT på bröllopsresa. Idag skulle jag gärna redan varit där då det blåser snåla juni vindar i endast 16°C. Mulet vad annars, men jag och min käre bror gick duktigt hem de 11.2km hem. Det ska erkännas att jag har lite ont i mina klena höfter idag men det är sånt som kommer på köpet när man gjort något ovant.
Jag börjar förövrigt bli ruskigt less på all fotboll, fottbollsprat och fottbollsmat. Det är en enda gröt av de fanatiska tv tittare runt om i landet.Varav min far kanske är en av de värre. Jag har aldrig förstått det där med fotboll, hur det kan vara så fantastiskt roligt att titta på. Spela det är en annan sak då får man ju göra något, men att sitta med näven långt ner i chipsen och skrika STRAAAAAAFFFF!!! Det fattar jag inte. Vad är det som lockar?
Men sen så tänker jag en gång till och rättar mig med att jag sitter och tittar på en kille på andra sidan Atlanten som pratar Starcraft och kniper igen min glappa käft. För om man ska gnälla på något så ska man inte vara värre själv 😛
/kram på er
